Nu har jag lytt mitt eget råd i videon om att Stadsbibliotekets Facksal 4 och Facksal 5 ska hålla stängt för renovering. Självklart passar man på att låna när bland annat biografierna och böckerna om språk är på väg att bli otillgängliga. Jag känner förstås till min egen överoptimism när det gäller tid till läsning, men får samtidigt en lätt panikkänsla av att ha chansen att plocka på mig låneböcker innan de försvinner. Jag måste. Hellre ha dem hemma, tillgängliga bara för mig, än att de inte är tillgängliga för någon alls. Intalar mig själv att jag resonerar förnuftigt. Bilden visar inte riktigt alla lån.
Redan någon gång i somras hörde jag talas om den kommande serien ”The Comey Rule”, om James Comey och debaclet som började med FBI:s undersökning av Hillary Clintons möjligen lagbrytande mejlvanor. Serien är producerad av Showtime och skulle visas i dess strömningstjänst, som inte är tillgänglig i Sverige. Kanske någon av de just nu tre strömningstjänster jag hat abonnemang hos också tar in den, tänkte jag, och började bevaka. Inte ett knyst någonstans. 27 september – premiärdatumet – närmade sig och i mina favoritpoddar om amerikansk politik duggade reklaminslagen om serien tätt, men bara där. ”Vem kan utmana Trump?”, som jag följer på SVT Play, är också en Showtime-produktion, så vem vet, de kanske skulle kunna köpa in ”The Comey Rule” också, tänkte jag, för alla oss USA-politikjunkies. Jag var precis på väg att mejla iväg en ödmjuk förfrågan, men tog först ett dubbelkollande svep och kors i krösamoset, HBO visar serien!
Hämtpizza är en inte alltför ofta förekommande lyx i det här hushållet, hämtkaffe i hemmet är ytterst sällsynt och kombinationen har aldrig inträffat – förrän nu. Jag lekte Manhattanite i kväll och bredde ut mig på schäslongen med en rejäl slice, svepte min pumpkin spice-latte macchiato som efterrätt och tittade på första avsnittet.
Jag är inte så förtjust i skådespelaren som spelar FBI-chefen Comey, och det har mest att göra med utseendet och hur han för sig. Han gör inte alls rätt intryck, stel, för gubbig och överdrivet välpressad, och hans min påminner om huvudpersonens i ”Falsk identitet”, spionserien där mästerspionen alltid går runt med ett tvetydigt halvleende. En min som förvirrar människor, lär han ut till en ny rekryt.
Tyvärr är också de andra karaktärerna ganska stela, för att inte tala om miljöerna, men det kanske hör till. Det tycks också finnas en krystad ramberättelse med en ung praktikant som möter personerna i dramat när tiden gått och Comey både hunnit få sparken och skriva sin bok A Higher Loyalty. Men det är okej, innehållet är intressant och det är kul att kolla hur lämpliga skådisar de hittat till i övriga roller, som Rod Rosenstein, Andrew McCabe, Robert Mueller och Loretta Lynch. Donald Trump är jag extra nyfiken på, han har inte dykt upp än. Jag kunde inte sätta fingret på var jag sett Comeys fru förut, alltså skådespelerskan, men nu har jag kollat – det är ju Jennifer Ehle! Elizabeth Bennett i ”Pride and Prejudice” från 1995.
Det ska också bli intressant att se vilken bild som målas upp av James Comey och hans beslut och agerande och möjliga påverkan på valet 2016. Om jag kommer att ha plats i hjärnan att ta in den informationen, vill säga, min mediekonsumtion om valet 2020 tar upp väldigt mycket utrymme.
Efter ett långt coronauppehåll skulle Radiokören i eftermiddag sjunga inför publik, även om vi inte var mer än 50 personer i Berwaldhallen. Under den inledande presentationen blev vi ombedda att vänta med applåder i samband med några stycken som hängde ihop, men vilken del av programmet det gällde var oklart. Det allra första stycket, ”A Choral Fanfare”, lät just fanfarlikt och sprudlande och körmedlemmarna avslutade framförandet med ett intensivt durackord och lyckliga leenden – och vi i publiken, få och utspridda i den stora lokalen, svarade med tveksam tystnad. Det var då jag förstod att det inte bara var jag som inte förstått, utan att alla valt den säkra linjen att låta bli att klappa redan från början. Jag hörde ett par fnissningar, någon hann röra händerna mot varandra men hejdade sig. Kören fick acceptera avsaknaden av applåder under hela den timslånga konserten, varpå vi försökte kompensera med en avslutande rungande jätteapplåd, vilket är oerhört krävande för 50 personer i en konserthall. Händerna sved, men det fick det vara värt.
Hur som helst var det förstås fenomenalt roligt att höra Radiokören, att över huvud taget uppleva livemusik efter lång kulturevenemangssvält och att besöka Berwaldhallen, en favoritarena på sitt helt egna sätt. På Instagram ville jag uttrycka att den brutalistiska bunkern i Östermalms yttersta ände egentligen är motsatsen till den arkitektur jag uppskattar, men att den tilltalar mig genom ett slags nostalgiska vibbar, och kollegan Salomon förstod mig:
I kväll har Distansfilmklubben återigen sett en dokumentär om en jazzstjärna. ”Miles Davis – Birth of the Cool” är klassiskt uppbyggd, kronologisk, med stillbilder och filmsekvenser från olika epoker, intervjuer med vänner, en fru och ett par flickvänner, musikerkolleger och familjemedlemmar. Därutöver massor av musik.
Följande intryck fastnade särskilt:
Miles David fysiska och psykiska tillstånd gick upp och ner, men mest ner, vilket var oerhört sorgligt att följa. Missbruk av alkohol, kokain och mediciner var nog både höna och ägg i sammanhanget.
Eftersom jag nyligen såg den franska filmen ”Hiss till galgen” (bilden ovan) med Miles Davis musik var det kul att höra en del om dess tillblivelse ur hans perspektiv, om hur han såg filmen och samtidigt improviserade fram låtarna.
Kanske är hans märkliga musik från sent 1960-tal och 1970-tal genialisk, men tröskeln är för hög för att jag någonsin ska ge den en ärlig chans. (Därefter blev det visst mer lättlyssnat igen, men helt annorlunda – någon gång kring 2000 köpte jag hans ”Tutu” från 1986, popjazz med en massa synth bakom trumpeten.)
Miles Davis kan inte ha varit lätt att ha att göra med alla gånger, särskilt inte för hans närmaste och särskilt inte när han var i någon av sina låga faser. Han kunde bli svartsjuk och till och med våldsam. Efter en persons död är det lätt att lyfta fram alla fina sidor och handlar det dessutom om en stor begåvning och världsstjärna kommer superlativen fram naturligt, men intervjuerna övertygade mig trots allt om att han var genuint älskad och är genuint saknad.
Kunde jag möjligen hitta på ett sätt att i videoform informera om att Stadsbibliotekets facksalar 4 och 5 ska stänga för renovering? undrade cheferna. Javisst! Någon annan kunde sköta själva filmandet, sa de. Okej, sa jag, annars kan jag göra det själv. Vad bra! sa de. Och redigering kunde jag få hjälp med. Jo, sa jag, men jag kan ju också göra det själv.
Jag skrev ett manus, förberedde de böcker jag skulle behöva som rekvisita, lånade ett mobilstativ, pallade upp en hög tjocka böcker på en bokvagn med stativet ovanpå och engagerade en kollega i att dra bokvagnen baklänges medan jag rörde mig framför den. Filmade några kompletterande sekvenser och klippte därefter ihop delarna efter bästa förmåga. Har man fått uppdraget att sprida den dåliga nyheten att två salar ska stänga måste man väl i alla fall få nöjet att stå för den kreativa processen.
När LW och jag bestämde oss för att se ”Giftattacken i Salisbury” i vår Distansfilmklubb trodde vi att det var en dokumentärserie och det var först när vi väl skulle sätta igång häromdagen som vi insåg att det var en dramatisering. Besvikelsen gick fort över – serien är bra. I kväll såg vi andra halvan, del 3 och 4.
Måltavlan Sergei Skripal och dottern Yulia, de som föll ihop på en parkbänk och var de ursprungliga offren i giftattacken, har mycket små roller och den internationella skandalen likaså. Fokus ligger på polisarbetet i Salisbury, hur invånarna reagerar och hur det går till när ytterligare tre personer förgiftas, de två som kommer i kontakt med parfymflaskan där giftet finns och en av poliserna som arbetar med fallet. Välspelad, lågmäld diskbänksrealism, där det med all önskvärd tydlighet framgår hur en illvillig gärning får många ringar på vattnet. Salisburyborna är rädda, men samtidigt obenägna att acceptera hur polis och myndigheter utför sitt jobb. Sonen till hälsovårdsmyndighetens chef, som har en av arbetets tyngsta roller, förstår inte varför mamma måste arbeta tills hon blir helt utschasad och varför hon är så märkligt hemlighetsfull. Och kanske fanns det ett hopp om att Dawn var på väg mot bättre kontakt med sin dotter, när giftet, helt slumpmässigt, tog hennes liv.
Trots att omständigheterna är fruktansvärda finns också elementet vanlig brittisk oglamourös vardag, som jag älskar att vältra mig i, och överlag är det trovärdigheten som är den stora behållningen, både i familjerelationerna och i den desperata kampen för att skydda staden från en av de farligaste substanser som finns. Well done, både verklighetens och fiktionens hjältar.
Tog tåget till Örebro över dagen och hämtades av mamma på stationen. ”Vilket dimmigt väder! Vi åter till Karlslund och kollar om det är mysigt där!” Hon har alltid en ursäkt på lager som leder till Karlslund.
Med mig hem fick jag klyftade äpplen från mammas och pappas träd och minnet av min brors (och brorsdotters) bästa Boris Johnson-imitation.
Theomis 