Kategoriarkiv: Bild

MDXLI Awekening – en ovanlig fredagskväll på Friends Arena

Musikstilen, ljudvolymen och de ibland höjda rösterna föll mig inte i smaken – men stämningen! Glädjen! Och budskapet, givetvis. Awekening är en med svenska mått mätt jättesatsning, där Friends Arena hyrts för tre dagars gudstjänster. Det var verkligen roligt att se alla åldrar och många nationaliteter och – även om jag själv som sagt hellre hade hört annan musik – ett böljande publikhav framför scenen. Vi var många främlingar som bad för varandra, på golvet och på läktarna, och många vittnade om hur mötet med Jesus vänt upp och ner på deras liv.

Ett antal, högst fredliga, motorcykelklubbar utmärkte sig, med västar och olika grad av skäggighet. Gänget ovan var från Finland.

MDXL Färdigpratat om Shylock

56be74a21800002d0080be6d

I kväll hade vi andra och sista träffen i Sturebibblans Shylock-serie. Efter att ha läst Köpmannen i Venedig till träffen för två veckor sedan tog jag itu med Howard Jacobsons roman, som bygger på pjäsen, och hade för avsikt att tugga mig igenom den på engelska, men gav upp. De två första kapitlen läste jag i det engelska originalet, Shylock Is My Name, och bläddrade parallellt i den svenska översättningen, Jag heter Shylock, och under läsningen av resten av boken gjorde jag tvärtom. Som vanligt när jag tittar närmare på översättningar hittade jag fel, mer eller mindre allvarliga. Trots att jag inte alls gjorde någon noggrann jämförelse, bara läste samma rad på båda språken när det var något särskilt jag undrade över, fick jag ihop en liten lista. Några av missarna tog jag upp under kvällens samtal, men jag försökte vara återhållsam.

Dessvärre var varken jag själv eller någon annan i gruppen särskilt förtjust i Jacobsons romanexperiment. Den växlar mellan reflekterande samtal två judiska män emellan – varav den ena heter Shylock och är direkt sprungen ur Shakespeares pjäs och den andra är en nutida förmögen man i nordvästra England – och ett händelseförlopp som bygger på moderniseringar av pjäsens företeelser. Portias motsvarighet, till exempel, är fortfarande en uppburen arvtagerska, men en som gjort sig känd inom reality-TV, och köpmannen Antonio har fått en ny identitet som excentrisk konst- och antikvitetshandlare.

Trots kritikerkårens positiva omdömen verkade alltså cirkeldeltagarna ganska överens om att det här beställningsverket i Hogarth Shakespeare-serien blev en märkligt krystad och i överkant skruvad kopia av originalet. Visst kan romanen säga något om hur vår tids antisemitism kan ta sig uttryck, men försöket att stöpa berättelsen i pjäsens form samtidigt som författaren tycks vara mest intresserad av att låta två judiska män diskutera sitt gemensamma utanförskap tyckte inte någon av oss ledde till en särskilt tilltalande läsupplevelse. Tyvärr.

Men det tonar inte ner min störtförtjusning i det här fördjupningskonceptet, två samtal om två besläktade böcker med samma cirkelgrupp. Mina kunskaper om Shakespeares tragiska komedi Köpmannen i Venedig och möjliga analyser av densamma har gått från noll till hundra på drygt två veckor.

MDXXVIII Norsk poesi den här gången

”Månadens diktsamling” i Poesibazaren – sista onsdagen i månaden – handlade i dag om Olav H. Hauge, norsk diktare, storläsare, ofrivillig äppelodlare, dagboksskrivare i 70 år, schizofren, jagad av damer. Publiken var påläst och la sig i. Märkligheterna avlöste varandra. Oväntat spännande.

MDXXVI Fick en presentation på halsen

För fyra veckor sedan hade vi en ”medarbetarmässa” på Stadsbiblioteket för alla som kunde och ville av oss medarbetare på de omkring 40 bibliotek som tillhör organisationen. Alla fick också frågan om man ville vissa upp något särskilt på mässan och jag sa att jag gärna hade ett mässbord där jag kunde demonstrera, med ett bildspel och lite material, hur vi jobbar med skyltning och boktips på Sturebibblan.

Men någonstans på vägen, från mig, via min chef till mässamordnaren, missuppfattades mitt förslag och jag fick så småningom ett mail med frågan om vilka klockslag som skulle passa för min presentation på rotundans scen. Jaha, okej då, men bara ett klockslag, tack. Jag fick dagens allra första presentationstid, skrev ihop ett manus till mitt bildspel och när dagen väl var inne och folk började droppa in i det då fortfarande stängda Stadsbiblioteket höll jag utkik efter kolleger från Östermalmsenheten, som Sture bibliotek tillhör, och när jag såg några gick jag fram för att övertala dem att sätta sig på åhörarbänkarna när jag skulle hålla min kvartslånga presentation. Hur ska annars presentatör nummer ett få folk att uppmärksamma att något händer på scenen? Men mikrofonvolymen var hög och när jag drog igång var det få som missade att det var dags för scenprogram. Bänkarna fylldes. Efteråt ångrade jag min raggningskampanj, när det visade sig att mässbesökarna under kommande presentationer visst hade tröttnat. Jag fick flest åhörare av alla, där jag stod och visade hur vi sätter in böcker i sammanhang, kombinerar dem på oväntade sätt eller lägger dem i skojiga påsar.

I dag kom ett mail från den som samlat ihop mässutvärderingarna. Där hade det funnits nio positiva kommentarer om min presentation. Oj oj oj, vad glad jag blev. En påminnelse till mig själv om att se till att återkoppla när jag sett eller hört något jag gillat.

MDXXIV Söndagsbrunch på Hasselbacken

Brunchen på Hasselbacken – den anrika restaurangen på Djurgården – serveras 12-16, som på många andra ställen, och blir mer något slags lunchmiddag än frukostlunch. Så när jag i dag skulle bjuda Sofia på sen födelsedagsbrunch var det inte som start på dagen utan efter gudstjänsten i Korskyrkan. Lika bra, naturligtvis. Även om vi hade svårt att komma ifrån Linnésalen där fikat serveras, vi fastnade i samtal med en av de två missionärer som höll i predikan, ett gift par som bor på Cypern och bland annat arbetar med de stora mängder prostituerade kvinnor som finns där, för en längre tid eller under en mellanperiod inför vidare frakt – jag vill inte säga resa – till andra europeiska länder.

Så när vi väl satt till bords med vit duk, skön söndagsstämning, levande ljus och uppassning i ordets rätta bemärkelse gick det inte att bortse ifrån kontrasterna mellan människors förutsättningar. Vi satt och pratade om fattigdom och flykt, krig och politik, rättvisa och orättvisa, men steg inte upp och lämnade den lyxiga atmosfären med hängande huvuden och skam i blicken, utan utnyttjade de gåvor vi fått – frihet att göra sådant vi tycker om, pengar som räcker till utsvävningar som i vissas ögon skulle anses frekventa, vänskap som ger oss anledningar att fira bemärkelsedagar. Andra pengar och annan tid vi har till förfogande går till att motverka några av de missförhållanden vi diskuterade.

Maten var god, om någon undrar. Mycket att välja på, något för alla. Fräscht och vällagat, svenskt och amerikanskt och säkert influenser från andra håll. Det är inte gratis, men det är fin brunchmat för pengarna i en mycket trivsam miljö, på en plats som sett stockholmare äta och umgås i många, många år.

MDXXIII Höst-F’n’F

Jag var redan sen, men kunde inte låta bli att fota lite i Rosenlundsparken i det för årstiden optimala vädret. Om jag ska klaga på något är det att regndropparna var lite irriterande små.

Sedan kom jag in i värmen hos Lena på Södermannagatan. Kvällens filmer: Singin’ in the Rain – igen – och Polar Express. Kvällens fudge: Hallon och lakrits, en dubbelfudge i två lager, och choklad och sesamfrön. Fröna i smeten fungerade bra, de ovanpå blev lite väl generöst doserade. Vi är enormt erfarna fudgekokare, men eftersom vi nästan alltid testar nytt är vi ändå nybörjare varje gång.

MDXXI Hälsar på hos frimurarna

Redan i våras fick jag tipset av kollegan Salomon att man kunde anmäla intresse för en unik visning av Bååtska palatset, som ligger bakom Grand Hotel och sedan 1874 är Frimurarordens stamhus. Intresset var tydligen enormt, det utökades till tre visningar och trots det fick jag bara en reservplats – men i slutänden fick jag komma med på det tillfälle som gick av stapeln i morse.

Jag kan inte påstå att jag numera vet allt om Frimurarordern, tvärtom, hemlighetsmakeriet består, däremot var det både intressant att höra själva palatsets historia och gå runt i lokalerna där frimurare rört sig de senaste 140 åren. Rummet ovan, som används i ceremoniella sammanhang, var det enda vi fick fotografera i. Minst sagt fantasieggande.

I övrigt var den kanske mest intressanta uppgiften att trappstegens mått i huvudtrapphuset är anpassade för damer i krinolin.