Etikettarkiv: Jobbet

MDCCXXII Gentlemen och Gangsters i ett

IMG_8008.JPG

Tegelstenen har anlänt, Klas Östergrens Gentlemen och Gangsters i en volym. Eftersom jag leder läsecirkel om den förstnämnda snart högg jag tag i den när den kom med posten hit till Sturebibblan tidigare i dag, men jag har redan fått släppa den. En av våra stammisar dök nyss upp, hon hann inte anmäla sig till någon av höstens litterära salonger innan samtliga var fulla, så jag tipsade istället om Slussenbibblans Östergren-cirklar, som hon genast hakade på. Inte kunde jag då klamra mig fast vid boken. Hon fick låna den och jag återgår till den digitala versionen, som jag redan hade börjat på.

(Jag som gillar e-böcker – varför ville jag ens ha den tryckta, undrar ni. Jo, eftersom jag läser den för jobbets räkning är det bra att kunna läsa på jobbet, och om jag då sitter med näsan i mobilen ser det för besökarna ut som att jag Facebookar eller fördjupar mig i privata sms. Bättre då att det syns vad jag gör.)

MDCCXVI Å, Modiano!

1899885_10152525949238124_5532501353661350164_n

Kollegan Helena och jag stod klistrade vid informationsdiskens datorskärm på Slussens bibliotek 13.00, vi hade riggat upp små högtalare, klickat fram SVT:s direktsändning och hade samtidigt en mycket trevlig Ekot-reporters mikrofon framför oss. Vi misstänker att han valt biblioteket utifrån dess läge, för med vår Stockholmsprofil är vi ett av stans allra minst relevanta bibliotek i Nobelprissammanhang. Eller som kollegan Nike uttryckte det, att såvida det inte är Strindberg som får priset postumt kan vi vara säkra på att årets Nobelpristagare inte finns representerad i våra hyllor.

Innan reportern kom gick vi igenom listan över eventuellt Nobelprisvärdiga författare som folk satsar pengar på och som sägs vara oväntat pålitlig. När vi pratade om vilka vi faktiskt läst sa frankofilen Helena att Patrick Modiano, som stod ganska långt ner på listan, tyckte hon om, så hon hoppades på honom – och därmed tjoade hon också till lite extra när det var hans namn Peter Englund nämnde.

Reportern var schyst nog att prata med oss båda, men nu var det ju Helena som faktiskt läst författaren i fråga. När det var färdigintervjuat och reportern packade ihop sig, eller med andra ord tog av sig hörlurarna och tog undan sin mikrofonförsedda iPhone, nämnde jag att nu är nog samtliga Stockholms stadsbiblioteks Modiano-exemplar utlånade och reservationsköerna börjar växa sig långa. Det där lät kul, tyckte reportern, så Helena började visa på skärmen hur många som reserverat de olika titlarna, en siffra som ökade bara under de sekunder då hon klickade runt.

Precis i början av Ekot kvart i fem trodde reportern att det här lilla reportaget skulle vara med, och det skulle det ha varit också, om inte ett helt annat inslag dragit igång, som tycktes handla om EU och engelsk politik. Nyhetspresentatören hördes snart igen: “Det där var fel inslag, vi hör något på engelska, vi vet inte vad det är, vi skulle till ett bibliotek i Stockholm för att höra hur det lät när Nobelpriset i litteratur tillkännagavs klockan ett i dag”, varpå Peter Englunds röst hörs och Helenas utrop. Mitt bidrag i inslaget var ett glatt ”Å!” i bakgrunden.

Det betydde alltså inte: ”Å, Modiano, en värdig vinnare!” utan: ”Å! Det var ju den där författaren som Helena gillade!”

MDCCXI En likasinnad

På väg till jobbet i morse, efter att ha klickat runt på ett Pinterest som just nu dignar av gula löv med eller utan blänkande vattendroppar, tänkte jag att en oktoberlördag som den här borde man egentligen ta en promenad på Djurgården istället för att tillbringa dagen på ett bibliotek under jord. Men så är det ju trots allt ett väldigt trevligt bibliotek.

En av besökarna under tidig eftermiddag var intresserad av England, hon hade varit där en hel del och vi kunde snart konstatera att vi hade erfarenheter av ungefär samma delar av landet. Vi stod och pratade en bra stund vid informationsdisken och kollade Google Maps, hon frågade vad jag visste om bostäder i Bristol och berättade att hon funderar på att plugga på universitetet där.

Därefter bad hon att få lägga undan en bok, som hon skulle komma tillbaka och hämta efter att hon promenerat på Djurgården.

Hon var nästan 40 år äldre än jag. Vi hade precis samma intressen. Jag är helt enkelt en av tanterna.

MDCCVIII Lunch och spöstraff

IMG_7798.JPG

På lunchen i går lämnade jag Sturebibblan för att vara med på åtminstone större delen av Stockholmia förlags bokpresentation på Stadsbiblioteket, arrangerad av kollegerna i min gamla enhet. ”Het från tryckeriet” sa de om den aktuella boken, och det verkade nästan ha varit bokstavligt menat, så ny var den. Från skuggsidan : Folk och förbrytelser ur Stockholms historia har getts ut i samband med utställningen Skuggsidan på Stadsmuseet och Medeltidsmuseet och tar upp olika aspekter på ljusskygg verksamhet, och även dess konsekvenser för påkomna förbrytare. En av talarna hade skrivit ett avsnitt i boken om kroppsstraff i äldre tider, så medan man satt och mumsade på smörgås och äppeljuice från bibliotekets café berättades det om rådbråkning, stegling och andra avancerade metoder att plåga och avskräcka, och om den lite mer okonstlade kroppsstraffsformen piskning.

Även om den som berättar om händelser i Stockholm förr i tiden – som kan vara jag själv – konkretiserar genom att till exempel nämna just den adress där något ägde rum kan det ändå vara så svårt att se det hela framför sig. Det låter påhittat hur belagt det än är, inte kan väl stockholmare ha gjort sådana där konstiga saker, jag vet ju hur stockholmare är och vad stockholmare gör, jag är en av dem. Tider och människor förändras – i vissa avseenden – så dramatiskt att det bara inte går att förstå att grisar i stan, snabelskor och offentligt utförda kroppsbestraffningar har varit lika vardagligt som kaffe från Espresso House.

Men det händer att en eller annan detalj slår an något i en och plötsligt levandegör det där obegripliga. Just den här gången var det björkris. Jag har ingen aning om varför. När författaren pratade om vilka olika sorters ris man använde till att piska någon över bar hud tills blodet rann nämnde hon björkris, och jag kunde lätt föreställa mig ett knippe, sådant som det görs kvastar av, som man kan hänga påskpynt i och, när det slagit ut, klä midsommarstången med eller binda fast på åkdon som ska forsla nybakade studenter. Och när jag väl såg redskapet framför mig kunde jag också föreställa mig pryglingen.

Sedan har jag några steg kvar till att greppa det faktum att kroppsstraff och avrättningar på Stockholms torg hörde till tidens folknöjen.

MDCCVII Läsecirkelkursen startad

IMG_7788.JPG

Det första tillfället av tre, och mitt enda, på kursen ”Lär dig leda läsecirklar” gick av stapeln på Sturebibblan i går. Enhetskollegan Helena och Annika från Stadsbiblioteket och bokcirklar.se, som tillsammans håller i de två kommande gångerna, berättade om bakgrunden till att man träffats och pratat böcker genom tiderna, varför det har fått ett uppsving de senaste åren och hur man gör, som grupp och som ledare. Min punkt var exempel på platser och sammanhang där man cirklar. De är kopiöst många. Hemma, på café, på biblioteket, i bokhandeln, på museer, i bloggar, på radio, på TV, med folk man känner eller med främlingar, över en middag, i anonym chatt, eller helt passivt som publik till bokpratande experter eller lekmän.

Vi satte stopp vid tolv anmälningar och fick även en reservlista. Vilka skulle de vara? Vana eller ovana cirklare? Lyssnare eller snackare? Det blev bara kvinnor – inte det minsta överraskande – men ändå en bra blandning i andra avseenden, från unga utländska studenter till äldre damer, någon som ville starta en feministisk bokcirkel, någon annan som ville diskutera facklitteratur i grupp vilket väninnorna inte var så pigga på och någon som aldrig deltagit i någon bokcirkel alls. Generellt verkade förväntningarna vara höga på vår kurs – som leds av personer som i princip förberett sig lite sådär på varsitt håll och minst av allt gått någon kurs själva – och man efterfrågade till och med diplom efter sista tillfället. Visst, det går att ordna.

Vi kände oss hur som helst ganska nöjda efteråt. Själv fick jag en kick av att deltagarna satt och antecknade det man stod och svamlade om – till exempel redogjorde jag mot slutet av min punkt mer detaljerat och entusiastiskt än jag tänkt om mina två erfarenheter av cirkelträffar med författarmedverkan – och jag är nyfiken på vad de faktiskt fick med sig.

Nästa gång ska de fördjupa sig i metodfrågor och alla ska ha läst Hjalmar Söderberg-novellen Med strömmen, som det blir en så att säga teoretisk läsecirkel om. Den riktiga läsecirkeln sparas till sista tillfället och kommer att gälla ”Det afrikanska namnet”, den novell i Åsa Fosters samling Man måste inte alltid tala om det som jag tror väckte mest tankar, känslor och åsikter under Helenas och min cirkel för en dryg månad sedan. Redan på den här första träffen märkte vi att deltagarna gärna diskuterar frågor med varandra, helt opåkallat från vår sida, så vid tredje träffen lär det finnas ett uppdämt behov.

MDCCI Bok- och filmtips 4 december

Film-av-böcker633

Häromdagen smög jag runt i utställningarna på Stadsmuseet och letade efter en bra miljö att ta en enkel mobilbild på böcker och dvd:er. Så här blev det. Information om Slussens biblioteks sista program för säsongen (och på ganska lång tid, eftersom Stadsmuseet ska stängas och renoveras) hittas nu i museets kalendarium.

MDCLXXXIV ”Lär dig leda läsecirklar”

IMG_7254.JPG

Planeringsmöte inför en trekvällarskurs i att leda läsecirklar. Själv kommer jag att vara med vid det första tillfället. Vi tre kolleger som utan några egentliga förebilder ska leda kursen är alla cirkelnördar av rang och har hur mycket som helst att prata om, om cirkelformer, cirkelledarstil, bokval, gruppdynamik … Nu återstår bara hur vi självlärda cirkelledare ska kunna utforma våra erfarenheter som en kurs. Sällan har jag varit så entusiastisk inför en uppgift och samtidigt så nollställd.