15 (förfärliga) med Paolo

Tack snälla Paolo! Så glad och lättad jag blev när jag gick in på ”15 med Paolo”, öppnade dagens video och det inte var några nya tortyrövningar utan en minutlång föreläsning om vikten av vila. Jag har redan så ont i benen att jag knappt kan gå.

Det är dag fyra av 28 gratisdagar. En kvarts träning tre dagar i rad på nivå 2 (av hur många framgår inte, testet visade att jag skulle börja på 2) har gett mig vidunderlig träningsvärk, men det värsta av alltihop är jag ju faktiskt tränar emellanåt, sedan länge. Jag bläddrar tillbaka i kalendern. Pilates och djupvattentabata förra veckan, ett crosstrainerpass förrförra. Ett eller ibland två pass per vecka. Och så ungefär 11 000 steg per dag i snitt. Ändå är jag fullständigt utsjasad puls- och styrkemässigt efter Paolos övningar. Nu får det vara slut på trivselträning i behagligt tempo! När jag slutar med Paolo och återgår till ett eller två gympass i veckan (mer går inte, man har ju ett liv) ska jag lämna Eriksdals- eller Kronobergsbadet som en trasa varje gång!

(Bilden knyckt medelst skärmdump från en av Paolos demonstrationsvideor.)

Orions caesarsallad och annat fulländat

Fyra timmar i Stockholms stadsbiblioteks kundtjänst. Det gällde böcker, räkningar, bibliotekens advokatjour, nedladdning av e-media, öppettider och förskolemorgon. De flesta var trevliga, några ringde fel. En skulle till polisen i Täby.

Passet var långt, men sedan kunde jag ta lunch och eftermiddagen var pass- och mötesfri. Det kändes nästan misstänkt lugnt. Vad kunde jag ha glömt? Någon brådskande redigering på biblioteket.se? En programaffisch som borde ha satts upp i går? Någon mailfråga om Stockholmskällan som lämnats obesvarad? Missförstå mig inte, det finns alltid saker att göra på ett underbemannat bibliotek, alltid, men just den här fredagseftermiddagen på just mitt bord var ingenting akut. Så jag tog extralång lunch med en caesarsallad på Orion.

Den är nästan för lyxig. Stor. Mycket caesardressing, parmesan och varm kyckling. Små baguettebitar vid sidan om med tapenade på kalamataoliver. Paradisiskt. Min fredagsstämning var så monumental att jag la till en biskvi som efterrätt, det tog emot när salladen väl var slut, men jag lyckades. Åt med chokladkladdiga fingrar medan jag såg bokvideor på YouTube.

Fick en ny vän också.

Tillbaka vid skrivbordet skrev jag klart en boktipstext om en ny bok om Ringvägen, hjälpte en kollega exportera en sms-konversation och plockade med lite annat innan jag gick till Lakritsroten och köpte Lakrids by Bülows ”Coffee Kieni”, violchoklad från Malmö chokladfabrik och finska favoriten Lakritsi Toffee Palat från Brunberg. Sedan mötte jag SB och JH utanför Odenplans station för vidare promenad till tapasrestaurang. Drömfredag.

Brev från Balram i Bangalore till premiärministern i Kina

Apparently, sir, you Chinese are far ahead of us in every respect, except that you don’t have entrepreneurs. And our nation, though it has no drinking water, electricity, sewage system, public transportation, sense of hygiene, discipline, courtesy, or punctuality, does have entrepreneurs.

Mellan två pass i informationsdisken tog jag en fika och satte mig i en av husets Asplund-soffor med nästa veckas olästa läsecirkelbok, The White Tiger. Terminens första träff i läsecirkelserien ”Lysande utsikter” äger rum på onsdag, och sex dagar är precis lagom framförhållning för en troligen inte alltför svår roman på lite under 300 sidor. Sedan fick jag sällskap i den lilla glasbur i kontorslandskapet där soffan står och hann inte längre än till början av sidan 3, men det verkar lovande, jag skrattade inombords redan på sidan 2. Där står texten ovan, en beskrivning av Indien med en synnerligen svepande och fördomsfull anstrykning, men jag kunde inte låta bli att hoppas att det förebådar en sarkastiskt humoristisk historia. Vi får se.

Goethe-institutets AW

Man går hem med en varm känsla efter en sådan här kulturell sammankomst på Goethe-institutet. Det var visserligen mycket kortare än jag trodde, trots att de beskriver sina AW-aftnar som något ”kort, kul och koncist om tysk kultur”. (Här hittas deras kalendarium, med AW, filmklubb, föredrag och annat.)

Det hela började klockan fem, då det sorlade högt på Läsesalong Pilen, biblioteket som det tyska Goethe-institutet delar med det spanska Cervantes-institutet, och alla försökte få en sittplats inför presentationen av boken Europas mitt. Den handlar om Tyskland generellt, med nedslag på ett antal större och mindre orter, men föredraget hade rubriken ”Tyska resor”. Det var visst mest ett bildligt uttryck, för på en kvart, tror jag, hann författaren nästan bara prata om att Tyskland är stort och svårgreppbart, men viktigt att veta något om, inte minst som politisk aktör i Europa. Weimar blev exemplet på plats att besöka, en stad som kan visa upp det bästa med Tyskland (med sin kulturhistoriska tyngd) och det värsta (med koncentrationslägret Buchenwald). Jag önskar att presentationen hade varit längre.

AW:ts fokus var kanske egentligen minglet efteråt, som kulturtanten var mindre intresserad av, men jag satt och myste ordentligt, åt en bit god, smörad tysk kringla, växlade några små ord med en kollega från Stadsmuseet, tog ett varv i bibliotekslokalen och var nog bara på plats i kanske 40 minuter. En dryg kvarts promenad hem. Väldigt lagom ändå.

Skräpåtervinning utan bil – Roslagstulls återbruk

Det var mörkt när jag promenerade från jobbet längs med den trafikerade Cederdalsgatan med en påse skräp hemifrån, på väg till en återvinningsstation inne i ett berg. Det hade nog känts tillräckligt märkligt och klaustrofobiskt att ta sig in där med bil, som gående kände jag mig dessutom fullkomligt felplacerad, som om jag lurats ut på E4:an eller en landningsbana på Arlanda, trots att jag höll mig på en uppmärkt liten trottoar och det inte inte precis var någon rusning.

En bit in i grottan uppenbarade sig en disk för mottagning av återbrukbara saker. Jag som skulle slänga mina prylar hänvisades ännu längre in. Där, bland containrar av olika modeller, rörde sig några gubbar i knallorangea arbetskläder och en och annan skräpbärare kom och gick. Miljön där inne på Roslagstulls återbruk kändes fortsatt underlig, även om funktionen var densamma som på återvinningsstationer ute i det fria, där jag ändå är hyfsat hemtam vid det här laget, men de knallorangea var hjälpsamma och jag blev av med allt jag kommit med, gamla nagellack, trasigt glas, missfärgade tallrikar i plast och annat specialskräp. Nu när jag inte har bilskjuts särskilt nära tillhands får jag nog anledning att komma tillbaka.

Sara Lidman-noveller

Senast hade vi läst japanskt och åt norrländskt, nu hade vi läst norrländskt och åt spanskt. Till nästa gång ska vi ha sett en spansk film och träffas på en fransk bistro. Den lilla kulturföreningen – två bibliotekarier och en ljudtekniker – har hittat sin form.

Vi hade valt Sara Lidman-Novellixen, som innehåller två berättelser, ”Fröken” (1954) och ”Moster Evelina och Anton” (1986), båda i lantlig miljö, jag misstänker västerbottnisk.

Den förstnämnda beskriver en by där vägfarande av olika slag ber om nattlogi emellanåt. Samma personer återkommer med ett eller ett par års mellanrum och välkomnas för sina spännande historier från andra platser i landet, kanske sanna, kanske påhittade. Den ambulerande frisören står i berättelsens centrum – en man kallad ”Fröken” för sina kråmande manér, med spretande lillfinger och en rock som sveps omkring som en mantel – och vi får följa med in till Skrattars, en trångbodd familj där han erbjuder sina tjänster. Att ha roligt åt och med Fröken är, förstår man, ett sällsynt nöje, men helst, ännu hellre än att förhöra honom om hans påstådda besök på Stockholms slott, vill de höra honom berätta en fruktansvärd historia från hans barndom som de hört förr men inte får nog av.

”Moster Evelina och Anton” är ännu mer drastisk och dråplig. Evelina, en fattig ung flicka med ett barn, blir piga hos en änka som tussar ihop henne med den hemmaboende men alldeles för gamla sonen. Evelina vistas mestadels i ladugården, där hon också upplåter plats för nasare och luffare, vilket inte ses med blida ögon av änkan: ”En gång när hon kom in i ladugården stod Evelina på en Allas Veckotidning utbredd där på cementgolvet och provade ett par lackpumps framför nosen på frommaste kon. Och skoagenten på knä framför henne med ena handen över vristen och den andra under hålfoten för att känna efter om skon passade och då fick svärmodern ett sådant raserianfall att hon stöp där och dom måste bära in henne i stugan och hon blev sängliggande i tio år.” Men själva historien handlar om att Evelina, innan hennes gamla make dör, träffar skogsarbetaren Anton. ”En sån där karl som när han går in i en skog – då viker sig tallarna.”

Vi åt tapas på Aqui och pratade om originalet Fröken och om Evelinas och Antons ödesmättade dans, vilket var den dramatiska avslutningen av deras historia, men inte fullt lika länge som vi diskuterade vilken spansk film vi ska se till nästa möte samt namnet på vår konstellation. Vi ska se Almodovars ”Att återvända” och vi heter Flätan.

En soldos ingen ville missa

J och jag behövde lite sol och några tusen steg och gick direkt från gudstjänsten i Korskyrkan till Djurgårdsfärjan, trängde oss ombord, åkte över och gick på luftiga gångvägar bort till Rosendal, där vi återigen befann oss i ett tätt kluster av stockholmare och Stockholmsbesökare. Solabstinensen är stor. (Och själv saknar jag snön mycket mer än solen. Det är tidig februari och jag har ännu inte gett upp hoppet.)

Återbruk

För kanske ett och ett halvt år sedan tog jag emot ett av de då återkommande koreanska studiebesöken på Stadsbiblioteket och de hade med sig en present i guldig plastinslagning. Jag sparade det stora, glänsande sjoket, i något sammanhang förflyttade det sig från jobbet hem till mig, i julas använde jag det som skydd för den julklappspappersrulle som stack upp ur min packning på väg mellan Stockholm och Örebro och tillbaka och i dag klippte jag av knappt hälften till inslagning av tulpaner som jag skulle ge till A i Hässelby.

Med lite snålhet och fantasi får man ut mycket av guldig folie med koreansk text.

Jag undrar vad det står.

När man för länge vikt bort blicken från sin dammiga matberedare

Skiva tre zucchinier och tre auberginer och riva en inte alltför stor ost, det är väl inget märkvärdigt, särskilt inte när man har en matberedare. Men jo, en sådan uppgift har känts som ett hopplöst stort och svårt projekt. Den där matberedaren har stått ovanpå kylskåpet hur länge som helst och samlat damm, vilket jag menar högst bokstavligen, och just på grund av den tröskeln, som under lång tid har gjort att jag hellre river lite ost för hand än en stor omgång att frysa in och så vidare och så vidare, köpte jag hem zucchini och aubergine och tog till ett beprövat knep för dylika situationer – L bjuds in på övervakning och fika. När jag hade rengjort matberedaren (vilket förstås inte tog särskilt lång tid), fått alla delar på plats, skivat grönsakerna och rivit osten som låg i frysen hade både L och jag säsongens sista julbetonade fika som morot.

Så många flugor i en smäll. En ny chans att hålla matberedaren fit for fight. Riven västerbotten. Färdigt underlag till ratatouille. Hjälp med åtgången på pepparkakor och lakritskola (och det mer säsongsobundna Hotel Chocolats pekannötsspread på valnötskex, mums). Under övervakningen, utförd på stort allvar, testade L en ny sorts virkning. Båda nöjda och glada.

Tillbaka till historien i framtiden

För att inte vara pysselmänniska hade jag bra roligt i eftermiddag, när Stockholmskällan hade visionsmöte. Jag såg materialbordet och tänkte ”Jag vill bygga Stadshuset!”, innan min grupp (jag, en museichef, en programmerare, en lärare och en arkivarie) ens bestämt vilken historieupplevelse vi skulle visionera fram. Sedan byggde jag slottet Tre kronor, av ett vitt A4-papper och rosa Post-Its, som passade bättre med själva epoken. (I övrigt föreställer tablån nämligen ett VR-spel om Kalmarunionens upplösning på 1500-talet, men det ser ju vem som helst.) När det nu stod ett jättelikt Stadshus längs Gamla stans strandlinje kallade vi historiespelet kontrafaktiskt.

De sju grupperna, med ett antal blandade Stockholmskällemedarbetare i varje, hade i uppdrag att presentera en digital historieupplevelse anpassad för varsin persona och möjlig, i vår fantasi, att realisera 2030. De flesta föreställde sig något som liknade tidsresor, i vårt fall ett spel som kunde passa vår persona Lukas, 13 år, och andra gemensamma nämnare för flera grupper var diskussionen om verifierbar sanning och möjlighet att dela sina historieupplevelser med andra.

Tills vidare får man hålla tillgodo med ordinarie Stockholmskällan, där tidsresorna sker med hjälp av stilla och rörlig bild, texter, kartor och föremål.