MMCCLV I Korskyrkan från elva till … blev det halv fem?

Heldag i kyrkan (nästan). På grund av dagens datum hade bönelapparna ny form och färg, och hela gudstjänsten handlade om bön, i teori och praktik. Bland annat var Erika och jag framme på estraden för förbön inför Nepalresan – av resenärerna är det bara hon och jag som är med i Korskyrkan, jag gissar att övriga nio också har kyrklig anknytning, men kommer från andra håll, bland annat ett gäng från Örebro, har jag fått veta.

Därefter årsmöte, som alltid – verkligen alltid – tar betydligt längre tid än avsett. Höjdpunkten var nog hälsningen från Roger, som jobbade i kyrkan fram till i somras, men nu är tillbaka i Paraguay. Via halvdan uppkoppling skypade vi, med paraguayanskt åskmuller i bakgrunden.

MMCCLIII Förlagsdag på Riddarholmen

Vad kan vara bättre en gråkall, snöpudrig februarimorgon än att traska bort till Riddarholmen och gå på vårens förlagsdag för bibliotekarier? Inte mycket! Det var första gången Norstedts stod värd såvitt jag vet, åtminstone för en förlagsdag om litteratur för vuxna, och första gången jag besökte deras lokaler. Som vanligt gillade jag Weyler, Tranan och Sekwa bäst, bra presentationer och intressant vårutgivning, och Natur & Kultur och Norstedts själva var inte så dumma de heller. Många författare på plats, en riktigt bra bonus.

Följande böcker knappade jag fram i bibliotekskatalogen på mobilen och reserverade på stört:

De försvunna böckernas bibliotek av Kristoffer Leandoer (efter att ha hört författaren presentera sin roman)
De fördrivna av Negar Naseh (samma med den)
Första gången jag såg dig av Tasha Kavanagh (för att den lät så läskig men bra)
Dikter av Theis Ørntoft (för att jag borde kolla in den omtalade danska poesivågen)
Pyrrhos – segraren som förlorade av Allan Klynne (också presenterad av författaren, som ses ovan)

Inte för att arrangörerna hade behövt smöra för oss ännu mer, men det är klart att semmelfika höjer humöret ytterligare.

MMCCLII ”Det eviga folket är inte rädda” med för- och eftersnack

För knappt tre år sedan, 3 juli 2013, min födelsedag, ändrades kvällsplanerna på grund av oförutsedda omständigheter från middag på The Little Owl till litterärt program i bokhandeln McNally Jackson på Prince Street i Nolita på Manhattan. Eftersom jag hade varit på McNally Jackson-program under tidigare New York-vistelser visste jag att det var ett ganska säkert kort, så det faktum att jag inte hade en aning om vem Shani Boianjiu, kvällens gästande författare, var hade ingen betydelse. Men så är jag väl i de flesta sammanhang öppen för att lyssna på vilken författare som helst. Shani Boianjiu visade sig ha skrivit en roman om unga kvinnors militärtjänstgöring i Israel, ett för mig fullständigt främmande sammanhang som det var väldigt intressant att höra henne berätta om – jag beskriver det mycket kortfattat här – även om jag sedan inte prioriterade att skaffa och läsa boken, inte heller när jag såg att den även fanns på svenska, trots att jag blev lite frestad när andra visade intresse för den. The People of Forever Are Not Afraid blev det grammatiskt tveksamma Det eviga folket är inte rädda i svensk översättning, och jag blev faktiskt lite överraskad när jag först hörde talas om översättningen, eftersom jag fått för mig att boken var rätt smal, men tydligen finns den numera på omkring 20 språk.

I ett närmare förflutet, i november i fjol, startades bokcirkeln S’farim (det hebreiska ordet för böcker), ett samarbete mellan Judisk Krönika och Judiska Museet, med min kollega Annika som anlitad cirkelledare. Jag hade väldigt gärna velat vara med på den där första träffen – för att det är kul att se hur cirklar går till hos andra arrangörer än bibliotek, för att jag bara hade varit på Judiska Museet en enda gång, för att boken de skulle prata om var Arons bok av Jim Shepard, som jag då precis hade börjat läsa, och för att jag vet att Annika är en bra cirkelledare – men den kvällen skulle jag själv leda en cirkel på Sture bibliotek. Jag hoppades att det skulle funka med mitt schema vid nästa tillfälle, och det gjorde det – det inföll i går och den aktuella boken var Det eviga folket är inte rädda.

Av mig får boken en svag till medelstark 4:a. Om syftet var att låta mig få en helt ny inblick i en för mig otillgänglig värld – vilket är ett rimligt antagande i och med att den israeliska författaren valt att skriva på engelska – så är det tveklöst uppnått. De språkliga och berättartekniska greppen var ibland intressanta, ibland, i min smak, mindre lyckade. Jag kunde inte avgöra om de ungdomligt omogna tankegångarna och formuleringarna var den unga författarens eller hennes tre ännu yngre hjältinnors, och de växlande perspektiven, om än effektfulla, fick hjältinnorna att smälta ihop i en förvirrande berättelseström istället för att särskiljas och bidra med varsin röst.

Ska jag recensera själva bokcirkelträffens kvalitet får jag säga att den var outstanding, och att jag själv var fullkomligt brädad. Det är så ofta jag kommer till en cirkel med egna starka åsikter och frågor jag vill ha andras svar på och hamnar i ett läge där resonemang och tyckanden behöver lirkas och lockas ur deltagarna, men i gruppen på Judiska museet var samtalets förutsättningar helt annorlunda. Sannolikt hade alla utom jag en stark koppling till Israel, vissa även till själva militärtjänstgöringen, och förkunskaperna om israelisk vardag och politik gjorde motivationen att diskutera hög och läsningen av Shani Boianjius roman väldigt mycket djupare än min. Jag har aldrig tidigare blivit så överraskad av upptäckten att mitt fokus och de övrigas under läsningen varit så olika. Själv såg jag en skönlitterär konstruktion, medan de andra såg en mycket mer komplex, samtidskommenterande redogörelse för skeenden hos ett folk, i ett samhälle och i ett land, men hela tiden med utgångspunkt i romanens handling, vilket gjorde att Annika aldrig behövde stoppa ett samtal som svävat ut i allmän samhällsdebatt. Inte för att jag var helt tyst, det skulle jag varken vilja eller klara, men mer än något annat satt jag och sög i mig av alla insikter jag fick serverade alldeles gratis, även om jag inte kunde tillgodogöra mig allt med mitt utifrånperspektiv. Jag ska försöka komma ihåg känslan av underläge, eller, om jag ska vara snällare mot mig själv, avvikande utgångspunkt, nästa gång jag tycker att min omgivning inte bidrar särskilt mycket till en diskussion.

När jag nu långt efteråt googlade på författarbesöket på McNally Jackson 2013 hittade jag för övrigt ett kort blogginlägg skrivet av en medarbetare på Natur & Kultur. Jag känner igen hennes namn, jag minns inte de exakta sammanhangen, men jag har haft anledning att maila henne i jobbet. Och hon var alltså på plats där nere i bokhandelns källare samtidigt som jag.

MMCCLI ”Teknikens kanske märkligaste underverk”

”Oräkneliga skaror radioentusiaster världen runt tillbringar kvällar och nätter vid sina radioapparater fullständigt absorberade av detta teknikens kanske märkligaste underverk.”

Igår, när jag bemannade på Stadsbibblans tidskriftsavdelning, frågade en besökare efter Teknikens värld från 1953 och 1954. Bara de senaste årens nummer står i själva tidskriftssalen, resten finns i magasinet, så jag tog hissen ner och letade upp de två inbundna bamseböckerna, innehållande en årgång var. Jag hoppades att hissen skulle vara upptagen, så att jag fick någon minuts väntetid där nere i magasinet med böckerna i famnen, men hissen var dessvärre kvar på rätt våning. Säg inget till någon, men besökaren fick vänta – i max en minut extra, snarare en halv – medan jag slog upp boken med tidskriftsnumren från 1954 på ett bord bredvid hissen. Vilken nostalgi! Vi människor är väl på ett ungefär desamma vad gäller entusiasm inför nymodigheter, men tekniken är det inte. Nu har vi andra fordon och tekniska leksaker, och vad gäller kommunikations- och informationsteknik är världen fullständigt förvandlad. Fast jag har nu läst mig till att just radioamatörerna är ett segt släkte som organiserar sig och upprätthåller teknisk kompetens. Vilket är bra: ”Radioamatörer tränar ständigt och helt frivilligt denna beredskap och håller på samma gång utrustningen i trim för omedelbar beredskap för sambandsuppgifter som är helt oberoende av funktion hos elnät, internet, telenät och annan infrastruktur”, enligt Wikipedia.

MMCCL Ja, testa en engångscirkel!

Tips från bibliotekarien Engångscirkel

Gårdagens uppdatering på Sture biblioteks Facebook-sida var ett ”Tips från bibliotekarien”, en liten serie bilder jag knåpat ihop och lägger upp då och då i flödet. Jag är helt på det klara med att fantasin kommer att tryta ganska snart, men än så länge kan det komma en och annan svart ruta med tips!

Vårens cirkelträffar är, som sagt, under planering, men en hel del är publicerat i kalendern.

MMCCXLIX Nepal för nybörjare

Nepal

Tolv dagar kvar till Nepalresan. Väderprognosen går inte riktigt så långt, men jag kollar ändå för att få en hum, och det ser ju storartat ut, just i Kathmandu, just nu.

Jag läser också på om den fruktansvärda jordbävningskatastrofen i april förra året, som vi lär få höra mycket om, hittade ett poddprogram som BBC gjort om i vilken mån biståndspengar når fram (Aid to Nepal: Following the Money), bläddrar i Lonely Planet, konsulterar den utmärkta databasen Landguiden och konstaterar att det är extremt svårt att ringa in landet. Höjdskillnaderna går från 60 meter över havet till Mount Everests topp på 8848 meter. Klimatet spänner från subtropiskt till subarktiskt. Det finns 126 folkgrupper, enligt en folkräkning 2011, och nästan lika många språk. Till ytan är detta variationsrika land en tredjedel av Sveriges storlek, där det ligger inklämt mellan Indien och Kina.

(Landguiden är för övrigt Utrikespolitiska institutets databas med information om världens alla länder – tänk kapitlen i början av en resehandbok, om geografi, historia, politik, sociala förhållanden och andra övergripande fakta, fast lite mer omfattande, utan att bli akademiskt, och regelbundet uppdaterat. Går att nå via biblioteket.se med lånekort.)

MMCCXLVIII FDFK 20 år

Jag behövde på allvar tänka efter och räkna flera gånger innan jag kunde acceptera att bokcirkeln FDFK (Före Detta FrukostKlubben) i år firar 20-årsjubileum. Men så är det alltså. Och i dag har vi haft jubileumslunch i form av knytkalas hemma hos mig. Det skulle man ha vetat när man satt och pratade böcker på ett korridorsrumsgolv i Flogsta på 90-talet.

Det var Julia, Frida och jag från Stockholm och Malin från Örebro som sågs, Erica som skulle ha kommit från Uppsala fick förhinder, så även om vi ofta säger att det inte borde gå så lång tid mellan träffarna så tror jag att vi kan vara lite extra motiverade den här gången, för att göra ett nytt försök att ses allihop under jubileumsåret. Ett förslag var att ha picknick i Uppsala, där allt började.

MMCCXLVI En Krogveckan-kväll på Drottninggatan i New York

Sofia föreslog häromsistens att vi skulle passa på att utnyttja ett Krogveckan-erbjudande, jag sa att jag gärna skulle vilja testa den New York-stajlade restaurangen på Playhouse Teater och så fick vi med oss Anna och Christian också. De grillade grönsakerna till förrätt får en halvdan 3:a, kalkonen till varmrätt en schyst 4:a, chokladtryffeln likaså. Lokalen är värd en 5:a. Sällskapet får stora A.

Fast en incident uppstod när Christian upprepade gånger åt från Annas tallrik utan att fråga. ”Jag ska hacka dig i huvudet med en gaffel!” var hennes hot. Det sattes aldrig i verket, men här är en simulering.

Det fanns en liten matsal, där vi satt, med fönster ut mot Drottninggatan, en inre bardel där det också fanns små bord att äta vid och däremellan en gång kantad av ett par bordsvarianter, som det här stiliga runda.

Vi kikade också in i teatersalongen. Mycket smakfull.