När LW och jag bestämde oss för att se ”Giftattacken i Salisbury” i vår Distansfilmklubb trodde vi att det var en dokumentärserie och det var först när vi väl skulle sätta igång häromdagen som vi insåg att det var en dramatisering. Besvikelsen gick fort över – serien är bra. I kväll såg vi andra halvan, del 3 och 4.

Måltavlan Sergei Skripal och dottern Yulia, de som föll ihop på en parkbänk och var de ursprungliga offren i giftattacken, har mycket små roller och den internationella skandalen likaså. Fokus ligger på polisarbetet i Salisbury, hur invånarna reagerar och hur det går till när ytterligare tre personer förgiftas, de två som kommer i kontakt med parfymflaskan där giftet finns och en av poliserna som arbetar med fallet. Välspelad, lågmäld diskbänksrealism, där det med all önskvärd tydlighet framgår hur en illvillig gärning får många ringar på vattnet. Salisburyborna är rädda, men samtidigt obenägna att acceptera hur polis och myndigheter utför sitt jobb. Sonen till hälsovårdsmyndighetens chef, som har en av arbetets tyngsta roller, förstår inte att mamma arbetar tills hon blir helt utschasad och är så märkligt hemlighetsfull. Och kanske fanns det ett hopp om att Dawn var på väg mot bättre kontakt med sin dotter, när giftet, helt slumpmässigt, tog hennes liv.

Trots att omständigheterna är fruktansvärda finns elementet brittisk oglamourös vardag, som jag älskar att vältra mig i, och överlag är det trovärdigheten som är den stora behållningen, både i familjerelationerna och i den desperata kampen för att skydda staden från en av de farligaste substanser som finns. Well done, både verklighetens och fiktionens hjältar.

Läs också DN:s fina recension.