Ytterligare ett tvärt kast på Sturebibblans utställningsvägg – från utskrivna Instagram-bilder till textil och akvareller. Här en detalj ur bildväven ”Lupiner i Hälsingland”. Gunilla Gerdrup heter konstnären. Det blev extra färgglatt i biblioteket efter hängningen i går.
Kategoriarkiv: Bild
MCDLVIII Upptäcktsresor: Märsta och Uppsala
För ungefär en månad sedan åkte jag och Jenny H på lusttur till Märsta, under en gråvintrig måndag. Vårt syfte var helt enkelt att upptäcka en för oss okänd ort i vårt närområde. Det här hittade vi:
Avantgardistisk fönsterplacering. / Polisen på plats. / Kommunhus.
Bokbuss. / Ett två dagar gammalt bibliotek. / Letar efter kyrkan, hittar Kyrkparken. / Märsta kyrka.
Det här tolkade vi som ”här får du inte gå med ditt barn”. Sedan förstod vi. / Polisstation? / Fika på Systrarnas Café. Personalen utgjordes av en man i sina bästa år.
I helgen vidgade vi våra horisonter genom att åka till Uppsala, där jag ändå hade ett ärende till Carolinabiblioteket. Vi tog en lov runt stadens nya och gamla delar och fikade länge på Ofvandahls. Några höjdpunkter:
Svandammen. / Länsstyrelsen. / Uppsala English Bookshop.
Kermit-grön Uppsalabuss. / Östra Ågatan med Fyristorg och lite domkyrkotorn i bakgrunden.
För mig var det inte så mycket upptäcktsresa den här gången, då jag snarare fick vara guide. Det var väl länsstyrelsen som var obekant sedan innan. Vart vi styr kosan nästa gång är inte helt bestämt, men vi räknar med att det finns mycket att upptäcka på de ödsligaste platser, eller mest betongtäta, eller skamfilade, eller okända. Vad det än blir så kommer det att bli långt ifrån Uppsalas gammalakademiska charm.
MCDLVII Dagens kyrkkaffe
Blev sent i går kväll akutinkallad till dagens servicegrupp i Korskyrkan, vilket innebar kaffeservering, pengaräkning (fikat efter gudstjänsten kostar en tjuga) och lite disk tillsammans med en annan servicegrupp än min egen, vilket var lite roligt. Det var få barn så här i sportlovstider, så även de vuxna fick äta av varmkorven. Och det var få vuxna också, förmodligen både av sportlovs- och OS-hockeyskäl, så en hel del kaffe och ostfrallor blev över. Som tur var skulle ett gäng från Folkungakyrkan ha ett eftermiddagsmöte i lokalerna och kunde ta för sig av överskottet. Lokaler och fika – vi delar på resurserna.
I Korskyrkan kommer och går gudstjänstdeltagare och församlingsmedlemmar, så det är långt ifrån alla man känner igen, men på bilden fastnade ett par bekanta ansikten. Det är Gunilla, som jobbar med ekonomi på expeditionen, Erik, som brukar vara med på hemlösluncherna, och lite av Anne-Marie, församlingens mormor.
MCDLVI Which Jane Austen Heroine Are You?
Lite kul. Vem blir du?
MCDLV Ritter Sport med hasselnötter
Under en storhandling – min största någonsin – med mamma hamnade vi vid ett stort ställ med Ritter Sport. ”Å, de här, de har funnits länge!” sa mamma och berättade att den med mjölkchoklad och hela hasselnötter brukade hon köpa de kvällar hon var på sångövning i Filadelfiakyrkan och skulle orka åka hem till Vällingby efteråt. Det var på den tiden då hon väntade mig. Jag köpte en till mig själv av rent nostalgiska skäl.
MCDLIV Internetberoende (och bokberoende, musikberoende och promenadberoende)
En Facebook-vän länkade till den här seriestrippen på Lina Neidestams hemsida. Många gånger har jag haft den oskriven i huvudet de senaste åren. Självklart har den inte fått stå okommenterad, varken på hemsidan eller i Facebook-inlägget, och den vanligaste reaktionen är att de flesta säkert slöscrollar på Facebook eller spelar något meningslöst spel.
Nu är inte jag en av kidsen på bilden, utan tillhör den stora gruppen gårdagens ungdom, som just börjat plugga på universitetet när mobiler blev allmänt spridda bland vanligt folk. Fyra år in på min studietid skaffade jag min första mailadress. Sedan de smarta telefonerna kom har jag haft en eller annan sådan framför nosen en större och större del av dagen. Smartphoneanvändandet – hur och hur mycket – skiljer sig förstås mellan åldersgrupper, men det är verkligen inte en ungdomsföreteelse. Den äldre mannen på bilden lär ha många jämnåriga omkring sig med en smartphone i kavajfickan eller surfplatta i handväskan.
Vissa ser internet och internet-uppkopplade apparater som neutrala verktyg och att det är helt upp till oss som individuella brukare att nyttja tekniken på ett gynnande eller skadligt sätt, för oss själva och för varandra. Andra uppfattar att tekniken i sig har inneboende egenskaper som påverkar brukaren och att det alltså inte är bara är brukaren som påverkar. Jag är anhängare av den första linjen. Jag tycker inte att vi ska skylla på tekniken när något gått snett efter att vi eller andra använt oss av den. Min favoritjämförelse är den med helt vanliga telefoner, som spreds snabbt, särskilt i Sverige, i slutet av 1800-talet. Samma fråga – ett skadligt nytt inslag i det framrusande moderna samhället, där vi nu inte längre skulle samtala ansikte mot ansikte, eller ett revolutionerande kommunikationshjälpmedel?
Lyssna gärna på Mediernas inslag (12 minuter) om internetberoende och behandling av densamma. Räddning eller bluff? Den kritiska partens jämförelse med segling var den förlösande kommentaren under mitt lyssnande, eftersom den beskriver mina åsikter ganska mitt i prick. I ett självtest som citerades fanns frågor om hur ofta man kollar sociala medier och e-post och om man till exempel kollar mobilen i sängen innan man stiger upp. Det frekventa användandet kan tyda på beroende. Men motsvarande frågor kan appliceras på vilken företeelse som helst. Om man seglar mycket och tänker på segling när man vaknar – är man i farozonen för seglingsberoende?
Jag misstänker att hela frågan är mycket subjektiv, att det har att göra med rädsla för nya företeelser och vanor som vi inte kan veta något om konsekvenserna av kombinerat med personliga erfarenheter och kanske fördomar. Den som ser en familjemedlem uppslukas av Facebook-chatt kanske önskar att den tiden skulle ägnas åt något betydligt mer hälsosamt, som ett seglingsintresse. Den vars närstående lägger massor av tid och pengar på segelbåten kanske tänker att mer kontakt med bekanta skulle hämta tillbaka personen till verkligheten.
När jag ses på tunnelbanan med mobilen framför mig kan det mycket väl vara så att jag slöscrollar på Facebook (men jag spelar aldrig spel, där går min gräns). På Facebook ser jag sådant som mina familjemedlemmar, kolleger, gamla klasskompisar och närmaste vänner väljer att dela med sig av och senaste nytt från diverse bibliotek, musiker, restauranger i Stockholm och publikationer i New York. Eller också ägnar jag mig åt nästan vad som helst av det nämnda i seriestrippens textbubblor, om inte åt att ha kontakt med andra människor så åt e-böcker och radiodokumentärer. Jag bekymrar mig väldigt sällan för att det jag ägnar mig åt i cyberrymden kan inverka menligt på mitt liv och vardag.
Ibland får jag hejda impulsen att ta upp mobilen när jag befinner mig i sällskap med andra som är värda min fulla uppmärksamhet, istället för att jag kollar upp vilka filmer skådisen vi pratar om varit med i eller ser om någon lajkat Instagram-bilden på bullarna vi äter. Jag hoppas och tror att jag ganska sällan gör mig skyldig till större övertramp. Pika mig gärna om det händer.
Samtidigt skulle jag lätt kunna lista hundra, eller flera hundra, sociala händelser som varit djupt berikande och som aldrig varit möjliga utan internet.
Tack för att du läste. Klicka dig nu vidare och skriv något uppmuntrande till en Facebook-vän som bor långt borta, kanske tvärsöver planeten.
MCDLIII Stockholmskursen fortsätter
Förutom alla andra nya förutsättningar vid pluggande på 2010-talet finns också möjligheten att hala upp mobilen, surfa in på biblioteket.se och reservera Den franske kammartjänarens resa så snart föreläsaren nämner den. Nu har jag fått ett exemplar av boken, en skildring av en ung parisares resa till Sverige på 1660-talet. Den andra och senaste föreläsningen handlade för övrigt om medeltiden och hölls av en av cheferna på Stadsmuseet och Medeltidsmuseet.
MCDLII Nu är vi kompetensutvecklade
Jag bäddade in en mjuk råtta i en bit tyg och sedan klippte jag till ett rött pappersträd. Helena pysslade ihop något som hon i efterhand tolkade som en rödbeta. Sedan började en kille spela fiol medan han gick på lina.
Ett projekt om bemötande, värdegrund och liknande har pågått i två år bland kulturarbetare i Stockholm och Botkyrka, vilket har inneburit föreläsningar och workshops och lite av varje. Som avslutning på projektet samlades en massa av oss deltagare i en stor hangar, vid bord där det låg pysselmaterial, och där Cirkus Cirkör underhöll från scenen efter en rad avtackningar av projektledare och andra. Jag antar att temat var kreativitet. Eller något.
Jag avskyr att vara en av alla kritiska röster när ett stort projekt drar igång som ska utöka personalens kompetens på ett visserligen relevant men ganska ogripbart område, men man får anstränga sig för att se eventuell frukt av insatsen. Lätt, däremot, är att se hur ens kalender fylls av dessa föreläsningar och workshops då man egentligen behöver all tid till bemötande i praktiken, allt från att förbereda kvällens läsecirkel så att deltagarna får ut mesta möjliga av den till att besvara biblioteksanvändarnas mailfrågor.
Så ja, jag använder hellre måttlig och effektiv utbildningstid till konkret kunskapsinhämtning, som presentationer av ny litteratur, genomgångar av databaser, studiebesök på andra bibliotek eller enkla erfarenhetsutbyten med kolleger inom organisationen. Bemötande är oerhört viktigt, viktigare än att jag kan navigera i en släktforskningsdatabas, men hur blir jag, på riktigt, en bättre bemötare? Genom att jag trivs på jobbet, slipper alltför hög stress och, inte minst, är säker i min yrkeskompetens. Då är hjärnan fri att ha tålamod med den tålamodskrävande, att komma ihåg att se barnet även när det är föräldern som för ordet och att skärpa till sig lite extra i ett sammanhang där språkförbistringar annars kan sätta käppar i hjulet.
Men det var kul att gå på cirkus.
MCDLI Djurgårdspromenad med bra radio
Ibland kan jag få för mig att Djurgården som promenadområde, det är väl lite uttjatat, där är det så många som är ute och hela ön är ganska välbekant. Detta trots att jag har fel på alla punkter. Visst är det en del folk, men området är stort så det blir inte precis trångt, och jag har långt ifrån lärt mig alla vägar, skogar och utspridda byggnader. Så varför skulle Djurgården vara uttjatat?
Som kontrast till den vackra miljön i solskenet lyssnade jag på P1-dokumentären Människor i spåren, om lokförares livslånga våndor efter påkörningar. Hemsk men bra.
MCDL Mintte
På våren 1995 började jag dricka mintte.
För att ta det från allra första början – 1994 startade ett samarbete mellan min gymnasieskola i Norrköping och en gymnasieskola i Riga. På båda skolorna fanns undervisning i miljövårdsteknik och vi som läste det ämnet skulle ha ett utbyte med varandra, vilket började med att en grupp lettiska elever kom över till oss. 90-talet var en annan tid i Lettland. Jag minns samlingar vi var på inför utbytet, där våra lärare tipsade om vad vi kunde ge våra gäster i present, och det var inte Marabou Mjölkchoklad, utan saker som kaffebryggare och hygienartiklar.
Den lettiska tjej som jag och min familj blev tilldelad hette Sandra, som jag. Vi bodde i ett hus på landet, tre mil utanför Norrköping, och i bilen på väg hem den första kvällen passerade vi ett fält där det stod en älg. Trots att den befann sig närmare skogskanten än vägen syntes det tydligt hur stor den var, med imponerande krona, och vi frågade Sandra om det fanns älgar där hon bodde. För mig och min mamma var det en vardaglig syn, älgar och rådjur rörde sig jämt på fälten, men Sandra skakade storögt på huvudet.
Och det var bara första chocken. Hemma fick vi lite extra fin middag i köket och åt jordgubbar med grädde i vardagsrummet efteråt. Jag minns till och med att jordgubbarna låg i en tjusig glasskål. Det var gästanpassat, förstås, festligare än en vanlig vardagskväll, för Sandras skull. Under dagarna vi sedan tillbringade tillsammans hann vi gå lite på stan, där vi var inne på ställen som då nyöppnade Glitter – glittrande krimskrams från golv till tak – och Gottegrisen, som hade plockgodis i hela tre rum. Det var ingen ände på överflödet som jag och mina skolkompisar guidade runt våra gäster i.
Positivt i sammanhanget var Sandras förmåga att ta för sig, på ett bra sätt. Den där första kvällen tog hon glatt en andra portion vid middagsbordet innan någon annan av oss varken uppmuntrat till det eller lagt upp mer åt oss själva. En annan kväll slog hon sig självmant ner vid pianot i vardagsrummet och började spela och sjunga.
Året därpå var det dags för oss svenskar att resa till Riga, och Sandras familj – mamma, pappa, Sandra och hennes lillasyster – skulle förstås vara min värdfamilj. De bodde i ett hyreshus i utkanten av stan, dit man tog sig med trådbuss, och där det stank i trapphuset. Men lägenheten var det inget fel på alls, många tjocka mattor, kommer jag ihåg, och ganska mörkt möblemang. Den stora skillnaden jämfört med ett hus i Sverige var att de inte hade varmvatten alla dagar i veckan. En morgon tvättade jag håret i kallt vatten, och när de fick reda på det utbrast de att det ju inte var kallvattendag i dag! Det hade jag trott, så jag hade inte ens vridit på varmvattenkranen.
Förutom intressanta och ögonöppnande besök på gymnasieskolan, djurparken, en för mig nu helt okänd ruin med flera ställen var det kul att bara se sammanhållningen mellan de elever vi hälsade på. De verkade umgås mycket, och vi bjöds med. Jag hamnade hos en helt annan familj en kväll, där mamman bjöd på någon stark dryck som jag var tvungen att tacka nej till, även om det kändes hemskt obelevat.
Sandra pratade helt okej engelska, men inte resten av hennes familj. Särskilt som jag då och då fick höra ”ja, alltså, vi har det ju inte lika fint som ni i Sverige” försökte jag göra vad jag kunde för att bjuda på mig själv och visa att jag minst av allt ville ha ett von oben-perspektiv. Eftersom det, av språkskäl, var lite svårt att umgås obehindrat med någon annan än Sandra hemma hos familjen fick jag en kväll för mig att läsa högt för båda systrarna ur en barnbok på lettiska. Succé. De vek sig av skratt. Om jag vid andra tillfällen fick dem att känna sig obekväma, på grund av att jag betedde mig som en bortskämd person van vid en annan levnadsstandard, eller tvärtom, på grund av mina ihärdiga försök att visa uppskattning, vet jag inte. Jag hoppas inte det.
Det här utbytet satte djupa spår i mig. Till en liten del handlade faktiskt våra respektive besök om miljövårdsteknik, jag har ett vagt minne av att vi samlar prover och gör undersökningar på sjövatten någonstans i Norrköpingstrakten, men alla inblandade måste ha förstått att ett antal svenska och lettiska tonåringar som umgås i varandras hemstäder tar med sig helt andra saker från den erfarenheten. Det var inte första gången i livet jag fick chansen att byta kultur, men den här gången gjorde jag det mer eller mindre självständigt, även om min familj fanns med i värdrollen. Dessutom var jag i rätt ålder, ung och grön och hade mycket att lära om världen och samtidigt mogen nog att analysera mina upplevelser och tänka igenom mitt beteende. Det var med andra ord ett otroligt bra initiativ av vår skola och jag är tacksam att jag hade möjlighet att vara med, att alla familjer ställde upp och att lärarna arrangerade.
Den här nostalgiska tillbakablicken blev mycket längre än avsett, men jag har inte glömt att det handlade om mintte. En av de lettiska värdfamiljernas uppgifter var att förse oss svenska gäster med matsäck, och varje gång jag fick en matsäck, och även vid frukostarna, ingick mintte. Det hade en speciell doft och smak, och om jag minns rätt så tyckte jag just då att det var gott, även om det inte var något jag kastade mig över. Men efter själva resan har mintteets smak blandats med minnet av min värdfamiljs kök och utflykterna i Riga med omnejd, den vanliga processen som ligger bakom de smaker som så småningom blir de bästa man vet. Fortfarande väljer jag ofta mintte, för att jag helt enkelt har lärt mig att tycka om det, men det händer att det lettiska teet – själva ursprunget till min minttefäbless – gör sig påmint. Som i eftermiddag. Både jag och kollegan hade konstaterat att allt gott te i Sturebibblans arbetsrum var slut och att de två sorter som återstod inte var några vi gillade. Att be den beställningsansvariga fixa nytt tar ett tag, och det te man får är i allmänhet okej, men inte särskilt märkvärdigt. Jag tog alltså itu med saken själv och gick och köpte tre paket. Eftersom jag betalade ur egen ficka var jag lite snål och valde de billigare märkena, men åtminstone lite roligare smaker. En av sorterna blev Garants örtte med pepparmynta, och när jag hällde på vattnet var doften på pricken. Jag var tillbaka i Riga.
Theomis 