Sugen på att se lite schyst foto? Nyfiken på djur och natur på olika platser i världen? Intresserad av miljö och hållbarhet? Om du passerar Hötorget någon gång mellan 11 och 17 vilken dag som helst fram till 23 augusti kan du slinka in i Konserthuset och se Mattias Klums utställning ”Världar av liv”. Vackra bilder, intressanta bildtexter. Vilken mångfald vi har på den här planeten!
Kvällens båda poesiuppläsare justerar glasögonen.
San Francisco-poeten Maketa Smith-Groves var en mycket fin uppläsare av sina dikter ur samlingen Red Hot on a Silver Note med flera publikationer. Spontan, trevlig, glad och stolt på det där bra amerikanska sättet, som inte viftar bort egna prestationer utan istället gärna lyfter fram både bedrifter och utmärkelser.
Helene Polite, änka efter amerikanske Allen Polite, berättade om sin makes resa från femtiotalets konstnärskretsar i Greenwich Village till Stockholm, där han fortsatte att måla och skriva poesi, men inte publicerades. Postumt har tre poesisamlingar getts ut.
De två, tre stolsrader som ställts fram till poesikvällen på The English Bookshop i veckan blev fullsatta, och själv var jag i så pass god tid den här gången att jag fick en av skinnfåtöljerna, som jag markerade med mina saker när jag gick och hämtade ost och kex, medan trivseljazz spelades från någon liten högtalare någonstans och butiken började fyllas. The English Bookshop vet hur man sätter rätt stämning.
Till poesikvällen för några veckor sedan kom jag däremot sent, direkt från jobbet, och Mireia försökte hålla en plats åt mig, men det var så fullt och trångt att det inte var möjligt. Istället dundrade jag in genom dörren när det just börjat – jag visste ju hur mycket klockan var, varför kunde jag inte ha smugit in lite diskret? – och började snitsla mig fram, via den lilla ytan som fungerade som scen, till en stol längre bak som var ledig. Den gången var det releaseevenemang för 2014 års upplaga av det årliga poesi- och prosamagasinet Two Thirds North som ges ut av Engelska institutionen vid Stockholms universitet. Några av de bidragande skribenterna av olika nationaliteter var på plats och läste korta stycken. Här är några små smakprov (den sista texten är av Johannes Anyuru, uppläst av två andra, på svenska och engelska).
”Den amerikanska fotografen Lisa Ross vandrade på den lilla stigen mitt ute i Taklamakanöknen. Plötsligt uppenbarade sig en rad obekanta föremål tillverkade av grenar, tygstycken, djurskelett och andra föremål. Hon stod framför Uigurernas heliga platser.”
På väg till Fotografiska tidigare i veckan tänkte jag på hur det skulle vara om jag blev ensam på 18-visningen. Det är visserligen sommarsäsong, men vädret var dåligt och det var en vanlig tisdag, så det skulle kunna bli bara jag. Det blev jag och en till. Och killen som stod och väntade tillsammans med mig visade sig vara kompis med guiden.
Den första utställning vi tittade på var den med bilder av Lisa Ross. Vi fick en ganska detaljerad redogörelse av fotografens ökenresor, hur det började med att hon kom till området i västra Kina tillsammans med en vän som arbetade med en filminspelning och att hon anlitade en chaufför som körde omkring henne i öknen och, på eget initiativ, tog med henne till uigurernas helgedomar.
”Trots frånvaron av människor upplever man bilderna som intima porträtt. Det finns en relation mellan de som har skapat verken, som har passerat och som har skött om dem”, står det i texten som beskriver utställningen, kallad ”Living Shrines”, och återigen blir jag påmind om den stora skillnaden mellan att låta bilder stå för sig själva och att se dem med vetskap om deras sammanhang. Innan visningen började var jag inne i utställningslokalen och tog en snabb runda på någon minut, utan att ha läst på om bilderna. Mitt intryck av ökenmiljöerna med vindpinade rishögsartade formationer med fladdrande små tygtrasor i var total ödslighet. En estetisk ödslighet, möjligen, men för mig kunde det knappast föreställa något annat än något övergivet som naturen brutit ner. Hur skulle jag kunna veta att formationerna skulle se ut så, att de var starkt betydelsefulla, omskötta, ”living shrines” på riktigt, inte som någon metafor.
På sätt och vis är Fotografiskas utställningstext till just den här utställningen föredömlig, eftersom den förutom bildanalys – det om ”intima porträtt”, som för övrigt tycks vara fotografens egna ord – också innehåller kort information om platsen, folkgruppen och religionen och förstås även om fotografen och hennes bakgrund. Men på visningen fick vi veta ännu mer om sammanhanget och om hur fotograferingen gått till. De visningarna gillar jag bäst. Att få hjälp att tolka bilderna genom att guiden ställer frågor och pekar på olika aspekter och detaljer kan också vara intressant, men min upplevelse av fotografierna har nog i hundra procent av fallen blivit mycket starkare och mer givande när jag fått fakta om situationen de uppkommit i, ju mer specifika fakta desto bättre. Där är vi väl olika, men så fungerar jag.
Vi såg också Dana Sederowskys bilder, bland annat de där hon är utklädd till en 50-talsuniformerad sjuksköterska, och den nu borttagna utställningen med Roger Ballens bilder. De senare uttryckte galenskap, smuts och äckel, ibland också ömhet och humor, men var på sitt sätt riktigt svårtolkade. Vilka var de människor han fotograferat? Jag förstod det som att de var psykiskt sjuka och att situationerna man såg dem i var mer eller mindre oregisserade. Utställningstexten avslöjade ingenting. Den typ av fotografier som visades var visserligen så uttrycksfulla att en betraktare med något slags behållning kunde spekulera och associera fritt, men en guidad visning eller annan informationsinhämtning var nödvändig för förståelse av motiven.
När vi arrangerar läsecirklar, föredrag eller andra program på biblioteken och mycket få personer dyker upp är det svårt att veta om till exempel de två personer utöver ledaren eller ledarna som ska utgöra en läsecirkel kommer att känna sig besvärade eller ej. Själv har jag inga större problem med att vara en av två eller till och med den enda deltagaren på en guidad visning på ett museum. Jag är mycket sällan den som kommer med kommentarer i en stor grupp, men ställer gärna frågor och ger feedback lite då och då när antalet personer är mycket begränsat, som det var den här gången. Tack vare att jag sett flera av de tidigare utställningar som guiden refererade till kunde jag dessutom både begripa parallellerna hon nämnde och förstås briljera lite extra. Att jag svarade ja på frågan om jag varit i Sydafrika och dessutom hade besökt just Johannesburg, Roger Ballens hemstad, gjorde det hela ännu bättre. Jag tror inte att jag hade delat med mig av mina erfarenheter av Sydafrika i en stor grupp. Guiden var helt enkelt bra på att inkludera sina båda gruppdeltagare, även den hon inte redan kände.
18.00 varje dag erbjuds visning på Fotografiska.
Håll i er, här kommer ett skrytinlägg i genren ”o vad jag är berest, beläst, nere med Stockholms kulturelit och hela resten av Stockholm och, ja faktiskt, resten av världen”. Men mest handlar det om en efterlängtad kväll på Internationell författarscen.
Jag tog den grönmönstrade tygpåsen från Daunt Books i London – för att jag tyckte den matchade min just framgrävda second hand-kavaj från 90-talets Uppsala – och la ner plånbok, nycklar, ett litet paket lakrits- och kaneltabletter av det tyska lakritsmärket Kado köpta på den lilla biografen fsk Kino i Berlin samt mitt storpocketexemplar av den massiva The Goldfinch köpt på The English Bookshop på Lilla Nygatan i Gamla stan. Jag skulle nämligen äntligen få höra författarsamtalet med Donna Tartt, intervjuad av Jan Gradvall på Kulturhuset.
Redan för många månader sedan förkunnade Kulturhusets hemsida att Donna Tartt skulle besöka Internationell författarscen under våren, men medan alla andra litterära vårprogram spikades och biljetter såldes förblev Donna Tartt-programmet datumlöst och utan biljettförsäljning. Det snackades och spekulerades på Twitter – min personliga favorit var den ängsliga uppdateringen från tjejen som inte ville gå på ett eftermiddagsmöte, för tänk om Donna Tartt-biljetterna släpptes just då! – och många otåliga påtryckningar gjordes på Kulturhuset. Och så skedde det, man meddelade att biljetterna skulle släppas på webben klockan sex på morgonen torsdagen 20 mars till Donna Tartts framträdande söndagen 18 maj – och Twitter tystnade. Alla tycktes samtidigt inse att ju fler som nåddes av information om programmet desto större konkurrens om biljetterna.
Själv ställde jag förstås klockan och var bland de första som ryckte och slet i biljetterna, jag hade problem med själva betalningen – det måste ha varit trångt i cyberrymden – men i slutänden hade jag min biljett, till en plats allra, allra längst fram. Man hade klokt nog upplåtit Stadsteaterns stora salong istället för den vanliga hörsalen med färre, och onumrerade, platser. Jag bevakade försäljningen och såg att de allra flesta biljetterna, flera hundra, såldes första dagen.
Det var en sorlande, myllrande folkmassa kring och i salongen när jag kom dit, och väktare både här och där, vilket förvånade mig mycket. Vad trodde de skulle hända? Var det bara för att vi var så många hardcorefans? Fanns det något hot? Kräver amerikanska bästsäljande författares agenter väktare vid större framträdanden? Publikens sammansättning förvånade mig också en aning. Jag hade sett framför mig att alla platser skulle upptas av boktokiga kvinnor i min egen ålder, vi som var sexton eller däromkring när The Secret History kom på svenska, Den hemliga historien, och som låg vakna på nätterna och läste och förfasades över krypande obehagligheter bland studenterna på Hampden Collage i Vermont. Men det var en ganska blandad skara, olika åldrar, kvinnor och män. Donna Tartt är ju numera Pulitzer-prisad, för den senaste romanen, och kanske därmed extra välkänd, men den nyheten kom först långt efter att biljetterna sålt slut.
Det var fotoförbud under intervjun, så här ses Ingemar Fasth presentera kvällen.
Under intervjun framkom att Donna Tartt blev publicerad första gången när hon var tretton, då en dikt av henne i sonettform kom med i ett litterärt magasin hemma i Mississippi. Hon har också skrivit en essä om cheerleading, som hade legat länge i en byrålåda och som hon fick publicerad då hon blivit berömd efter utgivningen av The Secret History. Den skulle för övrigt bli film, var det tänkt, men det blev inte av, vilket Donna Tartt är tacksam för. Om The Goldfinch berättades att hon periodvis skrev på den i ett särskilt forskarrum på New York Public Library, där man hade ett möte med den ansvariga en gång om året då man genom redovisning av sitt arbete skulle hävda sin rätt att ha tillgång till rummet. Till skillnad från forskarna lånade Donna Tartt böcker inom vitt skilda ämnen, så hon fick förklara att hon faktiskt inte gjorde slumpmässiga lån för att det skulle se ut som att hon använde bibliotekets resurser, utan att det för hennes arbete behövdes litteratur om både Amsterdam och sportbetting. Men något om Stockholm blev det inte, som det ursprungligen var planerat. Vi fick även, till folkets jubel, höra att en ny bok var på gång.
Så fort intervjun var över reste sig alla och trängde sig mot utgången och signeringen. Jag hamnade någonstans i mitten av den långa kön som bildades och hade gott om tid att uppdatera och kolla läget på Twitter och Instagram. Särskilt för oss som var där utan sällskap blev det en tyst men ändå livlig ventilering, man taggade sina inlägg #donnatartt, responerade på varandras och undrade var i lokalen ens samtalspartner fanns, eller om de redan gått därifrån och satt på tunnelbanan. Med Maria T, tidigare i biblioteksvärlden, numera på Kulturrådet, och Josefine Lindén, nydebuterad författare som jag inte känner, men som jag tror att min förlagsengagerade vän Anna B är bekant med, hade jag en Twitter-diskussion om huruvida Donna Tartt som person är sympatisk eller ej. Det är det där som är så spännande med Twitter, man vet aldrig vilka som hakar på. Jag försökte hur som helst att inte låta mig påverkas innan jag själv kommit fram till själva signeringen. Erfarenheten blev positiv. Jag började förbereda mig långt innan det var min tur, starstruck som jag var, på att säga att jag varit ”a big fan” sedan jag var sexton och att jag som bibliotekarie rekommenderat The Secret History till unga läsare. Det blev … ungefär så. Hon såg väldigt glad ut, vi skakade hand, hon signerade min bok och berättade att hennes familjemedlemmar antingen jobbar på bibliotek eller tillbringar all sin tid där ändå. Sedan lämnade jag plats åt nästa nervösa beundrare, konstaterade att den väktare som stod närmast Donna Tartt var samma som den som patrullerade på Sture bibliotek på vårt jubileumsfirande för en vecka sedan och twittrade vidare, bland annat om att jag också noterat att en i kön fick ett biblioteksexemplar signerat. Det gillade mina medtwittrare. Jag gjorde samma grej när Erlend Loe var på besök i Kulturhuset för många år sedan, starstruck då också, särskilt efter att ha hört en av de bästa uppläsningar jag varit med på någonsin. Efter framträdandet fick jag en signatur i Hornstulls biblioteks exemplar av Fakta om Finland. Parallellt med twittrandet och instagrammandet (där jag såg många dokumenterade Donna Tartt-autografer i grön tusch eller i svart, som i min bok) deltog jag för övrigt i en ivrig Facebook-chatt med Lena och vår vän Marie i Köpenhamn, som vi ska hälsa på om en vecka. Nu återstår att välja stadsdel att träffas i.
När jag kom hem packade jag upp min nysignerade The Goldfinch, vari jag som bokmärke använder ett kvitto från den berlinska lilla street food-restaurangen Mammam, som serverar vietnamesisk mat på en kvällslivlig gata i Friedrichshain, och kollade det senaste av många mms från mamma och pappa på Malta. Sedan gjorde jag varm choklad på Whittard-chokladpulver från Bath med en stor vaniljmarshmallow från London och tänkte på förmiddagens predikan i Korskyrkan, om våra stora bekräftelsebehov, som får oss att vilja briljera med valda delar ur våra liv i sociala medier. Hrrm.
Välkomna på söndag! (Jubileet finns även som Facebook-evenemang.)
”Sköna söndag” har dragit igång igen, konceptet som tidigare ägde rum på Berns, där vi satt sena söndagskvällar och tyckte att livet var härligt. Sedan i söndags spelar Joachim Bergström och hans vänner sin soul-funk-repertoar på Strandvägen 1 istället. Det är trängre men ljusare – så länge solen är uppe – och jag fick känslan att publiken är en aning äldre (men precis lika svängig). Visst saknar man dammet, megakristallkronorna och den mörkröda sammeten, och det kändes helt fel att SL-bussar passerade bakom fönsterrutan några meter ifrån bandet, men man vänjer sig väl. Maten var god. Pratakustiken var förfärlig (jag, Sofia, Anna och Christian skrek över bordet). Stämningen var glad och lagom livlig. Miljön smakfull.
När en av låtarna som varit med tidigare spelades ville Sofia veta vad den hette, men ingen av oss vid bordet kunde hjälpa till. Vi satt nära den bakre änden av baren och Sofia frågade mannen längst ut vid barens kant. Han visste inte och frågade killen bredvid, som inte visste och frågade nästa. Svaret kom först efter spelningens slut, då Joachim Bergström kom fram till bordet och undrade vilken låt Sofia menat. Med gemensamma ansträngningar kom vi fram till att det var ”Home is where the hatred is”, och efteråt var vi ju tvungna att undra om låtfrågan i lagom tempo spritt sig längs med hela baren ända fram till bandet …
Vi tackar för en skön söndag och längtar till nästa.
Trotsade förkylningssymtomen i kväll och gick på det första tillfället i en evenemangsserie kallad Soundtrack på Goethe-institutet. Den tyska spoken word-poeten Nora Gomringer, som jag hörde på bokmässan 2011, läste ett antal dikter och den svenska poeten Cecilia Hansson läste dem i svensk översättning. Två violinister, systrarna Eva och Anna Lindal, spelade mellan uppläsningarna.
Jag uppskattade verkligen kvällen, men hade gärna velat uppleva ännu mer Nora Gomringer, som är en scenpersonlighet av rang, särskilt vid uppläsningar, förstås, men även under mellanprat. Tråkigt nog förstår jag bara hälften, och när det går fort mindre än så, men trots det går det att ta till sig ordströmmen. Och hennes dikter vinner definitivt på att höras.
Det var mycket folk på plats, och jag blev lite förvånad när jag fick höra att evenemanget skulle pågå från 18.30 till 21.00, varav en och en halv timme skulle vara eftermingel, men precis så verkade det bli, om inte längre. De flesta tycktes stanna kvar efter det timslånga poesiprogrammet, vilket nog är beroende av att ganska många känner ganska många andra. Kollegan Alice från Stadsbiblioteket var där, och som två programarrangörer på program hade vi mycket att prata om, varefter vi växlade några ord med Goethe-bibliotekarien Maria och den nya, energiska programkoordinatorn Anne. Alla har vi mycket på gång under våren som vi försöker locka varandra till.
Man är tämligen slut som människa när man har förberett och genomfört presentationer av sex romaner, även om det är tillsammans med en kollega som presenterar fem, i ett oprövat sammanhang i en oprövad miljö.
Trots att jag själv var stelare än vanligt vid dylika program tror jag man får säga att det hela var lyckat. Jag och Annika stod alltså i en ände av ett avskilt rum i Kafé Ryssgården i Stadsmuseet, där vi skickade en mikrofon mellan oss och berättade om alla ”Stockholm läser”-böcker i kronologisk ordning, medan publiken åt, fikade eller bara hade smugit in och tagit plats vid borden.
De lyssnade snällt på de elva bokpresentationerna och som bonus blev det en minifrågesport på slutet, rörande Stockholm, förstås, och tre personer vann varsin pocketbok.
Eftersom det var det första ”Stockholm läser”-evenemanget som arrangerats efter förra veckans avslöjande av årets bok – tror jag, i alla fall – och dessutom det enda just i sitt slag i den stora evenemangsfloran kom en representant från Stadsbiblioteket och en från Författarcentrum, de två parterna som jobbar med projektet. Hoppas de var nöjda med vår insats. Vårt smygsyfte var förstås också att marknadsföra det lilla och dolda Slussens bibliotek några meter längre bort i flygeln. Våra vårprogram gick i alla fall åt som smör.
Bilden ovan, där samtliga böcker vi pratade om syns, har jag lånat från ”Stockholm läser”-bloggen.
För precis en vecka sedan hade The Emperor urpremiär på Operan och jag och Anna var där, även på premiärsamtalet innan. När de båda koreograferna bakom kvällens dubbelföreställning berättade om sitt respektive verk var det lätt att tro att Jo Strømgrens socitetsfest skildrad genom klassisk balett skulle vara enkel att ta till sig och tycka om, medan Örjan Anderssons mer moderna dans till Beethovens Kejsarkonsert skulle bli en utmaning. Spännande nog hade de ännu inte sett varandras verk.
Det blev – i min smak – helt tvärtom. Först ut var Örjan Anderssons ”Exposition and the body”, som inleds med att scenen kryllar av dansare i svarta trikåer, därefter dansar ett par i lång klänning respektive vid rock ett känslosamt stycke och slutligen är samtliga dansare tillbaka, alla i rock eller klänning. Vid scenbytena byts också bakgrunden ut i och med att det röda draperiet effektfullt faller för att blotta ett grönt, som senare också faller för att avslöja råa lampor. Musiken under det ensamma parets dans var kalasfin, och det var överlag en lagom dramatisk estetik som tilltalade mig mycket.
Efter pausen – vi pressade in oss i guldfoajén som alla andra – fick vi se ”Gaîté Suédoise”, där unga kvinnor och män, uppklädda till tänderna, dansar, festar, umgås och skämtar i slottsmiljö, på ett plumpt och pinsamt sätt. Två tjänsteandar, en kvinna och en man, kontrasterar både genom att de visar varandra riktig ömhet och att de är klädda i maximalt färglösa kläder. Det hela spårar ur i brutala övergrepp, där uppassarna är offren, och som slutscen dyker kungen och drottningen upp, som två parodiskt vinkande silhuettfigurer. Festfolket skärper genast till sig och hälsar vördnadsfullt. Sammanfattningsvis: För mycket buskis och burlesk och övertydlighet.
Efter föreställningen myllrade vi ut ur salongen tillsammans med en lång rad pratglada personer som vi antog var släkt och vänner till dansarna och som precis som vi satt långt fram på parkett. I den bistra kylan gick vi i riktning mot Norrbro, och jag var tvungen att tjoa lite om att dansaren Nadja Sellrup, som varit med i verk nummer ett, hade favoritmarkerat den glada tweeten jag skrivit i pausen, men sedan bytte vi fokus och ställde om från premiärlejon till pubpublik. På Wirströms på Stora Nygatan, en trång, sorlande och vindlande lokal, letade vi oss ner till källarvalven och bluegrassbandet Lureena, där Annas syster Elin är med som sångare, violinist och, får man väl säga, kapellmästare, eftersom det var hennes jobb att hålla ordning på resten av bandet, under spelande och under paus. Låtskrivare är också ett uppdrag, som hon visserligen delar med andra i bandet samt bland andra Dolly Parton.
Det var väldigt kul och medryckande, några glada bitar och andra mer smäktande, skön stämsång och lite tvekande insatser från musiker som helt nyligen hoppat in i gruppen. Förutom sången var det lätt att uppskatta den tyska banjospelaren med stormhatt. Jag och Anna hamnade dessvärre bakom en bastant pelare med ett antal hundra år på nacken, men i pausen tråcklade vi oss fram för att passa på att prata med Elin och upptäckte då en soffa där vi kunde sitta bakom basisten. Man såg inte bandet så bra, men hade desto bättre uppsikt över publiken, som både spontandansade och sjöng med.
Svenska Dagbladets tentakler sträckte sig inte så långt som ner i Wirströms källare den kvällen, men The Emperor recenserade de.
Välkomna till Slussens biblioteks litterära program! Som vanligt handlar allt om Stockholm.
På läsecirkelsidan kommer först två deckarprogram som vi arrangerar med tanke på ”Skuggsidan – en utställning om gatans brott”, som öppnar 1 februari på Stadsmuseet. Jag och mina bibliotekskolleger har förhandskollat några av utställningsföremålen, som då befann sig i museets magasin i Frihamnen.
Därefter en ”Stockholm läser”-cirkel – en knapp vecka kvar till avslöjandet av årets bok. Det här är första året jag har fått veta i förskott vilken bok det kommer att bli. Många andra medarbetare, precis som jag själv i fjol, planerar nu för diverse ”Stockholm läser”-aktiviteter, utan att veta vilken titel det gäller.
Allra mest unika blir nog de sista två cirklarna. Den första av de böckerna, Drömlandet, kom 1909 och den andra, Fosterbarn, kom på 1950-talet, men utspelar sig i Stockholm från 1880-talet och framåt, och miljön vi kommer att befinna oss i under cirkelkvällarna är museilägenheten Stuckatörens våning, inredd som under 1800-talets slut.
Bokluncherna blir spännande. Den första är ganska snart, och jag har inte läst böckerna jag ska prata om. Till tillfället därefter är det inte heller så mycket tid, och jag har bara funderat på programidén i teorin, att det nog borde gå att hitta tre romaner, skrivna för länge sedan eller moderna som utspelar dig i förfluten tid, som man kan berätta om utifrån gamla foton och annat material i Stockholmskällan. Men vilka … Det blir lika intressant för mig som för alla andra!
Deckare nummer två, den om Akademimorden, har jag helt överlåtit åt en kollega, men de övriga programmen kommer jag att hålla i, på egen hand eller med sällskap.
Theomis 