För knappt tre år sedan, 3 juli 2013, min födelsedag, ändrades kvällsplanerna på grund av oförutsedda omständigheter från middag på The Little Owl till litterärt program i bokhandeln McNally Jackson på Prince Street i Nolita på Manhattan. Eftersom jag hade varit på McNally Jackson-program under tidigare New York-vistelser visste jag att det var ett ganska säkert kort, så det faktum att jag inte hade en aning om vem Shani Boianjiu, kvällens gästande författare, var hade ingen betydelse. Men så är jag väl i de flesta sammanhang öppen för att lyssna på vilken författare som helst. Shani Boianjiu visade sig ha skrivit en roman om unga kvinnors militärtjänstgöring i Israel, ett för mig fullständigt främmande sammanhang som det var väldigt intressant att höra henne berätta om – jag beskriver det mycket kortfattat här – även om jag sedan inte prioriterade att skaffa och läsa boken, inte heller när jag såg att den även fanns på svenska, trots att jag blev lite frestad när andra visade intresse för den. The People of Forever Are Not Afraid blev det grammatiskt tveksamma Det eviga folket är inte rädda i svensk översättning, och jag blev faktiskt lite överraskad när jag först hörde talas om översättningen, eftersom jag fått för mig att boken var rätt smal, men tydligen finns den numera på omkring 20 språk.

I ett närmare förflutet, i november i fjol, startades bokcirkeln S’farim (det hebreiska ordet för böcker), ett samarbete mellan Judisk Krönika och Judiska Museet, med min kollega Annika som anlitad cirkelledare. Jag hade väldigt gärna velat vara med på den där första träffen – för att det är kul att se hur cirklar går till hos andra arrangörer än bibliotek, för att jag bara hade varit på Judiska Museet en enda gång, för att boken de skulle prata om var Arons bok av Jim Shepard, som jag då precis hade börjat läsa, och för att jag vet att Annika är en bra cirkelledare – men den kvällen skulle jag själv leda en cirkel på Sture bibliotek. Jag hoppades att det skulle funka med mitt schema vid nästa tillfälle, och det gjorde det – det inföll i går och den aktuella boken var Det eviga folket är inte rädda.

Av mig får boken en svag till medelstark 4:a. Om syftet var att låta mig få en helt ny inblick i en för mig otillgänglig värld – vilket är ett rimligt antagande i och med att den israeliska författaren valt att skriva på engelska – så är det tveklöst uppnått. De språkliga och berättartekniska greppen var ibland intressanta, ibland, i min smak, mindre lyckade. Jag kunde inte avgöra om de ungdomligt omogna tankegångarna och formuleringarna var den unga författarens eller hennes tre ännu yngre hjältinnors, och de växlande perspektiven, om än effektfulla, fick hjältinnorna att smälta ihop i en förvirrande berättelseström istället för att särskiljas och bidra med varsin röst.

Ska jag recensera själva bokcirkelträffens kvalitet får jag säga att den var outstanding, och att jag själv var fullkomligt brädad. Det är så ofta jag kommer till en cirkel med egna starka åsikter och frågor jag vill ha andras svar på och hamnar i ett läge där resonemang och tyckanden behöver lirkas och lockas ur deltagarna, men i gruppen på Judiska museet var samtalets förutsättningar helt annorlunda. Sannolikt hade alla utom jag en stark koppling till Israel, vissa även till själva militärtjänstgöringen, och förkunskaperna om israelisk vardag och politik gjorde motivationen att diskutera hög och läsningen av Shani Boianjius roman väldigt mycket djupare än min. Jag har aldrig tidigare blivit så överraskad av upptäckten att mitt fokus och de övrigas under läsningen varit så olika. Själv såg jag en skönlitterär konstruktion, medan de andra såg en mycket mer komplex, samtidskommenterande redogörelse för skeenden hos ett folk, i ett samhälle och i ett land, men hela tiden med utgångspunkt i romanens handling, vilket gjorde att Annika aldrig behövde stoppa ett samtal som svävat ut i allmän samhällsdebatt. Inte för att jag var helt tyst, det skulle jag varken vilja eller klara, men mer än något annat satt jag och sög i mig av alla insikter jag fick serverade alldeles gratis, även om jag inte kunde tillgodogöra mig allt med mitt utifrånperspektiv. Jag ska försöka komma ihåg känslan av underläge, eller, om jag ska vara snällare mot mig själv, avvikande utgångspunkt, nästa gång jag tycker att min omgivning inte bidrar särskilt mycket till en diskussion.

När jag nu långt efteråt googlade på författarbesöket på McNally Jackson 2013 hittade jag för övrigt ett kort blogginlägg skrivet av en medarbetare på Natur & Kultur. Jag känner igen hennes namn, jag minns inte de exakta sammanhangen, men jag har haft anledning att maila henne i jobbet. Och hon var alltså på plats där nere i bokhandelns källare samtidigt som jag.