Under filmcirkeln med HA i fredags lärde jag mig lite filmhistoria. Vi såg ”Hiss till galgen” från 1958, viktig för den franska nya filmvågen, med stämningsfulla Parismiljöer, ödesmättat regn, läckra bilar, en brottsinblandad kvinnas ensamma vandringar, rökande kostymklädda män och ett brett känslospann, men med fokus på plågat svårmod och obehaglig spänning. Det var lätt att ryckas med, men frosseriet i klassisk noirestetik bröts av då och då med märkligt komiska inslag, som när poliser och galna reportrar vimlar på platsen där ett mord ägt rum och det plötsligt slår över i fars. Att jag nästan hade skrattat högt åt det lustiga beteendet ville HA inte alls höra – ”Hiss till galgen” är ju en stark, stilsäker, innovativ fransk 50-talsthriller! Men det såg ganska roligt ut.

I stark konkurrens med de nattliga stadsmiljöerna var musiken ändå bäst, Miles Davis improviserade stycken med ”the loneliest trumpet sound you will ever hear”, som jazzkritikern Phil Johnson sagt.

Se en trailer på IMDB och hör soundtracket på Spotify.