Kategoriarkiv: Bild
CCCLVII Hösthösthöst!
Dagens bekännelse: Jag vältrar mig i höst! Knaprar på ett äpple (det med bladet, högst upp till höger) från en kollegas äppelträd, hade med superhöstig höstmatlåda med höstig höstsoppa som jag lagade i går kväll, en blåsig hösttisdag. Fick nyss veta att det vankas höstig renskavsgryta hos Jenny på fredag. Vågar jag även erkänna att jag gick ut på balkongen i regnet häromkvällen? På med kappa och stövlar, en lite tåligare jacka som ett tält över huvudet. Ahhhh.
CCCLV Visst, ledarskap, fast ännu mer tjänande
Ledarsamling i Korskyrkan i går kväll. Jag hastade dit efter kvällsjobb på Sturebibblan och missade både maten och största delen av undervisningen, men var med när några i församlingen berättade personligt om sina erfarenheter av ledarskap och sedan på prat i grupp, bön och lovsång. Inte minst för oss som inte är anställda ledare utan leder i mindre sammanhang (i mitt fall en hemgrupp) är det väldigt värdefullt att få lära av varandras framgångar och misslyckanden och att prata om vad som egentligen krävs av en ledare och de olika sätt man kan hamna i en ledarposition. Så jag vill verkligen inte förringa samlingen och dess syfte, men precis när jag kommit hem började Rick Warren, Saddleback-pastorn, twittra om ledarskap kontra tjänande. Extremt viktigt och riktigt.
CCCLIV 1978 års TV-humor
Har de senaste dagarna roat mig med att se de fem avsnitten på dvd:n ”Hur bär du dig åt, människa?!” som släpptes i våras, ungdoms-TV (tror jag) med Lasse Åberg från 1978. Varje avsnitt undersöker ett visst ämne, som kläder, kroppsspråk och konst, i form av sketcher som det är lite svårt att avgöra målgrupp för. Passar det för barn? Tonåringar? Det passar i alla fall mig, jag som var ett år gammal när serien sändes och nu sitter och diggar loss till Janne Schaffers funkiga signaturmusik och ivrigt spanar efter butiksskyltar och annat nostalgiskt som syns i bakgrunden när sketcherna spelats in utomhus, omkring Karlaplan och Radiohuset. Ett dvd-tips för den sjuttiotalist, eller en nostalgiker av annan årgång, som vill ha något ytterst lättsamt att ta till en trött kväll.
CCCLIII The Queens of Scotland
Det finns massor av folk som gillar att gå och lyssna på författare som pratar om sina böcker, de är bara inte så välrepresenterade i min bekantskapskrets, så att få frivilligt sällskap är värt mycket. Vid kyrkkaffet sa jag till Sofia att jag under eftermiddagen skulle gå till The English Bookshop och höra två skotska författare läsa ur och berätta om sina alster, och Sofia, som praktiserade i Glasgow under sin utbildning till socionom, frågade genast om hon fick följa med för att få höra lite skotsk engelska.
Karen Campbell läste ur After the rain, en av böckerna i en serie om en uniformerad kvinnlig polis i Glasgow, precis som författaren själv var under sex års tid. Jag har den hemma (ser den på nattduksbordet just nu), hittills oläst. Helen Fitzgerald läste ur The donor, en sorglig historia om två tvillingtjejer i tonåren som får veta att de lider av en njursjukdom och deras pappa som gärna skulle mista livet för att kunna donera en njure var till döttrarna. Båda författarna blev också intervjuade om sina böcker och författarskap av Helena Dahlgren, som verkade vara ett stort fan av dem båda.
Tiffany, butikens mest entusiastiska medarbetare, hade naturligtvis bakat kakor, och det bjöds också på ost och kex. Publiken var inte särskilt stor, men det blev ändå lite mingel före och efter, trevligt och charmigt som vanligt. Sofia köpte ett exemplar av The donor, fick det signerat och passade på att berätta lite om sin vistelse i Glasgow, tyckte jag att jag hörde i öronvrån.
CCCLI Picknick i september
Det tråkiga med att man bor så utspritt i Stockholm är att det är svårt att umgås spontant. Det trevliga är att man får anledning att ta sig runt och vistas i olika miljöer.
Anna E hade dragit ihop ett gäng till en picknick vid Lundsjön i Saltsjöbaden, där vi fick en naturskön lunch i solen och fin höstfeeling i skogen på väg dit och tillbaka. Jag var bekant med fyra och tre var nya för mig. Anna hade bakat en hel liten efterrättsbuffé som kom fram när vi hade ätit upp våra egna matsäckar, och det kändes riktigt lyxigt att få sitta där och vara ledig och äta gott och prata och speja ut över vattnet. Och samtidigt var det ett tillfälle att komma i kontakt med sin inre enkla friluftsmänniska. Min ligger ytterst latent och djupt inbäddad i en vrå i min asfaltssjäl, men jag gillar när den kommer fram. Det är som att jag spelar lite teater, men ändå inte. Jag gillar ju naturen på riktigt. I lagom doser.
CCCL Två dagar på Sture bibliotek
Torsdag och fredag har varit Sture-dagar den här veckan, och medan det mesta faller sig helt naturligt, som om det inte alls gått ett år och en månad sedan jag jobbade på Sture bibliotek sist, så är det vissa saker som bara är borta. Att hjälpa låntagarna att ladda ner ljudböcker från Mediejukeboxen går som en dans, att fixa strulande lånedatorer är inga problem, att hitta DN från ett visst datum på PressDisplay är inte heller ett dugg svårt, men när jag lägger in nyinköpta böcker i katalogen tycks jag alltid missa minst ett moment och får gå runt och samla in böckerna jag skyltat med som nyheter för att göra om. Nåja. Det kommer tillbaka.
I går förmiddags hade vi ett av våra (i alla fall hittills) sällsynta planeringsmöten för hela personalen, det vill säga sex personer som annars alltid jobbar två och två. Trots att Sture nu är drygt två år kommer det fortfarande många grupper på studiebesök, vilket betyder många presenter. De senaste besöken – två danska grupper och en från Gottsunda – hade alla med sig finchoklad, så mötet började med att vi drack te och skickade runt chokladaskar. Det hör inte till vanligheterna i vår bransch (utom på just Sture, alltså).
En av punkterna på agendan var tidskriftsbeståndet. Vi har ända från början haft ambitionen att ha ett vasst utbud, en genomtänkt blandning tidskrifter som lockar med snygga omslag och innehåll med hög kvalitet, och där vi diskriminerar rätt hårt mot färgglada tantblaskor och teknikmagasin. Orättvist? Tja, det är inte långt mellan biblioteken och det man saknar hos oss lär man hitta någon annanstans. Gäller även böcker.
När biblioteket öppnade klockan elva med vår favoritvikarie Ali på plats fortsatte mötet på Örtagården, där vi åt lunch vid det enda runda bordet för sex personer, precis som vid tidigare möten. Höstens läsecirklar planerades och önskade programgäster diskuterades. Därefter jobbade jag och Ulla till stängning klockan sju. Jag satsade på att göra i ordning nya böcker, snygga till i hyllorna och charma låntagare.
På fredagar öppnar vi tolv, och åtta minuter i kom jag med andan i halsen direkt från träningen. Stammisarna började ramla in, läsecirkelsdamen som tilltalar oss alla med namn, den vänliga och pratglada asiatiska mannen som brukar skänka oss en Svenska Dagbladet, studenterna som sitter i timmar, datorlånarna som skulle sitta i timmar om de fick. Och så kom Anna B, mitt lunchsällskap. Vi köpte varsin caesarsallad nere på Wiggo och satt och åt i solen på Dramatens trappa. En kille, som Anna pekade ut som skådis, parkerade sin vespa och gick in genom dörren närmast biljettkassan. Jag kände förstås inte igenom honom. Det gör jag aldrig.
Senare på eftermiddagen kom Rebecka Lagercrantz upp för trappan och sken som en sol. Hon var glad att se mig, jag var glad att se henne. Rebecka och hennes mor Rose är våra speciella favoriter, de har bidragit med konst och böcker till biblioteket på olika sätt, de lånar mycket från och genom oss och bjöd till och med hem hela gruppen på middag en gång, hem till Rose och Hugo, där vi åt gäddkeneller och pratade teater.
Biblioteket stängde sex, men jag kunde inte slita mig. Ulla gick hem och jag var kvar i en och en halv timme, beställde 26 reseguider och några novellsamlingar och plockade lite i hyllorna. Upptäckte en luden sköldpadda på barnavdelningen.
Sture får mängder av reklam för diverse kulturella evenemang, och om man som jag råkar vara intresserad av precis allt gör man bäst i att läsa så lite som möjligt av informationen. Naturhistoriska museets föreläsningsprogram kunde jag inte låta bli att titta på, men så var alla intressanta program på onsdagar, då jag redan är upptagen. Tur.
CCCXLIX Drömfabriken
O, snygga retropärminsidor i Björn Vingårds nya Drömfabriken.
CCCXLVIII Grev Turegatan 8
Nu är Grev Turegatan 8 urblåst inför rivningen. Där hade mina föräldrar och därmed också vi syskon – och särskilt jag – en övernattningslägenhet i elva år, tror jag, från mitten av mina tonår och framåt. Vattenfestivalssemestrar med familjen firades där, när jag bodde i Uppsala var det en enorm lyx att ha med sig nyckeln under stockholmsbesök och kunna övernatta och när jag praktiserade på Dagen en nittiotalsvår bodde jag där ett par månader.
Stockholms fulaste hus, sa någon med rätta, ska ersättas av något snyggare. Har hedrat huset genom att köpa grillad kyckling och avokado nere på T-Jarlen, precis som på den gamla goda tiden.
Uppdatering 11 september: Mamma har hört av sig och påpekat att det blev hela 14 år, 1992-2006. Inte undra på att adressen hann få en stor plats i hjärtat. Det var med utgångspunkt där jag upptäckte Stockholm under den här tiden, min födelsestad som jag flyttade ifrån vid tre års ålder men aldrig riktigt lämnade.
CCCXLVII Efter bön kommer fika
Jag har sagt det förr och jag säger det igen – morgonbön på några framdragna stolar i kyrkfoajé är en bra start på dagen. Vi tackar Gud och kommer återigen fram till att han har mycket bättre resurser för problemhantering än vi.
Panini-fika på det.
