MDLIII Amerikanska presidentvalet avgjort

Nej, jag hade ingen lust att ens gå upp i morse. Vissa, har jag hört, ser snöstormen som en förstärkning av dagens ödesdigra besked. Själv ser jag en skarp kontrast mellan beskedet och en ullig, mjuk och vacker värld. Till slut var jag ändå tvungen att gå till jobbet. När jag gick längs trottoaren såg jag två män, en äldre och en yngre, komma gående från varsitt håll och just mot platsen där de möttes vette baksidan av en skåpbil som fastnat i snön. De stannade som på en given signal och började tillsammans knuffa på bilen tills den kom loss. En vänskaplig axelklapp sinsemellan och de skildes åt. Världen var ullig, mjuk och vacker en stund.

MDLII En massa saker Peter Englund minns

9789127149663Peter Englund är född 1957 i Boden. Han kommer ihåg ett och annat från sin uppväxt, inzoomade detaljer och lite större sammanhang, specifika händelser i familjen och generella företeelser som andra i samma generation också minns. I boken Jag kommer ihåg radas minnena upp ett och ett i små numrerade stycken. Jämngamla får säkert en ordentlig nostalgitripp av läsningen. Min egen historia började tjugo år senare, så jag nostalgitrippar utifrån hörsägen. Upplägget var inte alls som jag hade förväntat mig, men det var trivsam – och väldigt snabb – läsning.

MDXLVI Fattiga svenskar i främmande land

Swede Hollow, Ola Larsmos nya roman, lär vara utmärkt läsning för den som behöver påminna sig om att man som svensk inte ska vara så kaxig. Visst, vi är välutbildade, världsbäst på engelska bland nationaliteter som inte har engelska som modersmål och har i snitt och i jämförelse med andra mycket bekväma liv. Men så har det inte alltid varit. Det vore bra om vi kunde hålla det i minnet.

När jag har hållit föredrag om det gamla Stockholm, framför allt Östermalm – tidigare Ladugårdslandet – har en hel del fokus legat på levnadsstandardkontraster. Under 1800-talets andra hälft gjorde den pampiga stenhusbebyggelsen sitt intåg i området öster om Norrmalm och det är lätt att glömma att det som då försvann fanns i andra änden av skalan. När förändringen var genomförd pratade de nostalgiskt lagda om förlusten av charmiga stugor och trädgårdar. Carl Larsson, å sin sida, förknippar det Ladugårdsland han växte upp på med smuts, brännvinsångor, kackerlackor och svält, och han minns inte fel. Det trivsamma och det ruskiga existerade förstås parallellt, men vi har nog svårt att i dag föreställa oss de umbäranden som var vardag för de många mindre bemedlade i Stockholm och andra delar av landet för inte alls särskilt länge sedan. Sjukdomarna, superiet, alla småbarn som dog.

Sverige utmärkte sig för sin fattigdom och det är klart att folk flydde för att pröva lyckan på annat håll. Vissa gick det bra för, andra inte. Från mitten av 1800-talet till tidigt 1920-tal lämnade 1,3 miljoner svenskar Sverige och vi gjorde oss kända framför allt i USA som, just det, fattiga invandrare. Fattiga, otvättade invandrare som inte kunde språket och betraktades som kulturellt och intellektuellt lägre stående. Vilket förstås också präglade synen på dessa främlingars avlägsna hemland.

Om det här berättar Ola Larsmo. Historien kring det gamla bostadsområdet Swede Hollow i Minnesota är tydligen relativt outforskad och Ola Larsmo har nu dragit sitt strå till stacken genom att skriva sin, visserligen fiktiva, berättelse om några av områdets invånare, som en uppföljning av sin text om Swede Hollow i Dagens Nyheter i augusti 2013. I eftermiddag var han på Hedengrens och presenterade sin bok om den miserabla slummen i dalsänkan i St Paul. Vem vet, kanske bodde någon av mina östgötska släktingar i något av skjulen och fick sin inkomst genom att utföra livsfarliga arbetsuppgifter vid järnvägen. Den bilden var hur som helst inte svår att måla upp, Ola Larsmos presentation var oerhört fängslande, helt manusfri, och med en uppläsning ur boken som avslutning. Den finns i e-format i min mobil. Jag både längtar och bävar.

MDXLIV En kväll hos S:t Göranskretsen

”Jag jobbade som guide i Visby, och när vi kom till Jungfrutornet och jag berättade för de amerikanska turisterna om flickan som enligt legenden murades in i tornet sa jag att om man lyssnar noga hör man henne gråta där inifrån. De lyssnade, och en tjejkompis stod bakom tornet och bölade. Då fick man mer dricks, vet du!” En gammal officer berättade ungdomsminnen under fikat som föregick kvällens föredrag, som jag skulle hålla.

Det var oväntat roligt att träffa gänget i S:t Göranskretsen, en pensionärsförening knuten till Västermalms församling, och stå och prata i S:t Göransvåningen om Kungsholmens historia i kväll. Publiken var pigg och intresserad och tekniken sällsynt välfungerande.

De hade ändrat föredragets rubrik en aning, märkte jag, men det gjorde inget.