”Oräkneliga skaror radioentusiaster världen runt tillbringar kvällar och nätter vid sina radioapparater fullständigt absorberade av detta teknikens kanske märkligaste underverk.”

Igår, när jag bemannade på Stadsbibblans tidskriftsavdelning, frågade en besökare efter Teknikens värld från 1953 och 1954. Bara de senaste årens nummer står i själva tidskriftssalen, resten finns i magasinet, så jag tog hissen ner och letade upp de två inbundna bamseböckerna, innehållande en årgång var. Jag hoppades att hissen skulle vara upptagen, så att jag fick någon minuts väntetid där nere i magasinet med böckerna i famnen, men hissen var dessvärre kvar på rätt våning. Säg inget till någon, men besökaren fick vänta – i max en minut extra, snarare en halv – medan jag slog upp boken med tidskriftsnumren från 1954 på ett bord bredvid hissen. Vilken nostalgi! Vi människor är väl på ett ungefär desamma vad gäller entusiasm inför nymodigheter, men tekniken är det inte. Nu har vi andra fordon och tekniska leksaker, och vad gäller kommunikations- och informationsteknik är världen fullständigt förvandlad. Fast jag har nu läst mig till att just radioamatörerna är ett segt släkte som organiserar sig och upprätthåller teknisk kompetens. Vilket är bra: ”Radioamatörer tränar ständigt och helt frivilligt denna beredskap och håller på samma gång utrustningen i trim för omedelbar beredskap för sambandsuppgifter som är helt oberoende av funktion hos elnät, internet, telenät och annan infrastruktur”, enligt Wikipedia.