MMCCLXXXVIII Nepalesisk mobilväska

Kollegan Helena gav mig en deadline i höstas – vid årsskiftet skulle mitt anskrämliga mobilfodral vara utbytt. Det var jättefint när jag köpte det på Beckmans konsthantverksförsäljning för ett antal år sedan, men sedan dess har jag använt det dagligen, inte för en mobil utan två, och på sista tiden har jag gått runt med en trådig mobilsele som nätt och jämnt har hållit ihop.

På sjukhuset Green Pastures i Nepal besökte vi en liten butik där patienters, antar jag, hantverk såldes och där hittade jag en liten väska där två mobiler gott och väl får plats och som är vadderad och stabil. Nu ska Helena slippas skämmas för mig, även om min deadline överskreds.

MMCCLXXXV Rapport från Nepal 2: Ankomsten

IMG_8222

Så kom vi slutligen till Tribhuvan International Airport i Kathmandu, Nepals enda internationella flygplats, namngiven efter landets kung under 1900-talets första hälft. Har man senast rört sig på Dohas flygplats är kontrasten påtaglig, istället för blanka ytor, glastak, restauranger och märkesshopping möts man av rött tegel, även invändigt, och lysrörsbelysning i smått förvirrande lokaler.

Efter att alla elva gått igenom visumproceduren och fått sina väskor tog vi oss till ankomsthallen, där Ulla och Peder tog emot oss på ett härligt hjärtligt sätt. De berättade senare att de hade tänkt ge oss antingen de traditionella gula blomgirlanderna eller små mönstrade halsdukar och bestämde sig för halsdukarna, ett bra val, nu har jag min halsduk här hemma, i rött, grönt, vitt och svart. På bilden kramar Ulla om Magnus, Peder står bredvid och Bernt har kört fram bagagevagnen där min svarta ryggsäck tronar högst upp. Då visste jag knappt vad mina medresenärer hette, men jag visste att det skulle gå fort att lära sig alla namn. På min senaste liknande resa, till Sydafrika, var vi 31 personer och det gick som en dans. Man umgås ju från morgon till kväll.

IMG_8236

Vi checkade in på The Sacred Valley Home på den lilla gatan Brahmakumari Marg mitt i virrvarret i stadsdelen Thamel, som sedan hippietiden varit Kathmandus turistområde, fullt av små hotell, matställen, hantverksbutiker och förmedlare av diverse äventyrliga friluftsaktiviteter för resenärer som ska ta sig vidare ut i naturen. När vi senare gick omkring i området var jag hela tiden försiktig med att visa alltför mycket intresse för de varor som låg eller hängde utanför butiker där jag bara ville titta, inte handla, både för att det är besvärande att bli föremål för övertalningskampanjer och för att det kändes tråkigt att göra butiksinnehavare besvikna under en period när det, enligt uppgift, inte var särskilt många turister i landet. Jag undrar hur det är i Thamel under de mer populära höstmånaderna. Jag tyckte ändå att vi såg en hel del förmodade västerlänningar. Min favoritskylt hängde för övrigt i en av många butiker med kashmirsjalar nära hotellet: ”No pushy sales here! Welcome to browse at your leisure.”

Nepal 20162

Atmosfären på hotellet var mycket personlig och vi var det enda större sällskapet på plats. Västerlänningsvänlig kvällsmat hade förberetts i den lilla matsalen på översta våningen, soppa, toast, pommes frites och kokta grönsaker. Färska grönsaker fick man tyvärr se upp med.

IMG_8270

Så här såg hotellets framsida ut i dagsljus, om man tittade en bra bit upp från den dammiga gatunivån, som gav ett helt annat intryck.

IMG_8241

Den här bilden hamnade också i mobilens bildsamling den här söndagen, skickad av mamma via WhatsApp. De lyckostarna hade varit och lyssnat på Samuel Ljungblahd. Innan jag åkte hade jag ingen aning om hur mycket och ofta jag skulle ha tillgång till wifi, men det visade sig finnas på alla möjliga ställen, både boenden och restauranger (även om uppkopplingen i allmänhet var oändligt långsam), så familjen och jag skickade bilder och meddelanden tvärs över världen i en stadig ström.

MMCCLXXXIV Rapport från Nepal 1: Mellanlandning i Doha

Varje detalj kommer inte att kunna täckas in, men med tanke på alla delar av Nepalresan som varken kommit med i filmen jag la upp i går (vars längd behövde begränsas) eller i bloggposterna under själva resan (då absorberande av intryck var viktigare än att sätta dem på pränt) börjar här den retroaktiva rapporteringen.

Nepal 2016

Qatar, som vi mellanlandade i på söndagsmorgonen 21 februari, är ett märkligt litet land, ett emirat som utgörs av en utstickande landsflik från Saudiarabien och bildar en halvö i Persiska viken. Under de två timmar vi var ute på sightseeingtur med buss i huvudstaden Doha fick vi framför allt se ett futuristiskt område med blanka skyskrapor av blandade modeller och, vad jag kunde skönja, inga ytor som inbjöd till att röra sig till fots. Allt såg välputsat, modernt och påkostat ut. Men det märkligaste av allt är att bara ungefär 13 procent av invånarna är medborgare, resten är gästarbetare, bland annat från Nepal.

Nepal 20161

Det första stoppet var vid en utsiktsplats över en manhattansk skyline, där det strök omkring tufsiga men enormt sällskapliga katter, det andra vid ett ”pigeon tower”, där en mängd vita duvor flög fram och tillbaka eller vilade på pinnarna som stack ut från tornet. Platsen var i övrigt ganska ödslig. I byggnaden intill fanns en restaurang tillhörande Al Jazeera.

Längst stannade vi vid det tredje och sista stoppet, marknaden Souq Waqif. Erica och jag följdes åt genom gångarna med butiker som tycktes vara grupperade i ett klädområde, ett kryddområde, ett husdjursområde och så vidare. Innanför fönstren där Erica sitter på en soffa säljs falkar för falkenering. Sedan åkte vi tillbaka till Hamad International Airport – där det fanns en Argo Tea! En favoritkedja i New York. Men jag begrep det först när jag såg en skylt med latinska bokstäver som kompletterade den gröna ovan, där det lär stå ”Argo Tea” på arabiska.

IMG_8216

Och så flög vi vidare mot Kathmandu.

MMCCLXXIX Smältningsfas

DSC_0921

De två senaste veckorna har varje ögonblick varit fullmatat med nya intryck, i dag har jag inte gått utanför dörren. Å andra sidan har jag efterhandsläst om Nepal och kommit en bit i det massiva bildredigeringsarbetet, så mentalt är jag kvar, förutom att jag inte med jämna mellanrum stannar upp och räknar in de övriga i gruppen, för att se om någon hamnat på efterkälken vid något intressant fotoobjekt eller smitit iväg för att köpa frukt från en av tusen överlastade fruktcyklar, de flesta med ett identiskt clementin-, banan- och druvutbud. Jag kanske är överdrivet blödig, men jag tyckte att det var jobbigt att ta farväl av allihop på Arlanda. Från vänster till höger: Paul, Karin, Lennart, Ulla, Peder, Gunnar, Magnus, Noomie, Bernt, skyddsängel (?), jag, Erica, Susanna och Ewa. Fotot är Karins, taget med hennes kamera balanserande på en väska, på tryggt avstånd från de betande bufflarna där nere vid sjön Rupa Tal, medan hon sprang in i bilden.

Gårdagen började på hotellrummet i Doha, där jag gick upp en liten stund innan det skulle komma en wake-up call från receptionen 5.30. Jag skulle precis hinna med en dusch, var tanken, men väckningen var fem minuter tidig. Som en övertydlig symbol för skillnaden mellan Plaza Inn i Doha och det dåligt strömförsörjda, enkla etablissemang vi bodde på i Kathmandu visade det sig inte vara nödvändigt att tassa ut till nattduksbordet när det ringde, det gick att svara i telefon även i badrummet.

IMG_9798

Mellan Doha och Stockholm åkte vi med en Dreamliner. Jag hade fönsterplats och kunde sitta och leka med den fräsiga dimfunktionen som gör rutan blåtonad, när jag inte lutade mig halvt bakåt i en obekväm vriden ställning för att speja ut bakom vingen, där det då och då syntes berg med varierande mängd snö. Under hela vistelsen i Nepal rådde en besatthet i gruppen av att se de höga snötäckta bergen, som oftast var helt dolda i dis. För mig var det aldrig särskilt viktigt, men det var ju roligt att se hur lyckliga de blev de få morgnar när sikten var hjälpligt klar.

Erica och jag tog flygbussen in till stan. Mitt SL-kort var utlånat, så jag promenerade över till Kungsholmen med min enorma ryggsäck – kanske hade jag gjort det i vilket fall som helst, det brukar jag ju göra – och jag misstänker att jag var den första av oss alla att komma hem. Efter att ha tagit emot en leverans från Mat.se (suverän komma-hem-från-resa-rutin) och packat upp det allra mesta åkte jag ut till föräldrarna, dit brorsan och svägerskan skulle komma direkt från Skavsta för att hämta barnen, som varit hos farmor och farfar medan de varit i London. En chans att umgås allihop en stund var för frestande för att avstå ifrån, trots mitt vimmelkantiga tillstånd. Vi åt mat, jag fick tre påskkort som Edith hade färglagt och berättade några slumpmässigt utvalda episoder från resan, vilket blev svårare och svårare ju senare det blev, på grund av den efterhängsna Kathmanduhostan. Mamma försvann till köksbänken och kom tillbaka med en brygd på ingefära, citron och honung – precis den varma dryck som flera av oss beställde i princip dagligen på Third Eye Inn i Pokhara. (Men som förkylningsmedicin hade mamma fått för sig att det skulle vara smör i också, det slapp vi som tur var när vi satt på hotelltaket med våra koppar och pratade om livet.)

Det kommer säkert att utkristallisera sig vilka delar av resan jag kommer att berätta om framöver för alla som vill höra på, men än så länge är allt en enda följd av sammanhängande upplevelser, det är inget som riktigt sticker ut som en egen historia. När Karin, Erica och jag träffades på Buddha Nepal, den nepalesiska restaurangen i Årsta, en vecka före Nepalresan kom Karin och Erica att tänka på en rad händelser som inträffade när de var i Indien i december 2012. Det handlade mest om sådant som gått oväntat galet och vi satt och undrade vilka gemensamma upplevelser av det slaget vi skulle ha efter att ha kommit hem från Nepal. Det märkliga är att vi inte riktigt har det. Allt har gått som smort. Förutom att vi på grund av felaktig information kom till kyrkan i lördags när gudstjänsten redan hade börjat, så vi fick invänta nästa. Det var väl ungefär det.

Med facit i hand får man väl säga att den mat vi åt i Årsta var ganska korrekt komponerad, förutom att linserna bör vara mer som en soppa – men priset! I Nepal blev vi bortskämda med väldigt god mat för väldigt lite pengar.