MMCCXVII Tranströmers byggnadsställning

På väg hem från jobbet i kväll lyssnade jag på ett missat avsnitt av Lundströms Bokradio från slutet av november, där Magnus Halldin och Monica Tranströmer berättar om boken I arbetets utkanter, innehållande valda delar ur Tomas Tranströmers arkiv. Tanken lär vara att läsaren ska ges en inblick i författarskapet – Tomas Tranströmer var själv med och utformade boken, men avled kort innan den var helt färdigställd – och frågor kring hans dikter och diktning ställdes till de båda gästerna i radioprogrammet. Det är förstås inte lätt att svara på frågor om någons skrivande, det kan ju inte ens författaren själv alla gånger, så även om det säkert är en bra och intressant bok hade jag svårt att få ut något av samtalet kring den.

Men så kom en detalj som jag tyckte var genial. Andra har säkert formulerat saken på liknande sätt tidigare, men för mig var det nytt. Det handlade om att det utifrån anteckningar går att följa hur den kända dikten ”Romanska bågar” växte fram till sin slutgiltiga form och att en diktrad, i två olika varianter, tycktes vara central i tidigare versioner av dikten, men till slut ströks den. De spekulerade kring varför och kom fram till att raden hade byggnadsställningens funktion. När dikten var färdigbyggd klarade den sig utan den tidigare så viktiga raden.

Jag är säker på att jag – utan att vara poet – har varit med om det fenomenet vid textbygge, men inte haft något ord för det. Förr eller senare händer det igen, och då är jag förmodligen mer uppmärksam på processen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s