MMCLXV Emily Dickinson-frukost

För alldeles för länge sedan lånade jag hem en bok med Emily Dickinson-dikter och först i går, när jag via Lena hade en biljett säkrad till dagens frukostprogram på The English Bookshop om Emily Dickinsons författarskap, började jag läsa. Och lyssna, på inlästa dikter på Spotify.

Dikterna är ganska svåra, sa Ann-Marie Vinde, Dickinson-översättaren som var morgonens talare, och eftersom de flesta i publiken sannolikt hade svenska som modersmål läste hon dem både översatta och i original. Kommentaren fick mig att känna mig smart, det lilla jag läst skulle jag kalla … medelsvårt. Dikterna har korta rader och engelskan är förstås ålderdomlig – Emily Dickinson levde 1830-1886 – och jag förstår inte alla ord, men det är inte värre än att de går att slå upp. Själva innehållet är jämförelsevis rakt på sak. Uppläsningarna vi fick höra var också väldigt väl utförda, med en lugn och okonstlad stämma.

Vi i publiken fick frågan om någon av oss ville höra en favoritdikt och jag kom på för sent att jag faktiskt hunnit få en, ”In a library”. Här är de första tre verserna av sju.

A precious, mouldering pleasure ‘t is
To meet an antique book,
In just the dress his century wore;
A privilege, I think,

His venerable hand to take,
And warming in our own
A passage back, or two, to make
To times when he was young.

His quaint opinions to inspect,
His knowledge to unfold
On what concerns our mutual mind,
The literature of old;

I går kväll hörde jag berättas om en 1800-talspoet från Massachusetts på biblioteket, morgonen efter om en annan i bokhandeln.

MMCLXIV Lotta Lundgren om Edgar Allan Poe

Gäst i kvällens program i Själsfrände-serien i rotundan var Lotta Lundgren och själva själsfränden var Edgar Allan Poe. Lotta berättade om hur hon som liten träffade ”tanterna på biblioteket” mer än sina jämnåriga och hur hon föll för Edgar Allan Poes skräckberättelser som sjuåring och till och med memorerade någon text som hon sedan återgav inför några vänner.

Novellen Morden på Rue Morgue har jag läst och den långa dikten Korpen – The Raven – citeras i så många sammanhang att jag inte kan säga helt tvärsäkert om jag verkligen läst hela tidigare eller bara tror att jag måste ha gjort det många gånger om. Men nu har jag åtminstone hört den i sin helhet på Spotify och har den nedladdad som e-bok i mobilen.

Lotta Lundgren berättade om det lockande hos de gamla skräckberättelserna – och om sitt eget i princip okända författarskap i samma genre –  på sitt oefterhärmliga vis. Samma litterära smak har vi inte, men det är alltid intressant att höra vad andra gillar att läsa och varför. Eller nästan alltid. Som mest intressant blir det när någon faktiskt har förmågan att prata om sin favoritlitteratur på ett personligt och inbjudande sätt, och det kan Lotta Lundgren.

MMCLXIII Social hållbarhet eller lyckliga och olyckliga gatan

Den här lycklighetsrankingen visades upp på ett kort seminarium med rubriken ”Social hållbarhet” under ”Framtidsdagen” i dag, den numera årliga halvdagssammankomsten för Kulturförvaltningens personal. Vi fick också se siffror och staplar som gällde tillit till andra människor i ens egen stadsdel och hur den tillfrågades utbildningsnivå påverkat svaret. De tydliga trenderna i undersökningsresultatet var att i mindre ekonomiskt välmående stadsdelar är tilliten till andra låg och bland de tillfrågade i de olika stadsdelarna var personer med kort utbildning mer benägna att ha låg tillit.

Jag funderar ofta på hönan och ägget i undersökningsresultat av det här slaget där allt negativt tycks hänga ihop – låg utbildning, låg tillit, dålig hälsa, hög kriminalitet … Ingen av de staplar vi tittade på gällde uttalat pengar, men en kommentar vid sidan om berättade att skillnaderna i tillit ”samvarierar med socioekonomisk profil”. Är ”samvariationen” mellan alla dessa negativa faktorer en ond cirkel, eller ond kedja, som kan ha sin början var som helst – kriminalitet leder till svårigheter att få jobb som leder till dålig ekonomi, lika gärna som svårigheter att få jobb leder till kriminalitet som leder till låg tillit – eller går det att definiera någon grundförutsättning för att stadsdelar och individer ska upprepa dåliga mönster i en nedåtgående spiral?

Att pengar i sig skulle vara en förutsättning för lycka går ju emot allt sunt förnuft (vilket också är ett av skälen till att jag utmanas av den här typen av statistik), men allvarlig brist på pengar får naturligtvis allvarliga negativa konsekvenser. Låt säga att de dåliga ekonomiska förutsättningarna i en stadsdel är så pass dåliga att de hindrar all utveckling mot en bättre tillvaro – hur skjuter man till pengar som faktiskt kan göra skillnad? Vad satsar man på för ekonomiska bidrag som inte leder till en allmosesituation och ett befäst beroende?

Om låg utbildningsnivå är den grundförutsättning som behöver avhjälpas för att trenden ska vändas – kommer fler och bättre grundskollärare att leda till bättre studieresultat och fortsatta, högre studier, eller kommer omständigheter som lågutbildade föräldrar, missbruk eller andra akuta problem i familjen, brist på studiero i ett trångt hem eller brist på förebilder att sluka all studiemotivation ändå?

Om alla de här negativa förhållandena hänger ihop i en kedja, cirkel, spiral, eller hur man nu väljer att se det faktum att det ena leder till det andra, så bör ju rimligtvis en positiv förändring i en faktor påverka nästa. Och det finns naturligtvis de som lyckas i livet trots att förutsättningarna i hemstadsdelen inte är de bästa. Vad som händer med dem? De flyttar, enligt Paul Alarcon, Stockholms stads hållbarhetschef, som höll i seminariet, så stadsdelsstatistiken, med låg utbildningsnivå i vissa delar av staden och hög i andra och så vidare, hålls konstant.

Jag kommer att tänka på dokumentärromanen Bakom det evigt vackra av Katherine Boo (som jag fördjupar mig i en ganska teknisk analys av här), där det mitt i en genomkorrumperad tillvaro i ett indiskt slumområde växer upp barn och ungdomar som trots allt besitter en stark rättskänsla. Det ger hopp om att framtiden inte behöver avgöras av trender och tendenser, sådant som statistiken visar, utan att individer kan välja en annan väg.

Hur som helst är det tur att det finns andra som arbetar med detta, med segregation, dåliga mönster och det så kallade ”frustrationsgapet”, alltså gapet mellan en individs livsmål och den reella möjligheten att nå dit. Själv fastnar jag i filosofin.

MMCLXI Fröken Frimans krig – i väntan på andra säsongen

Onsdag 2 december kommer manusförfattare, producent, regissör och andra bakom Fröken Frimans krig till Stadsbiblioteket och Lena och jag är redo efter att ha sett om första säsongens tre avsnitt i ett svep. Eftersom kycklingsoppan inte var riktigt klar när Lena kom hade jag lite juligt clementinpyssel som hon kunde roa sig med, och till fikat kom gårdagens medtagna operaservetter till återanvändning.

MMCLX La Bohème i Gamla stan

Vilken upplevelse! La Bohème med sekelskiftets Stockholm som spelplats. Vacker musik, häftig kör, inklusive barnkör, fina duetter, supercharmig Gamla stan-dekor och några av Skandinaviens favoritbohemer i rollerna – August Strindberg, Edvard Munck, Edvard Grieg. Publiken småfnissade när bohemerna muntert sjöng att de var på väg mot Berns och när barnen jagade en man utklädd till julbock för att få sina julklappar, sverigefiering som säkert är ännu roligare för den som är insatt i det parisiska originalet. Över huvud taget är det ju oerhört lustigt med en opera på italienska som handlar om Paris men är förflyttad till Stockholm. Tur att det fanns textmaskin så att man hängde med.

På fredagskvällen förra veckan, några timmar efter att JF och jag landat i Wien, gick vi på Elektra på Wiener Staatsoper, JF:s första operaföreställning någonsin – en högklassig förstagångsupplevelse – och så följde vi alltså upp med premiärföreställningen av La Bohème på Operan hemma i Stockholm och satt och bedömde sångarinsatserna som riktiga konnässörer. Titelrollen i Elektra sjöngs av superstjärnan Nina Stemme, som vi numera mäter alla andra sångare mot. I Wien hade vi billiga platser högt upp på en kant och såg mindre än halva scenen, där det alltsomoftast var helt tomt och öde – men då hade man sin personliga lilla textskärm framför sig med översättning från tyska till engelska att titta på – och i kväll satt vi också högt upp på en kant, men ändå med betydligt bättre sikt. Nog för att det är bra att det finns billigare biljetter, men operahus som byggs med sittplatser nästan helt utan sikt tycker jag ändå är lite onödigt dåligt planerade. Mer om Wienoperan och Elektra vid ett senare tillfälle.

Kvällens musikaliska och visuella upplevelse var så härlig – trots tragiken i hela andra akten – att jag misstänker att somliga recensenter kommer att vilja platta till själva stockholmsanpassningen med sina Stortorgskulisser som krystad och, ja, helt enkelt lite för estetiskt lättillgänglig och publikfriande bekant. Vi får se vad de säger.

Sedan kan man alltid ytterligare förhöja Operabesöket med förbeställt fika. Te, en citrontartlett och en operabakelse stod och väntade i pausen. Ultimat lyx.

MMCLIX Stockholmsquiz Downton Abbey Style

Eftersom det är ett antal år sedan jag senast höll i ett Stockholmsquiz på Stadsbiblioteket – och jag har heller inte varit på plats och sett något genomföras på senare tid – visste jag inte om det quiz jag satt ihop till i dag skulle bli likt eller olikt quizerna mina kolleger haft. Skulle frågorna vara annorlunda, fler eller färre, skulle poängräkningen, fikat och svarsgenomgången gå till på avvikande sätt?

Det spelar väl ingen större roll, kan man tycka, quizet är ett gratisevenemang som intresserade personer kommer på för nöjes skull, men tävlingen tas av flertalet deltagare på största allvar. Därför blev också en och annan lite störd av den här frågan och ytterligare någon i samma stil:

Screen Shot 2015-11-22 at 23.08.57 PM

Frågan är ju i princip omöjlig att besvara på kunskapsbasis. Det rätta svaret? ”De flintskalligas klubb vid Spårvägens vagnhall i Råsunda.” Så lyder nämligen fotobeskrivningen i Stockholmskällan och trots att jag inte har någon som helst bakgrundsinformation kunde jag inte låta bli att ta med bilden.

Temat var nämligen Stockholm på 1910- och 1920-talen och rubriken ”Stockholmsquiz Downton Abbey Style”. Jag hade valt vissa frågor utifrån referenser till TV-serien, men utan att Downton Abbey-kunskaper hade någon betydelse alls, eftersom det trots allt skulle handla om Stockholm.

Jag lärde mig en hel del av att knåpa ihop frågorna och tror att alla åhörare också fick sig lite ny information till livs, för ingen hade alla rätt. Men pristagarna var glada, ljudet sköttes utmärkt av Helena och flera ville gärna stanna och prata efteråt. Engagemanget och lokalpatriotismen är stor.

MMCLVII Föreläst färdigt

Efter kvällens föredrag om Kungsholmens historia på Kungsholmens bibliotek bestämde jag mig för att hämtpizza till middag var helt okej. Borta på Dolce Vita var det en av de tystlåtna, sammanbitna pizzabagarna som tog min beställning och satte igång att knåda degen utan ett ord. Jag satte mig på en pall vid fönstret och tog fram mobilen. ”Vill du ha sallad till pizzan?” hördes en röst. Det var en munter pizzabagare, den muntraste jag sett på Dolce Vita.”Ja, tack”, sa jag och gjorde en rörelse för att kliva ner från den höga pallen och gå mot kylskåpet. ”Nej, sitt!” sa den muntra mannen och började packa en påse åt mig. ”Du får efterrätt också”, sa han, la ner en klubba med jordgubbssmak och skrattade gott. ”Vilket väder”, fortsatte han och pekade ut mot regnet och mörkret. ”Jag tror att det ska snöa i helgen.” ”Å, jag längtar efter snö!” sa jag spontant, till pizzabagarens förvåning. Han tyckte inte alls om snö. Regn var i alla fall okej. Sedan berättade han att han hade bott i Sverige i 43 år, han var liten när han kom hit. Jag undrade om han verkligen inte hade börjat tycka om snö än, men nej, sommar är mycket bättre. ”Människor är öppnare, de sitter här på uteserveringen och pratar med varandra, stirrar inte bara på en iPhone”, sa mannen och tog upp ett post-it-block och höll i handen för att visa hur en mobilstirrare ser ut. Jag försökte påpeka att den mörkare och kallare årstiden också har sina fördelar, men han lät sig inte övertygas. Vi enades till slut om att det är bra att vara olika. Log nog lika brett båda två. Ett enkelt litet småprat, men ovanligt välgörande för själen.

Arbetsdagen präglades av ett frenetiskt skrivande på manus och PowerPoint-presentation inför kvällen, med avbrott för ljudkurs med Ahmad. Han skulle lära Helena och mig att justera ”gain” för att hitta ”sweet spot”. Vi låtsades inte ens förstå. Hopplösa elever. Men egentligen är det hjälpligt logiskt och när vi hade lärt oss vad alla för oss relevanta knappar, spakar och uttag hade för funktion och efter att ha provpratat i mikrofonen och provlyssnat på olika avstånd ansågs vi redo att sköta ljudet på lördagens quiz i programhörnan. För att bli testade skulle vi vända oss om medan Ahmad saboterade inställningarna. När han var klar pratade jag i mikrofonen – stackars studenter som försökte få något gjort vid borden, under hela undervisningen pladdrade jag en massa rappakalja om munkar på 1400-talets Kungsholmen – och Helenas uppgift var att lista ut varför det inte kom något ljud. Det tyckte hon var så kul att hon bad om ett sabotage till. Nu är hon mästare på felsökning. Därefter lärde vi oss korrekt sätt att vinda ihop mikrofonsladden (jag har gjort fel under alla mina tio år i gospelkör)

Jag blev klar – och med klar menar jag att manuset hann bli färdigskrivet – i god tid och behövde inte komma med andan i halsen till Kungsholmens bibliotek, dit kollegan Cecilia åkt i förväg för att börja pyssla med möbler och teknik med Kungsholmspersonalens hjälp. På ett kommunalt bibliotek får man vara glad om man har ett utrymme där folk kan sitta och lyssna på ett föredrag, fungerande teknisk utrustning är en lyx. Till vår glädje var det inget som fallerade under kvällen, dator och projektor skötte sig och protesterade inte vid visning av rörliga bilder eller ljuduppspelning, sedan fick man leva med att duken stod och balanserade på en bokvagn och att projektorn var uppallad på en hög trave barnböcker, sådant är standard.

Det var skönt att lägga föredraget bakom sig, ta ett bad, lyssna på Mozarts pianosonater, som jag inspirerades att ladda ner på Spotify inför hemresan från Wien efter att ha hört dem spelas i högtalare på Café Mozarts damrum. Och det är konstigt att med jämna mellanrum kolla nyhetsflödet där terrorn står som spön i backen.