Jag hade sett fram emot att åka till universitetet på tisdagskvällar och gå på föreläsningar under kursen ”Stockholm i litteraturen” från och med nästa vecka, men så blir det alltså inte. Det kommer många mail av den här typen just nu, sådana som berör mig specifikt, som det här, och mängder av uppdateringar från biografer, museer och andra kulturaktörer jag får nyhetsbrev från och som stänger eller förändrar sin verksamhet, för att inte samla människor i dessa tider då vi behöver hålla fysisk distans.
Jag kanske är sällsynt blödig, men det faktum att universitetsrektorn inleder mailet med ”Kära studenter och medarbetare” istället för att formellt och fyrkantigt gå rakt på smittskyddsinformationen väckte omedelbar vi-känsla istället för besvikelse. Läget är jobbigt, men vi gör vad vi kan.
Här syns delar av mitt nya drottningdöme – medicinavdelningen i Facksal 2. Tio sektioner bokhyllor, ofta stökiga av flitig användning. Självklart har jag tagit tillfället i akt att sätta upp för våra tider lämplig hälsoinformation i affischhållarna mellan sektionerna och strävar i övrigt efter att studenter (vår blivande vårdpersonal) och allmänt kunskapstörstande ska hitta ett välorganiserat bestånd.
Kanske motverkar det eviga hyllstädande jag dragit igång att studenterna leker krig bland böckerna, eller vad som nu sker så fort man vänder ryggen till, men jag ska inte hoppas för mycket.
Vintern var konstig, men våren är normal. Sol och fågelkvitter ena dagen, snöstorm andra. Storm kanske är att ta i, men det snöade när jag gick till jobbet i morse och jag kom att tänka på ”Snöstorm över Stockholm”, en fem minuter lång film från 1934 som delades i någon av de Stockholmsnostalgiska grupperna på Facebook för några veckor sedan. Är väldigt förtjust i sådan vardagsdokumentation. Klicka på bilden och dimp ner mitt i 30-talet (via Filmarkivet)!
Jag väljer nästan aldrig bort att gå på gudstjänst på söndagsförmiddagar och det här var definitivt första gången jag låter bli att gå till kyrkan på grund av smittrisk trots att jag inte är sjuk. Korskyrkan, liksom många andra församlingar, anpassade sig genom att livesända på Facebook. Oj oj oj, det var ingen teknisk succé, men till slut var det ordning på både ljud och bild. Predikan – ”De obetydligas Gud” – gick att höra och se utan problem, hållen av Daniel, som bland annat hämtade stoff från sin vardag inom Frälsningsarmén, där han jobbar med utsatta människor.
Efteråt hade JH och jag planerat in ett möte inför vår kommande USA-resa. Det blev inget möte och det blir sannolikt ingen USA-resa, åtminstone inte vid den tidpunkt vi tänkt oss, nu när gränserna är stängda. Vi tog ett strategisnack över telefon istället och hoppas att vi inte kommer att förlora alltför mycket pengar.
I tre år i rad har jag fått en måltid på Västeråsrestaurangen Agrill i julklapp av min bror och svägerska, en och samma måltid, alltså, som skjutits upp i tre år. För två år sedan sockrades julklappen med ett besök på ett escape room i samma stad. Den här lördagen hade varit inbokad ganska länge och nu måste det bara bli av! Gårdagen blev därför en rysare, när jag stannade hemma för att jag kände av en – mycket mild och hostfri – halsåkomma, men under kvällen kunde jag med gott samvete säga att jag inte kände mig sjuk. Jag skulle alltså ta tåget till Västerås som planerat.
Jag hade förväntat mig en nästan tom tågvagn, men så var det faktiskt inte, däremot tillräckligt glest för att man skulle kunna hålla coronaanpassat avstånd. För att först kunna sitta ett tag på Västerås stadsbibliotek (jag vet, jag är en oförbätterlig biblioteksnörd) tog jag ett tidigt tåg och hann bara med nöd och näppe med min lördagsmorgonrutin – lyssnade på Naturmorgons grodspecial, köpte tulpaner på ICA Kungsholmstorg och gick sedan raskt till Centralen.
På biblioteket fick jag musikrummet helt för mig själv och valde platsen med bäst domkyrkoutsikt. Där satt jag och läste, skrev, åt choklad och drack te (försiktigt och diskret, jag frågade aldrig om förtäringsreglerna) tills brorsan, svägerskan och brorsonen kom till stan och vi möttes på gatan utanför för att ta en kort promenad till escape roomet Quezzle på Hantverkargatan 2A. Det var en vanlig port med porttelefon och vi började undra om utmaningarna att öppna lås och dörrar började redan där. När vi släpptes in tog vi trapporna upp som angivet och kom till en vanlig lägenhetsdörr. En helt normal trappuppgång har aldrig känts så mystisk.
Jag ska inte avslöja för mycket och förstöra någons upplevelse, men kan säga så mycket som att vi kom in i ett neutralt ”väntrum”, fick några instruktioner och sedan släpptes in i ”Piratens hydda”, där vi skulle ta reda på vilka uppgifter som skulle lösas, lösa dem och därefter kunna ta oss ut. Brorsan har varit på escape rooms på olika håll i Östeuropa och sedan i Sverige, och tidigare erfarenhet är definitivt en fördel. Utan något annat att förhålla mig till än det jag såg skulle jag ha fokuserat på de fysiska tingen i rummet och inte börjat leta efter olika slags … tecken. Det gick att fuska med ledtrådar och vi tog några stycken. Jag hade behövt alla.
Sedan åt vi gott på Agrill. Trivsamt, få gäster, personlig service, blå himmel utanför fönstren. Mycket, mycket bra julklapp.
Jag kände efter och kände sedan efter lite till. Hade jag inte en annorlunda, ansträngd känsla i luftrören? I går, när jag jobbade till stängning, var det ödsligare än någonsin i salarna, många av våra besökare tar varningarna och rekommendationerna i coronatider på allvar, och det ska jag så klart också göra. Det var därför den där känslan, som jag inte skulle ha brytt mig om i vanliga fall, upptog mina tankar så till den milda grad.
Efter att ha tagit tempen flera gånger – under 37 grader – men ändå inte kunnat skaka av mig antydan till sjukdomssymtom ringde jag jobbets sjukanmälningsnummer, tjugo minuter för sent. Sedan sms:ade jag med min chef och det landade i en arbetsdag hemma. Det drabbar mina kolleger, som får ta extra pass i disken, men jag är glad att jag slipper bekymra mig för att möjligen utsätta våra besökare för smitta.
Nu är det ganska många år sedan jag började färga håret. Det innebär att trots att jag bara färgar några centimeter utväxt åt gången är hela håret kemiskt behandlat sedan länge vid det här laget, och det har gjort det mer solkänsligt. Det har alltså blivit ganska blont, med en bred skala från mörkare upptill och ljusare nertill, så länge botten har färgats nära min naturliga hårfärg.
Men nu är det inte jag som bestämmer, jag är också sedan länge i händerna på min frisör. Mitt enda bestämda önskemål är att behålla en kall färg som är så naturlig som möjligt – de rödaktiga tonerna som lätt uppstår känns inte rätt på mig – och på sista tiden har frisören velat matcha de ljusa topparna, som dessutom utsatts för ganska mycket sol utanför Sverige, med ljusare färgning. Resultatet är att jag nu är nästan lika blond som på lågstadiet.
Ja. Jag ville egentligen bara säga att jag var hos frisören i morse och håller på att vänja mig vid ytterligare en skiftning.
När jag gjorde reklam på Stadsbibblans Instagram för cirkelträffen om The Sellout av Paul Beatty, träff två i terminens ”Lysande utsikter-serie”, citerade jag en blurb på bokens baksida: ”The Sellout is brilliant. Amazing. Like demented angels wrote it.”
Brilliant – jo, kanske, jag har inte läst något liknande och ger den höga poäng för innovation och berättarkonst. Det är bitvis som att läsa ursinnigt framförd estradpoesi.
Amazing – det är en fråga om smak. För mig blev förhållandet mellan ansträngning och behållning inte det bästa. De långa, vilt formulerade meningarna kan både uppfattas som ytterst raffinerade och onödigt tillkrånglade. De är fullmatade med substans och signaler, men tränger undan själva handlingen i lite för stor utsträckning.
Like demented angels wrote it – det är ett sätt att uttrycka det. Innehållet är både lyriskt och politiskt, med ett akademiskt lager och en gangsters grova språk.
I det jag läst och hört om boken har den sammanfattats som en amerikansk satir om en man som får för sig att lokalt återinföra slaveri och segregation. Den skulle vara skruvad och humoristisk. Nu har jag inte läst recensioner eller längre texter, bara kortare beskrivningar och boktips, men utifrån den informationen föreställde jag mig något slags skröna om en bisarr alternativ verklighet. Istället är det en hyfsat realistisk skildring av en socialt utsatt kalifornisk småstad och en rad invånare – några av dem ordentligt bisarra, visserligen – som brottas med diverse svårigheter, alltid med rasism i botten. Bonbons pappa och sedan Bonbon själv arbetar med stort engagemang för att väcka debatt kring sakernas tillstånd, men med helgalna metoder. Särskilt pappan. Och det som slog mig mest, och som jag tycker definierar romanen lika mycket som själva sedeskildringen, är att handlingen alltså förmedlas med en vokabulär som är som hämtad från valfri barnförbjuden hiphopskiva. Inte oavbrutet, men som en genomgående stil. Stereotypa uppfattningar om afroamerikaner (eller ”afrikanamerikaner”, enligt den svenska översättningen) kritiseras och problematiseras, samtidigt som det klassiska svarta ghettospråket befästs. (Detta trots att den lilla staden som beskrivs, Dickens, inte är en klassisk asfaltsdjungel, åtminstone inte helt och hållet, med tanke på att Bonbon har odlingar och boskap och rider på sin häst till den lokala donutbutiken, för att delta i mötena med den tankesmedja hans pappa grundat.)
Om jag ändå ska nämna en bok jag kan dra paralleller till vore det den också nyligen lästa The Sympathizer, om Vietnamkriget. Klurigt och kunnigt skriven, bitvis våldsam och grov och behandlande ett allvarligt och konfliktbelastat ämne ur 1900-talets historia.
Inför kvällens cirkelträff läste jag de första kanske 30 sidorna på både svenska och engelska, sedan valde jag svenska, sedan bytte jag till engelska på slutet. Översättaren tycks ha fattat beslutet att prioritera innehåll före stil. Det är ofta uppenbart vilka fraser som används i originalet, eftersom de har översatts ordagrant. Vi konstaterade i kväll att boken uppfattas som grövre på svenska, när diverse fula och nedsättande ord har tagits ur sina mer idiomatiska sammanhang, men trots den typen av konsekvenser kan jag inte kritisera översättarens insats. Det går inte att behålla både ordens egentliga innebörd (”if you snooze, you lose” blir ”sover du, förlorar du”) och uttryckens ton, och väljer man tonen skulle den ändå aldrig bli densamma på svenska. Som översättningskänslig läsare såg jag förstås några missar på de sidor jag läste på båda språken, ett tolkningsfel och två små felstavningar, men det är ingenting mot de klavertramp man nästan alltid hittar om man letar i översatta böcker.
För att höra lite mer om innehållet – kolla gärna Yukiko Dukes boktipsvideo (från 1.52).
För två veckor sedan, när min bror och jag hade trotsat sandstormen på Teneriffa och stod på en pizzeria och väntade på att våra hämtpizzor skulle bli klara, frågade han hur lång tid jag trodde det skulle ta innan Sverige skulle ha ett coronaproblem på allvar. Det hade då börjat rapporteras från norra Italien, vilket kändes nära i förhållande till de drabbade områdena i Asien. Jag sa två veckor. Man inser att det kommer att eskalera vidare, men nu är vi här.
Eftersom bibliotekariejobbet innebär en hel del kvällar och helger bakom informationsdisken eller i programarrangörsrollen fick jag under en period svårt att ta mitt ansvar i den servicegrupp jag då var med i i Korskyrkan. Det går visserligen ganska många veckor mellan de tillfällen då man ska vara med och utföra städning, fikafixande och annat, men uppgifterna krockade alltför ofta med jobbet. Därför var jag utan grupp ett tag, men så gjordes någon genomgång av oss servicegruppslösa församlingsmedlemmar och plötsligt hade jag satts in i en, grupp 10. I just den gruppen är man antingen städare eller ansvarig för servicen i samband med gudstjänst och jag blev städare. Även städansvaret är uppdelat och jag blev tilldelad Skattkammaren, lekrummet för de minsta kyrkbesökarna, och rummen runtomkring där på källarplanet. Det gjorde hela skillnaden. Kan jag inte komma på kvällstid när grupp 10 har sin städmåndag kommer jag vid en annan tidpunkt och vet precis vad jag ska göra (nämligen dra en dammsugare av industrimått ner för källartrappan, städa två toaletter, plocka förlupna leksaker med mera).
Men det finns alltid specialfall. I går – söndagen under vår grupps servicevecka – behövdes extra krafter i köket, eftersom det inte bara skulle ordnas med kyrkkaffe utan också lunch inför eftermiddagens årsmöte, så trots att jag gjort min städinsats i veckan fick jag rycka in och preppa potatissallad, rostbiff och falafel. Den som organiserat servicen hade nog tagit i lite extra, det var fullt av medhjälpare både före och efter gudstjänsten. Just den här söndagen skulle rekordmånga barn barnvälsignas – sex familjer med en eller flera telningar stod på estraden – och kyrksalen var också rekordfull av gudstjänstdeltagare, så det var kanske bra att vi också var en stor servicegrupp, men efter att ha dragit mitt lilla strå till stacken och sett till att allt var redo inför serveringen kunde jag snart själv sätta mig och äta. Mittemot satt en pappa med dotter som jag inte träffat förut och en annan flicka i samma ålder, omkring sju. Flickorna förde en fascinerande konversation om potatissallad kontra kanelbullar. Få skulle komma på att jämföra dessa entiteter. Sedan kunde jag med hyfsat gott samvete lämna disken till de andra, eftersom jag till råga på allt skulle vara justerare och behövde vara med på årsmötet från början till slut.
Nu dröjer det nio veckor innan det är vår tur igen. Måtte det inte sammanfalla med någon tillställning med rekordpublik. Eller jo, det kanske det skulle vara värt.
Theomis 