För andra kvällen i rad tog jag en promenad till populära Hornsbergs strand, min aprilvana de senaste åren. Både morgon och kväll funkar bra, men gärna kväll, när nu solen går ner i rätt väderstreck i förhållande till utsikten och det just i april sker vid en ganska bra tid på dygnet. Men framför allt har det inte hunnit bli trångt, högljutt och skräpigt, som senare på säsongen. (Och ja, risken finns att det kommer att bli så även coronasommaren 2020.)
Cirka 8500 steg i dag. Eftersom stegräknaren mer eller mindre har stannat vid det här laget räknas det som bra.
I går, innan jag ringde 1177, hade jag helt seriösa förhoppningar om att få höra att mina luftvägssymtom är så försvinnande små och så många veckor gamla att jag genast skulle kunna styra kosan mot biblioteket, men så blev det inte. Min jobba-hemifrån-period förlängs.
Just i dag hade jag visserligen suttit hemma ändå, för mötesfria tisdagar är Stockholmskälledagar. Jag saknar kollegerna, men det är något visst att kunna fokusera helt framför skärmen. Lunchen slevade jag i mig samtidigt som jag svarade på mail och till slut insåg jag att jag rivit av en tolvtimmarsdag, och då räknade jag inte stunden på slutet, när jag inte kunde ge mig innan jag hittat Fredrika Bremers bostadsadress på 1850-talet. Några digitala källor jag hittade gav vissa ledtrådar, men bäst information stod i en bok i min egen bokhylla. Bra att ha en liten stockholmianasamling.
Förutom påfyllning och redigering i Stockholmskällans databas gick jag loss i KB:s just nu fritt tillgängliga tidningsarkiv och skrev ihop några nostalgiskt betonade Facebook-inlägg till Stadsbibblans sida, bland annat om bibliotekets första tid i slutet av 1920-talet. Nu kanske det mest är jag som inte kan få nog av bilder som den här, men titta bara!
Helt fullt på invigningsdagen för mer än 90 år sedan – inga coronaregler där inte – då fint folk som statsråd, direktörer och prins Eugen lyssnade på tal och levande musik. (Helt oavsett corona får vi absolut inte möblera så där i dag, de tänkte inte alltför noga på utrymningsmöjligheterna på den tiden.) Bilden är från en artikel i Svenska dagbladet, söndagen 1 april 1928.
I morgon är det inte Stockholmskälledag och jag ska vara till större nytta i nuet – svara på kundtjänstfrågor – men i dag har jag stormtrivts i den bästa kombination som finns, Stockholms historia och digitala tjänster i skön harmoni.
Först var det bestämt, sedan var det tveksamt, sedan blev det av ändå – påskfika med föräldrarna på Skeppsholmen! Det är så svårt att göra rätt under de konstiga rådande omständigheterna, men såvitt jag minns har jag inte firat en enda påsk utan föräldrarna sedan jag föddes, och jag tror vi lyckades ordna en relativt smittmässigt säker lösning. Mamma och pappa tog bilen till Stockholm och vi satt kanske två och en halv meter ifrån varandra på en lång bänk. Riskerna är ju större för dem än för mig, så mamma hade gjort matsäck till oss alla, medan jag bara hade köpt macarons från Petite France, i separata cellofanpåsar, hanterade med handskar. Ett paket med mackor låg förberett på min plats, kakor kastade vi bokstavligen mellan oss. Sedan halvskrek vi över avståndet och var inte lite uttittade vid promenadstråket längs med vattnet, men folk förstod nog precis vad vi höll på med.
Under promenaden hem – SL-kortet brinner inne nästan helt den här perioden – fick jag en notis om pågående Facebook-sänd körkonsert från Kungsholms kyrka. Jag lyssnade medan jag gick längs Hantverkargatan och hade den sluttande kyrkogården till höger om mig, med kyrkan uppe i backen. Det är långt ifrån samma sak att gå ute på gatan och att sitta i en kyrkbänk, men vad roligt det är ändå, att sådana här framträdanden görs så tillgängliga.
I går ringde jag till Söderbokhandeln, i dag levererades den bok jag önskade (vår majbok i bokcirkeln) personligen till dörren. 142 swishade kronor. ”Vill ni ha kvar er lokala bokhandel i morgon – stöd den idag!” utropar de och erbjuder under den pågående krisen egenutförd leveransservice i centrala Stockholm och billig postleverans i övriga landet. Den här nöjda kunden hoppas verkligen att affärerna går hyfsat.
På träffen med min privata bokcirkel för fem veckor sedan nämnde en av deltagarna att Pesten av Albert Camus har lyfts fram i media som en återaktualiserad roman och tyckte att den vore intressant som cirkelbok till nästa tillfälle. Visserligen skulle den läsas som en krigsallegori när den kom 1947, men det är förstås som epidemiskildring den är intressant i våra dagar, och inte behöver man vara någon särskilt skarp litteraturanalytiker för att se parallellerna.
Det börjar med några få sjukdomsfall för att sedan öka. Myndigheterna rapporterar dödssiffror, men invånarna i den drabbade staden har till en början svårt att tolka dem, eftersom de inte vet i vilken takt människorna där dör under vanliga omständigheter. Samhället får brist på viktigt material. Vissa butiker stänger. Vården går på högvarv och begravningsfrågan blir mer och mer akut. Sjuka måste isoleras och deras anhöriga får inte träffa dem.
Hade jag läst boken för bara några månader sedan hade jag inte haft en aning om hur realistisk beskrivningen av förloppet är och förmodligen hade jag upplevt den som ganska tradig, särskilt som den svenska översättningen från 1948 är styltigt gammalmodig. Trots att jag hade goda incitament, med en cirkelträff framför mig och all igenkänning, var språket ett visst hinder – så när jag för bara några dagar sedan upptäckte att den nyöversättning jag gärna hade önskat alldeles snart kommer ut på Bonniers visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. Cirkelträffen hade vi i går, så tajmingen för oss var inte perfekt, men hur perfekt är den inte för det läsande Sverige som just nu inte verkar vilja något hellre än att läsa Pesten? På biblioteket är den gamla översättningen väldigt efterfrågad och när den nya kommer blir det förmodligen rusning.
Det var inte så dumt att prata av sig med de andra – i WhatsApp – särskilt som det handlade om något vi alla berörs av. Men jag har bestämt mig – jag ska läsa Jan Stolpes översättning också, med förord av Per Svensson, så snart jag kan.
Djurgården är ju alltid fint, men efter lång inomhusvistelse var det som att ha kommit till ett sagoland. Svanarna lyste illvita i solen där de simmade i glittrande vatten bakom knallgula påskliljor. Där fanns hundar, hästar, de obligatoriska flockarna med kanadagäss – och människor! Men trots att Djurgården är stort rörde sig de flesta längs samma stråk och det rekommenderade avståndet verkade de flesta inte bry sig om. Det är olyckligt, när det trots allt inte är omöjligt att sprida ut sig.
Jag promenerade dit från Kungsholmen, via körsbärsblommande Kungsträdgården och populära Nybrokajen, och på hemvägen tog jag en sällsynt tur med kollektivtrafiken, en några hållplatser lång färd på en nästan tom spårvagn. På den punkten verkar stockholmarna följa påbuden.
Man skulle, som sagt, kunna fylla hela dagarna med digitalt publicerad kultur nu i coronatider och först i dag har jag tittat in på stängda Stadsmuseet, som sänder små livefilmer, eller bjuder in till ”livefika”. En tidigare Stockholmskällekollega filmade en annan tidigare Stockholmskällekollega, som presenterade den sovande Katarina Bökman, en av många väldigt naturtrogna dockor i museets utställningar. Den verkliga Katarina Bökman var gift med bokbindare Hans Bökman och när han dog, i samband med Stockholms blodbad, gifte hon om sig med en man som tog över inte bara Hans hustru, utan också hans affärsverksamhet. När hon även miste make nummer två gjorde hon samma sak en gång till. Fenomenet, populärt på 1500-talet, kallas ”änkekonservering”.
De tar sig, Korskyrkans Facebook-sända gudstjänster, lite i taget. I går var tredje söndagen med digitalt tillgänglig gudstjänst och första söndagen då förbudet mot folksamlingar på fler än 50 personer trätt i kraft. Någon vanlig gudstjänst med gudstjänstdeltagare ägde alltså inte rum, så det var ett förinspelat program med sång och predikan som tidsinställts på Facebook till söndagsförmiddagen, en fin produktion som till skillnad från tidigare söndagar både kunde ses i rätt tid och hade fungerande ljud och bild. Tyvärr bröts sändningen abrupt i slutet av predikan. Man kan visst inte få allt.
Det är så klart inte ett format som passar alla som vanligtvis kommer till Korskyrkan och det är synd, men det blir ändå ett slags gemenskap bland oss som tittar och ger oss tillkänna en del under sändningens gång. Och kanske får gudstjänsten några helt nya deltagare, om än på distans.
Det delas mängder av digitala kulturtips i sociala medier just nu, sådant som funnits länge, som Litteraturbankens alla resurser och Play-kanalerna från Konserthuset och andra större institutioner, och sådant som produceras specifikt för coronaisoleringens tid. Det kan vara spelningar och föreläsningar som hålls online istället för inför åhörare och livesändingar från olika museer som visar valda delar av samlingarna eller filmar bakom kulisserna.
Nu har jag haft så mycket läsning att sysselsätta mig med att jag har inte behövt ytterligare litterära tips och inte prioriterat inspelade eller livesända föreställningar, men några av Moderna museets ”soffviningar” vid lunchtid har jag prickat in. Klicka på bilden ovan för att komma till spellistan på Facebook (just nu inte helt uppdaterad, ser jag, men med ett flertal filmer). Beroende på tycke och smak kan man titta live klockan tolv på Instagram med flygande hjärtan och kommentarer eller på Facebook utan. De frågor som ställs av tittarna läses högt av den som står där i någon av museets salar och filmar en pratade kollega med sin mobil. Opretentiöst och kul.
Efter snart 14 år på samma adress hade jag inte handlat på mitt närmaste konditori förrän i dag. Biskvier. Det här med att stötta lokala näringsidkare i coronatider kan vara en finfin ursäkt.
Theomis 