Kategoriarkiv: Text

MMCCCI Sonja och upptäckten

Läser en intervju i Dagen med före detta Nöjesguiden-bloggaren Sonja Abrahamsson som länge lidit av depressioner och social fobi och i höstas blev troende kristen. Jag har delvis följt hennes bloggar sedan dess (den privata och den på Nöjesguiden, avslutad för knappt två veckor sedan) och det är fantastisk läsning – för att hon har hittat rätt och för att hon mår bättre, naturligtvis, men också på grund av det hon väljer att säga, och hur. Hon gläder sig åt sin egen upptäckt och berättar (oväntat insiktsfullt!) hur man kan gå tillväga om man vill göra den själv. Och hon beskriver hur hon tänkte innan det inträffade, om hur hon tyckte synd om ”naiva och eventuellt hjärntvättade kristna” och hur kristnas sanningsanspråk inte var ”schysst mot andra religioner”.

Det är inte alls konstigt, egentligen, att de åsikterna är så vanligt förekommande och nyckelordet är sanningsanspråk, som betraktas av många med stark skepsis. I Dagen-intervjun säger inte Sonja Abrahamsson att hon trivs så bra med nya kristna vänner eller något i den stilen, tvärtom har hon i sitt bloggande beskrivit kyrkan som något hon behöver närma sig med små steg (trots att alla är välkomna där på sina villkor, vill jag gärna poängtera). Däremot säger hon: ”Det kanske finns de som tycker jag är konstig och galen, men det här är på riktigt, det är sant.” Och som svar på frågan om vad hon vill säga till den som inte tror: ”Att Jesus lever, att han är på riktigt. Frälsningen är verklig […].” När det pratas offentligt om religion, vare sig det gäller samhällsdebatt, etiska spörsmål eller andlig hälsa, betraktas den ofta som en kultur eller en livsstil eller ett värderingspaket och mer sällan som en övertygelse (om man inte debatterar IS). Det är nog enklare att prata om sådant man ha olika meningar om. Man kan diskutera fina eller förfärliga traditioner (kultur), synen på alkohol (livsstil) och hur man ska och inte ska behandla sina medmänniskor (värderingar). Det är stora och viktiga frågor, men om man, som undertecknad, har en övertygelse, eller om man är en uppriktig sökare, är den viktigaste frågan den om sanningen. Att fråga om någons omdöme om kristen tro, om den är bra eller dålig, låter i mina öron som: ”Vad tycker du, är jorden rund eller platt?” Frågan om kristen tro, eller vilken annan tro som helst, är i första hand en ja-eller-nej-fråga. Antingen är ett sanningsanspråk riktigt eller oriktigt.

Att fundera över kristen tro är alltså inte att undra vad man skulle tycka om att gå i kyrkan eller kanske låta bli att supa skallen av sig under helgen, beroende på vad man råkar ha för fritidsintressen, utan att undra om budskapet är verkligt eller påhittat. Kommer man fram till att det inte kan stämma, eller att en annan trosuppfattning stämmer, är det enda man behöver göra att, i religionsfrihetens namn, respektera den som nått en annan slutsats. Kommer man fram till att det inte går att komma fram till något får man tills vidare fortsätta vara sökare. Kommer man fram till att det är verkligt – att man är skapad och älskad av Gud och att Jesus har betalat priset för ens gemenskap med honom – kan man börja fundera över vad konsekvenserna blir. En del av dem påverkar ens yttre livsstil, för vissa mer än andra, men det mesta sker på insidan. Det har Sonja Abrahamsson börjat uppleva. Jag gratulerar henne hjärtligt.

MMCCLXXVII Till och med jag börjar få kläm på stan

Paus på hotellet. Några av oss har tillbringat förmiddagen i Kathmandus grannstad Patan, på andra sidan floden Bagmati, där vi har shoppat hantverk och ätit lunch. I taxin på väg tillbaka ålade vi oss genom trafikstockningarna längs med gator jag så smått börjar hitta eller åtminstone känna igen mig på (trots mitt starkt defekta lokalsinne) – det stora köpcentret Civil Mall och grönsaksförsäljarna nedanför gångbron, för att inte tala om Google Fashion Wear och Facebook Restaurant & Thakali Kitchen.

MMCCXLIII Förr eller senare förstår vi vad ni vill

Vi bibliotekarier nämner med jämna mellanrum att det ingår i vårt jobb inte bara att svara på besökarnas frågor utan också att komma fram vad de egentligen vill veta, vilket inte alltid är det de frågar om. I dag stod jag inför ett klockrent fall av det slaget.

En man kom in på tidskriftsavdelningen, som ligger på bottenplan i annexet bredvid Stadsbiblioteket, ett märkligt val av avdelning i sammanhanget, men det verkade han vara medveten om själv. Han hade sett ett intressant TV-program om olika varumärken på Kunskapskanalen och ville veta hur han kunde se det igen, nu när det försvunnit från SVT Play – för TV-program sparas väl i arkiv? Jag satte igång ett detektivarbete, konstaterade att programmet om varumärken var första delen i en serie som hade ett helt annat namn och var producerad av BBC (och BBC-program lär inte hamna i svenska TV-arkiv). UR Play var nästa instans, men det fanns inte där heller, och jag hittade inget originalnamn på serien, men å andra sidan skulle det sannolikt inte ge så mycket i stunden att känna till det, eftersom BBC:s iPlayer inte funkar i Sverige. Så jag letade upp kontaktuppgifter till Kunskapskanalen och sa att det mest effektiva sättet att få veta om programmet går att se igen på något sätt är att fråga dem.

Men så nämnde mannen att det som varit så intressant var informationen om ett visst omåttligt framgångsrikt amerikanskt läskedrycksmärke, och då blev det ju busenkelt. Bara att slå upp det i bibliotekskatalogen, konstatera att flera böcker i ämnet fanns inne på hyllan i Facksal 3 och skicka bort mannen dit.

MMCCXXXV Stureby

Har tillbringat kvällen hos Ivana, som numera bor i Stureby. Som jag har konstaterat tidigare – tack vare en serbisk vän får jag se för mig okända bostadsområden i Stockholm. Först trodde jag att jag aldrig varit i Stureby tidigare, det var mörkt och de hyres- och radhuskantade gatorna präglades av grus och halvsmält snö och is, som resten av stan just nu, men även om det hade varit dagsljus och isfritt, så att man slapp gå med blicken i trottoaren, är det osannolikt att jag hade känt igen mig. Det är närmare tjugo år sedan Annika bodde i Stureby, under den tid då jag kom farande från Uppsala med jämna mellanrum för att ägna helgen åt att gå på TV-inspelningar med henne och sov över i hennes vardagsrum som vette mot tunnelbanan. Vi gick på det mesta, tävlingsprogram eller mer showbetonade grejer, lärde oss vid vilken studioingång det var mest strategiskt att vänta för att få de bästa platserna på Sen kväll med Luuk och hade en lista, även om den nog aldrig var nedtecknad, där vi rangordnade inspelningarna efter bjudfikat, toppad av det snabbt insomnade och bortglömda programmet Massor av sport. Jag har en minnesbild av hur vi satt i TV-huset med varsin god baguette under en paus i Massor av sport-inspelningen och såg Erik Blix gå förbi. Som stammisar på inspelningar började vi känna igen andra stammisar – i allmänhet pigga pensionärer – och vid ett tillfälle, mot slutet av den här intensiva hobbyverksamheten, avancerade vi från TV-publik till tipsmottagare i det då väldigt populära TV4-programmet På rymmen. Någon som minns Hjalle och Heavy? Annika och jag satt i en inglasad avdelning på estraden och svarade i telefon i ett avsnitt när de åkte fast.

Men åter till Stureby 2016.

Ivana läser nu en mer avancerad svenskakurs efter att ha gått klart på SFI och tycker att den högre nivån gör det lättare att se riktiga framsteg, även om hon och jag fortfarande alltid pratar engelska. Hon berättade om kursare från Italien, Syrien, Japan och Thailand som alla har olika förutsättningar att lära sig svenska, men svenskan är också deras enda gemensamma språk som de använder när de träffas och umgås hemma hos varandra eller på stan. Att de kommunicerar med begränsade språkkunskaper och dessutom har en humor som är mer drastisk och sarkastisk än den försiktiga svenska gör att hon brukar undra vad människor runtomkring tänker när de hör dem. Det lät som att de brukar ha väldigt roligt.

Som vanligt försökte vi reda ut ett och annat. Vi gick igenom allt från våra väldigt skilda uppfattningar om tiggeri till skillnaderna mellan renar, rådjur och älgar, vad mannagryn används till, vad man kan köpa från glassbilen och de typiska bakverken serber äter till frukost.

MMCCXXXIII Att vara kristen är inte att vara snäll – nödvändigtvis

Rubriken på dagens predikan i Korskyrkan var ”Att lära känna Jesus genom hans ord”. På sista tiden har jag frossat i de fyra evangelierna, särskilt Lukas och Johannes, och trots att jag genom jobbet med läsecirklar är van vid fenomenet att plötsligt upptäcka nytt innehåll i redan lästa texter häpnar jag över hur mycket – både själva innehållet och mina egna tolkningar – som känns helt nytt när jag plöjer de gamla texterna som jag måste ha gått igenom bra många gånger förr.

Jag blev också konfronterad i veckan av en man som kände en ung kille som sa sig vara kristen. Killen skolkade från skolan och ljög och verkade allmänt opålitlig, och jag vet inte vad den jag pratade med förväntade sig för svar från mig, men han var absolut inte nöjd med det jag sa, nämligen att gott uppförande inte hänger ihop med definitionen på kristen tro. Att vara kristen är att tro på Gud och välja att ta emot förlåtelse från Jesus – alltså ingår det i själva upplägget att vi människor inte kan låta bli att göra fel, men hur bra eller dåligt en människa lyckas med att göra rätt avgör inte huruvida han eller hon kan kalla sig kristen. Å andra sidan är det långt ifrån oviktigt att skilja mellan rätt och fel – om det inte spelar någon roll att man gör fel behövs ingen förlåtelse och behövs ingen förlåtelse hade inte Gud behövt ordna det åt oss genom offret på korset. Och om man som kristen tror på att Gud är Gud, alltså vet bättre än man själv, och älskar en oändligt mycket gör man i allmänhet sitt bästa för att leva i enlighet med vad Gud vill.

Allt det där var inte lätt – inte ens möjligt – att förklara i brådrasket, men det känns viktigt att försöka göra upp med missuppfattningar om kristen tro i stil med att man kan förtjäna en plats i himlen med hjälp av goda gärningar eller bli av med den om man begår synder. Det finns heller ingen gradering av synd, så det går inte att jämföra sig med någon riktigt ondskefull person och tycka att man själv ändå är ganska god och att Gud därför bör ha ett gott öga till en. Vi behöver alla förlåtelse, Gud erbjuder den genom Jesus och har vi tagit emot den så är det klart så. Varken mer eller mindre behövs. Det är kärnan i att vara kristen.

Ett avsnitt i Lukasevangeliet som visserligen inte är ett av dem som tett sig nytt för mig, utan är väldigt välbekant, men som exemplifierar moral kontra tro är liknelsen om de två bedjande männen.

En annan gång vände sig Jesus till några som skröt med att de alltid följde Guds vilja och som såg ner på andra människor. Jesus berättade en bild för dem, och sa: ”Två män gick till templet för att be. En av dem var farisé, den andre var tullindrivare. Farisén stod för sig själv och bad: ‘Tack Gud för att jag inte är en syndare som alla andra, och särskilt inte som tullindrivaren där borta! Jag lurar inte någon, jag stjäl inte från andra, jag är inte otrogen i mitt äktenskap, jag fastar två gånger i veckan och jag ger Gud en tiondel av allt jag tjänar.’ Men tullindrivaren stod på avstånd och vågade inte ens lyfta blicken mot himlen utan slog händerna för bröstet i förtvivlan och ropade: ‘Gud, förlåt mig, jag är en syndare!’ Och jag säger er, att det var han, och inte farisén, som gick hem skuldfri inför Gud! För den som upphöjer sig själv ska förödmjukas, men den som ödmjukar sig själv ska upphöjas.”

Lukas‬evangeliet ‭18:9-14‬ (Nya Levande Bibeln)

MMCCXVII Tranströmers byggnadsställning

På väg hem från jobbet i kväll lyssnade jag på ett missat avsnitt av Lundströms Bokradio från slutet av november, där Magnus Halldin och Monica Tranströmer berättar om boken I arbetets utkanter, innehållande valda delar ur Tomas Tranströmers arkiv. Tanken lär vara att läsaren ska ges en inblick i författarskapet – Tomas Tranströmer var själv med och utformade boken, men avled kort innan den var helt färdigställd – och frågor kring hans dikter och diktning ställdes till de båda gästerna i radioprogrammet. Det är förstås inte lätt att svara på frågor om någons skrivande, det kan ju inte ens författaren själv alla gånger, så även om det säkert är en bra och intressant bok hade jag svårt att få ut något av samtalet kring den.

Men så kom en detalj som jag tyckte var genial. Andra har säkert formulerat saken på liknande sätt tidigare, men för mig var det nytt. Det handlade om att det utifrån anteckningar går att följa hur den kända dikten ”Romanska bågar” växte fram till sin slutgiltiga form och att en diktrad, i två olika varianter, tycktes vara central i tidigare versioner av dikten, men till slut ströks den. De spekulerade kring varför och kom fram till att raden hade byggnadsställningens funktion. När dikten var färdigbyggd klarade den sig utan den tidigare så viktiga raden.

Jag är säker på att jag – utan att vara poet – har varit med om det fenomenet vid textbygge, men inte haft något ord för det. Förr eller senare händer det igen, och då är jag förmodligen mer uppmärksam på processen.

MMCCXV Sturevåren tar form

Helena är tillbaka på Sture bibliotek efter ett års bortavaro – nu blir det ordning på torpet! (Mer eller mindre bokstavligen, med tanke på att hon började dagen med att damma. Det behövdes.)

Vi planerar massor av kul grejer under våren, bland annat kring 2016 års Stockholm läser-bok – än så länge hemlig – och läsecirklar kring litteratur som anknyter till aktuella utställningar i stan. Det är ju sådant vi uppmuntrar privata läsecirklar till också, att koppla ihop cirklandet med något som förstärker och fördjupar läs- och cirkelupplevelsen – konceptet ”bokcirkel plus”, som vi själva är barnsligt förtjusta i.

Än så länge är inga evenemang offentliggjorda, men det sker inom kort. Vi hoppas förstås att folk vill vara med under våren och dela vår läsentusiasm (även om den är svårmatchad).

MMCCV Den sekulära blicken svider en del

Jag såg verkligen fram emot att se minnesprogrammet om Magnus Härenstam på SVT Play i kväll. Det var bra, även om jag blev lite ledsen av att återigen matas med den där sanningen som är så osann och främmande i min värld, nämligen att Magnus Härenstam växt upp i ett hem med kristna föräldrar och att det innebar att hemmet var stelt och strängt. Jag kan bara anta att det stela och stränga hade att göra med föräldrarnas personlighet och därpå följande ideal, säkert påverkade av sin tid och omgivning och kanske en del teologiska missuppfattningar, vad vet jag.

Mönstret upprepas oavbrutet. Senast jag tittade på minnes-TV över en svensk avliden kulturpersonlighet var nog när jag såg dokumentärserien om Astrid Lindgren, som sändes i SVT tidigare i år. Den hade jag också sett fram emot, och den befäste tidigt att mamma Hanna och pappa Samuel August var troende och därför förhöll sig kalla och avvisande när deras tonårsdotter blev gravid.

Förresten kunde jag inte låta bli att opponera mig på två punkter när jag följde skildringen av hur Astrid blev mor. Att hon gjorde stora ansträngningar för att klara sitt mödraskap utan sina föräldrar framgår tydligt, och om det huvudsakligen handlade om skam från hennes sida, om att skydda föräldrarna från skam eller om hennes egen stolthet får vi väl aldrig veta. Inte heller hur föräldrarna hade agerat om de tillåtits vara mer involverade. Men av dokumentären var det lätt att dra slutsatsen att familjen ansåg sig vara för moraliskt högtstående för att kännas vid en sådan olycka. Vilket leder till den andra punkten, nämligen att det målas upp som så förlegat och förkastligt att över huvud taget uppfatta det som skedde som problematiskt. För i dag är det en lycklig tilldragelse när en artonårig tjej blir gravid med en man hon inte vill vara tillsammans med. Som är gift. 49 år. Har en stor barnaskara. Är hennes chef. Och som trots att hans fru vet hur det ligger till förnekar allt. Eller?

Förutom att erkännandet av den oplanerade graviditeten som problem kallas fördömelse lutar man förstås åt att stå på Astrids sida. Det är inget konstigt. Vi älskar ju Astrid! Vilket också gör att när hon senare i livet hamnar i chefens hustrus situation, då Astrids man Sture är otrogen, blir han inte det minsta försvarad i dokumentären, tvärtom.

Jag hade också sett fram emot att i kväll börja läsa Dödens dal av holländaren Frank Westerman, en bok som höjdes till skyarna när jag hörde en representant från förlaget berätta om den. Den handlar om en mystisk och tragisk händelse i Kamerun 1986, då nära 2000 människor och dessutom en mängd djur dör på ett oförklarligt sätt, eller rättare sagt om hur den historien hanterats, vad som är verkligt och vad som är myt. För att lägga en grund till resonemanget, antar jag, konstaterar författaren att majoriteten av jordens befolkning bekänner sig till en religion och väljer att handla därefter. ”Vilket slags djur gör så? När det gäller livsfrågor så förlitar sig större delen av världens befolkning hellre till fiktion än till fakta.” Det står Frank Westerman fullständigt fritt att vara ateist, men jag tycker det är tråkigt att han idiotförklarar de flesta av sina medmänniskor. Dels för att det är ganska ohyfsat. Dels för att han har fel – extremt få människor skulle hellre förlita sig till fiktion än till fakta. Men vad vi uppfattar som fakta varierar. Och de som delar uppfattning med Frank Westerman är som sagt i minoritet.

Citatet är från sidan 27 och jag har inte läst längre än så, inte ens bläddrat. Det ordnar förhoppningsvis upp sig och blir så pass intressant att jag kan bortse ifrån att jag just upplevt att min livsåskådning, mina värderingar och jag själv svartmålats, precis som de båda dokumentärerna, som jag ju såg med stor behållning.

Bilden av troende som mindre vetande, förda bakom ljuset, glädjedödande, fördömande eller rentav farliga möts jag av hela tiden. Kanske inte riktigt dagligen, eftersom jag vet vilka kanaler och källor jag bör undvika när jag inte orkar mer. Jag överdriver inte, varken om innehållet eller frekvensen.

Skildringarna av kristen tro som något varmt och ljust finns naturligtvis, i stora mängder, och berättelser som inte bara handlar om att kristna kan vara riktigt trevliga och göra bra saker, utan om att tron förvandlar liv på de mest förbluffande sätt – de förekommer bara väldigt sällan i litteratur som det pratas om och väldigt, väldigt sällan i public service. När det inträffar är det en stor sak. De kristna i min bekantskapskrets som berättat inför TV-kameror om sina liv och verk, olika aspekter där deras tro är central, får i regel se resultat där uttalanden i den vägen klippts bort.

Men jag påminner mig om att mitt liv som troende ju går ut på att jag lutar mig mot Gud, som är större än jag och större än Dödens dal och SVT och hela världens böcker och TV-produktioner. Han står pall. Och vi kristna som i 2000 år försökt berätta att ett liv med Gud är en bra idé har aldrig haft bekymmersfrihet och popularitet som säljargument.

MMCLXXXIX Vi roar oss på och utanför Manhattan

Planen för den här New York-veckan har varit att i den mån det går lägga de förhandsbokade aktiviteterna de första dagarna och därefter ha ett mer öppet program med färre tider att passa. Vi har pratat om ”måsten” som ska betas av och att vi ”knappt har något inbokat” de senare dagarna, trots att bådadera ger helt fel intryck – det vi förhandsbokat är ju sådant vi väldigt gärna vill göra och nu när vi inte längre har så många specifika klockslag på schemat har vi ändå massor kvar som vi vill se och köpa och äta och allt vad det är.

Hur som helst har vi nu avverkat fika och kattklappning på Koneko Cat Cafe, visning på Brooklyn Museum, mat på Building on Bond, en stund på åhörarbänk på Night Court, det vill säga Criminal Court på kvällstid (fast dit vill vi tillbaka), julsångsandakt – carol sing – med allsång och liten brassensemble tillsammans med Lenas Frälsningsarmékolleger på Church Center for the United Nations med påföljande besök på International Social Justice Commission, som arbetar med mänskliga rättigheter inom olika områden och representerar Frälsningsarmén och dess arbete med sådana frågor i FN, food tour på Lower East Side med immigranthistoria och provsmakning av mat och sötsaker och, det sista vi gjorde i går kväll, story slam arrangerat av The Moth på Housing Works Bookstore Cafe.

På food touren frågade vi guiden om hon hade några favoritfrukostställen och det hade hon. Nu ska vi ge oss av i nordvästlig riktning över Manhattan och leta upp ett av dem.

MMCXLVII Vänta inte på bättre tider!

När man har nöd runtomkring sig – flyktingströmmen, tiggarna, de hemlösa som under lång tid funnits på Stockholms gator – blir medvetenheten om den sällan riktigt chockartad. Man får gradvis upp ögonen för den, genom media och egna iakttagelser, även om tempot kan variera, och antingen får man en djupare och djupare förståelse, eller också hinner man bli blasé. Eller både och, samtidigt.

Men ibland slår en insikt ner som en blixt. Häromdagen såg jag, i en kort filmsekvens på webben, en grånad, mustaschprydd man, kanske i sextioårsåldern, kanske från Mellanöstern, såg ut att vara ganska spenslig. Skulle jag gissa är han gymnasielärare i matte, har barn och barnbarn, börjar fundera på pensionen. Men han stod inte i ett klassrum, han låg i vattnet med en flytväst utanpå skjortan, ett förskräckt uttryck i ansiktet och uppenbarligen en nyhetskamera riktad mot sig på nära håll, helt beroende av en hjälpande hand och en stabil båt för att klara livhanken.

Efter alla dessa nyhetsinslag som visar människor på flykt i alla möjliga förfärliga situationer fick jag av någon anledning ett hugg i hjärtat av just den människan. Kanske liknar han någon mina biblioteksbesökare, jag vet inte. Jag vet bara att all värdighet – för att inte tala om trygghet – har stulits ifrån honom och att jag inte står ut med tanken.

En andra insikt, eller vad det kan kallas, fick jag i går. Jag blir så fylld av sorg och uppgivenhet när jag läser människors elaka kommentarer om det ena och det andra i sociala medier, så i sammanhang där jag kan vara helt säker på att hitta hatiskhet låter jag alltid bli att läsa, men så gjorde jag ett undantag. Det gällde Niklas Strömstedts Lyckolandet, som jag inte har hört, bara sett Facebook-uppdateringar om. Delvis dyker det förstås upp allmänt vidriga påhopp på Niklas Strömstedt och hela hans familj, sådant som man antingen kan vilja polisanmäla eller bara struntar i för att elakheterna är så uppskruvade att de nästan blir parodiska, men så finns också de elaka kommentarer som med lite god vilja kan kallas politiska. Det var de som faktiskt gav mig en liten dos förståelse. När jag hör personer som vill ”hålla Sverige svenskt” och andra dumheter radar alla förklaringar och ursäkter upp sig i mitt inre – de söker bekräftelse, tillhörighet, syndabockar, får utlopp för aggressioner som grundar sig i något helt annat – men vissa av kommentarerna jag läste den här gången, hur omoget formulerade de än var, verkade visa en genuin rädsla. Jag glömmer att ta med det i beräkningen. Det går ju nästan att sätta likhetstecken mellan främlingsfientlighet och främlingsrädsla. Den man har pekat ut som fiende måste man ju ha skäl att slåss emot, och här handlar det väl sällan om hämnd – ”det du utsatt mig för ska jag utsätta dig för” – utan rädsla för att vara den som först blir utsatt.

Jag får också lust att påpeka att man kan vara främlingsvänlig utan att vara naiv. Kring kostnaden, till exempel. För den som just förlorat sitt hem, har familjemedlemmar och vänner kvar i ett konfliktdrabbat område, lider av psykiskt trauma och inte talar svenska kanske det kan ta ett litet tag att bli produktiv medborgare. Och ja, en viss liten andel av de personer som flyr eller flyttar till Sverige 2015 kommer att begå brott, för sådana är vi människor, oavsett varifrån vi kommer. Jag reagerar också på motviljan mot islam som genomsyrar många av de här kommentarerna. Som kristen är ju min övertygelse att islam – tron och läran – inte är rätt väg att gå, jag är alltså inte en av dem som anser att alla religioner är lika bra eller samma sak, men det hindrar mig självklart inte från att ta emot muslimer med öppna armar. Och med tanke på att radikal tolkning av islam också är vad så många flyr ifrån just nu bör väl dessa islammotståndare vara extra måna om att ta emot alla direkta och indirekta IS-offer som i desperation lämnat sina hemländer.

I kväll fick jag också en liten tankeställare, även om den är ännu mer självklar än de båda jag nämnt. Jag var på ett samtal i Dramatens serie Romsk höst som den här tredje och sista gången hade rubriken ”Hur passar man in – och vill man det?”, utifrån ett romskt respektive judiskt perspektiv. Lawen Mohtadi var samtalsledare och gäster var Soraya Post och Kenneth Hermele. Det blev ett samtal om orättvisor i det förflutna, naturligtvis, men också om det politiska läget i Sverige just nu, om en hårt bevakad ”svenskhet” kontra öppenhet mot andra folkgrupper i eller på väg till vårt land. Kenneth Hermele fokuserade på hoppet och välviljan, i form av den våg av frivilliginsatser som uppstått, medan Soraya Post uttryckte stark oro inför politikers flathet och tvivelaktiga språkbruk, som underblåser rädsla genom att anamma fientliga rösters perspektiv.

Soraya Post och jag är inte överens på alla punkter – jag tillåter mig ha vissa avvikande åsikter i frågor om fattiga EU-medborgare på våra gator trots Soraya Posts inifrånperspektiv som rom, även om jag antar att vi strävar efter samma mål – och jag kan inte bestämma mig för om jag uppfattar hennes bistra stämma under kvällen som svartsynt och bitter eller befogat varnande. Att situationen är allvarlig betvivlar jag inte en sekund.

Men precis på slutet kom en liten spårväxling. Den allra sista publikfrågan ställdes av en tjej som ville ha konkreta tips för den som vill åstadkomma förändring. ”Vad ska man göra medan … [paus för att söka lämplig avslutning] man väntar på bättre tider?” ”Vänta inte på bättre tider!” svarade Soraya Post och poängterade vikten av att inte vara tyst. Det lilla avslutande talet lät riktigt hoppfullt i mina öron och visade att den krassa EU-politikern trots allt tror på den enskilda människans initiativ, och gör hon det så kan jag det också.