I kväll hade vi andra och sista träffen i Sturebibblans Shylock-serie. Efter att ha läst Köpmannen i Venedig till träffen för två veckor sedan tog jag itu med Howard Jacobsons roman, som bygger på pjäsen, och hade för avsikt att tugga mig igenom den på engelska, men gav upp. De två första kapitlen läste jag i det engelska originalet, Shylock Is My Name, och bläddrade parallellt i den svenska översättningen, Jag heter Shylock, och under läsningen av resten av boken gjorde jag tvärtom. Som vanligt när jag tittar närmare på översättningar hittade jag fel, mer eller mindre allvarliga. Trots att jag inte alls gjorde någon noggrann jämförelse, bara läste samma rad på båda språken när det var något särskilt jag undrade över, fick jag ihop en liten lista. Några av missarna tog jag upp under kvällens samtal, men jag försökte vara återhållsam.

Dessvärre var varken jag själv eller någon annan i gruppen särskilt förtjust i Jacobsons romanexperiment. Den växlar mellan reflekterande samtal två judiska män emellan – varav den ena heter Shylock och är direkt sprungen ur Shakespeares pjäs och den andra är en nutida förmögen man i nordvästra England – och ett händelseförlopp som bygger på moderniseringar av pjäsens företeelser. Portias motsvarighet, till exempel, är fortfarande en uppburen arvtagerska, men en som gjort sig känd inom reality-TV, och köpmannen Antonio har fått en ny identitet som excentrisk konst- och antikvitetshandlare.

Trots kritikerkårens positiva omdömen verkade alltså cirkeldeltagarna ganska överens om att det här beställningsverket i Hogarth Shakespeare-serien blev en märkligt krystad och i överkant skruvad kopia av originalet. Visst kan romanen säga något om hur vår tids antisemitism kan ta sig uttryck, men försöket att stöpa berättelsen i pjäsens form samtidigt som författaren tycks vara mest intresserad av att låta två judiska män diskutera sitt gemensamma utanförskap tyckte inte någon av oss ledde till en särskilt tilltalande läsupplevelse. Tyvärr.

Men det tonar inte ner min störtförtjusning i det här fördjupningskonceptet, två samtal om två besläktade böcker med samma cirkelgrupp. Mina kunskaper om Shakespeares tragiska komedi Köpmannen i Venedig och möjliga analyser av densamma har gått från noll till hundra på drygt två veckor.