MCDLIV Internetberoende (och bokberoende, musikberoende och promenadberoende)

ZELDA_535_WEB
En Facebook-vän länkade till den här seriestrippen på Lina Neidestams hemsida. Många gånger har jag haft den oskriven i huvudet de senaste åren. Självklart har den inte fått stå okommenterad, varken på hemsidan eller i Facebook-inlägget, och den vanligaste reaktionen är att de flesta säkert slöscrollar på Facebook eller spelar något meningslöst spel.

Nu är inte jag en av kidsen på bilden, utan tillhör den stora gruppen gårdagens ungdom, som just börjat plugga på universitetet när mobiler blev allmänt spridda bland vanligt folk. Fyra år in på min studietid skaffade jag min första mailadress. Sedan de smarta telefonerna kom har jag haft en eller annan sådan framför nosen en större och större del av dagen. Smartphoneanvändandet – hur och hur mycket – skiljer sig förstås mellan åldersgrupper, men det är verkligen inte en ungdomsföreteelse. Den äldre mannen på bilden lär ha många jämnåriga omkring sig med en smartphone i kavajfickan eller surfplatta i handväskan.

Vissa ser internet och internet-uppkopplade apparater som neutrala verktyg och att det är helt upp till oss som individuella brukare att nyttja tekniken på ett gynnande eller skadligt sätt, för oss själva och för varandra. Andra uppfattar att tekniken i sig har inneboende egenskaper som påverkar brukaren och att det alltså inte är bara är brukaren som påverkar. Jag är anhängare av den första linjen. Jag tycker inte att vi ska skylla på tekniken när något gått snett efter att vi eller andra använt oss av den. Min favoritjämförelse är den med helt vanliga telefoner, som spreds snabbt, särskilt i Sverige, i slutet av 1800-talet. Samma fråga – ett skadligt nytt inslag i det framrusande moderna samhället, där vi nu inte längre skulle samtala ansikte mot ansikte, eller ett revolutionerande kommunikationshjälpmedel?

Lyssna gärna på Mediernas inslag (12 minuter) om internetberoende och behandling av densamma. Räddning eller bluff? Den kritiska partens jämförelse med segling var den förlösande kommentaren under mitt lyssnande, eftersom den beskriver mina åsikter ganska mitt i prick. I ett självtest som citerades fanns frågor om hur ofta man kollar sociala medier och e-post och om man till exempel kollar mobilen i sängen innan man stiger upp. Det frekventa användandet kan tyda på beroende. Men motsvarande frågor kan appliceras på vilken företeelse som helst. Om man seglar mycket och tänker på segling när man vaknar – är man i farozonen för seglingsberoende?

Jag misstänker att hela frågan är mycket subjektiv, att det har att göra med rädsla för nya företeelser och vanor som vi inte kan veta något om konsekvenserna av kombinerat med personliga erfarenheter och kanske fördomar. Den som ser en familjemedlem uppslukas av Facebook-chatt kanske önskar att den tiden skulle ägnas åt något betydligt mer hälsosamt, som ett seglingsintresse. Den vars närstående lägger massor av tid och pengar på segelbåten kanske tänker att mer kontakt med bekanta skulle hämta tillbaka personen till verkligheten.

När jag ses på tunnelbanan med mobilen framför mig kan det mycket väl vara så att jag slöscrollar på Facebook (men jag spelar aldrig spel, där går min gräns). På Facebook ser jag sådant som mina familjemedlemmar, kolleger, gamla klasskompisar och närmaste vänner väljer att dela med sig av och senaste nytt från diverse bibliotek, musiker, restauranger i Stockholm och publikationer i New York. Eller också ägnar jag mig åt nästan vad som helst av det nämnda i seriestrippens textbubblor, om inte åt att ha kontakt med andra människor så åt e-böcker och radiodokumentärer. Jag bekymrar mig väldigt sällan för att det jag ägnar mig åt i cyberrymden kan inverka menligt på mitt liv och vardag.

Ibland får jag hejda impulsen att ta upp mobilen när jag befinner mig i sällskap med andra som är värda min fulla uppmärksamhet, istället för att jag kollar upp vilka filmer skådisen vi pratar om varit med i eller ser om någon lajkat Instagram-bilden på bullarna vi äter. Jag hoppas och tror att jag ganska sällan gör mig skyldig till större övertramp. Pika mig gärna om det händer.

Samtidigt skulle jag lätt kunna lista hundra, eller flera hundra, sociala händelser som varit djupt berikande och som aldrig varit möjliga utan internet.

Tack för att du läste. Klicka dig nu vidare och skriv något uppmuntrande till en Facebook-vän som bor långt borta, kanske tvärsöver planeten.

CDXCV Tillbaka i cyberrymden

Vilken pärs. När mobilens uppkoppling försvann hux flux i går eftermiddag trodde jag först att det var något övergående, men så var det inte. Då gick jag igenom alla åtgärder jag kunde komma på, starta om, ta bort de senaste eventuellt störande apparna jag laddat ner, frigöra utrymme, ta ut simkortet, mixtra med inställningarna för mobilt nätverk, men inget hjälpte. Och saknar mobilen uppkoppling saknar datorn uppkoppling, och jag överlever inte utan någondera. Jobb-iPaden har jag visserligen, men där kan jag varken checka in på Foursquare eller skriva några längre blogginlägg. Kunde jag kanske dela iPadens uppkoppling med datorn? Jag letade i inställningarna och hittade inte det alternativet, men lyckades i samband med det blockera anslutningen. Det var i det läget jag gick ut i trapphuset, testade alla våningar och slutligen hittade en vrå vid en piskbalkong där det fanns en svag signal från ett olåst nätverk, som jag kunde utnyttja för att uppdatera blogg och Facebook och lugna mina nerver.

Sedan vände det. Jag hittade ett återställningsalternativ i paddan och den hoppade igång. Plötsligt var jag mer än nöjd med att ha den att tillgå. Och så i dag var jag hos Telia på Kungsgatan. I min fantasi var det själva mobilen det var fel på, och det är ungefär en månad kvar av min bindningstid och jag skulle inte ha råd att skaffa en ny mobil innan jag kan binda upp mig på en ny avbetalningsperiod och de skulle vara stenhårda med den där bindningstiden, ja, ungefär så skulle samtalet låta, men istället var det någon inställning som av någon anledning ställt om sig, och vips så var jag uppkopplad.

Det är ungefär som när man är riktigt förkyld. Det är outhärdligt medan det pågår men nästan värt det när man upplever det ljuvliga tillfrisknandet, vaknar feberfri och plötsligt kan andas genom näsan. I dag har jag tittat kärleksfullt på de små pilarna högst upp på mobilskärmen som blinkar så frejdigt.