På våren 1995 började jag dricka mintte.

För att ta det från allra första början – 1994 startade ett samarbete mellan min gymnasieskola i Norrköping och en gymnasieskola i Riga. På båda skolorna fanns undervisning i miljövårdsteknik och vi som läste det ämnet skulle ha ett utbyte med varandra, vilket började med att en grupp lettiska elever kom över till oss. 90-talet var en annan tid i Lettland. Jag minns samlingar vi var på inför utbytet, där våra lärare tipsade om vad vi kunde ge våra gäster i present, och det var inte Marabou Mjölkchoklad, utan saker som kaffebryggare och hygienartiklar.

Den lettiska tjej som jag och min familj blev tilldelad hette Sandra, som jag. Vi bodde i ett hus på landet, tre mil utanför Norrköping, och i bilen på väg hem den första kvällen passerade vi ett fält där det stod en älg. Trots att den befann sig närmare skogskanten än vägen syntes det tydligt hur stor den var, med imponerande krona, och vi frågade Sandra om det fanns älgar där hon bodde. För mig och min mamma var det en vardaglig syn, älgar och rådjur rörde sig jämt på fälten, men Sandra skakade storögt på huvudet.

Och det var bara första chocken. Hemma fick vi lite extra fin middag i köket och åt jordgubbar med grädde i vardagsrummet efteråt. Jag minns till och med att jordgubbarna låg i en tjusig glasskål. Det var gästanpassat, förstås, festligare än en vanlig vardagskväll, för Sandras skull. Under dagarna vi sedan tillbringade tillsammans hann vi gå lite på stan, där vi var inne på ställen som då nyöppnade Glitter – glittrande krimskrams från golv till tak – och Gottegrisen, som hade plockgodis i hela tre rum. Det var ingen ände på överflödet som jag och mina skolkompisar guidade runt våra gäster i.

Positivt i sammanhanget var Sandras förmåga att ta för sig, på ett bra sätt. Den där första kvällen tog hon glatt en andra portion vid middagsbordet innan någon annan av oss varken uppmuntrat till det eller lagt upp mer åt oss själva. En annan kväll slog hon sig självmant ner vid pianot i vardagsrummet och började spela och sjunga.

Året därpå var det dags för oss svenskar att resa till Riga, och Sandras familj – mamma, pappa, Sandra och hennes lillasyster – skulle förstås vara min värdfamilj. De bodde i ett hyreshus i utkanten av stan, dit man tog sig med trådbuss, och där det stank i trapphuset. Men lägenheten var det inget fel på alls, många tjocka mattor, kommer jag ihåg, och ganska mörkt möblemang. Den stora skillnaden jämfört med ett hus i Sverige var att de inte hade varmvatten alla dagar i veckan. En morgon tvättade jag håret i kallt vatten, och när de fick reda på det utbrast de att det ju inte var kallvattendag i dag! Det hade jag trott, så jag hade inte ens vridit på varmvattenkranen.

Förutom intressanta och ögonöppnande besök på gymnasieskolan, djurparken, en för mig nu helt okänd ruin med flera ställen var det kul att bara se sammanhållningen mellan de elever vi hälsade på. De verkade umgås mycket, och vi bjöds med. Jag hamnade hos en helt annan familj en kväll, där mamman bjöd på någon stark dryck som jag var tvungen att tacka nej till, även om det kändes hemskt obelevat.

Sandra pratade helt okej engelska, men inte resten av hennes familj. Särskilt som jag då och då fick höra ”ja, alltså, vi har det ju inte lika fint som ni i Sverige” försökte jag göra vad jag kunde för att bjuda på mig själv och visa att jag minst av allt ville ha ett von oben-perspektiv. Eftersom det, av språkskäl, var lite svårt att umgås obehindrat med någon annan än Sandra hemma hos familjen fick jag en kväll för mig att läsa högt för båda systrarna ur en barnbok på lettiska. Succé. De vek sig av skratt. Om jag vid andra tillfällen fick dem att känna sig obekväma, på grund av att jag betedde mig som en bortskämd person van vid en annan levnadsstandard, eller tvärtom, på grund av mina ihärdiga försök att visa uppskattning, vet jag inte. Jag hoppas inte det.

Det här utbytet satte djupa spår i mig. Till en liten del handlade faktiskt våra respektive besök om miljövårdsteknik, jag har ett vagt minne av att vi samlar prover och gör undersökningar på sjövatten någonstans i Norrköpingstrakten, men alla inblandade måste ha förstått att ett antal svenska och lettiska tonåringar som umgås i varandras hemstäder tar med sig helt andra saker från den erfarenheten. Det var inte första gången i livet jag fick chansen att byta kultur, men den här gången gjorde jag det mer eller mindre självständigt, även om min familj fanns med i värdrollen. Dessutom var jag i rätt ålder, ung och grön och hade mycket att lära om världen och samtidigt mogen nog att analysera mina upplevelser och tänka igenom mitt beteende. Det var med andra ord ett otroligt bra initiativ av vår skola och jag är tacksam att jag hade möjlighet att vara med, att alla familjer ställde upp och att lärarna arrangerade.

Den här nostalgiska tillbakablicken blev mycket längre än avsett, men jag har inte glömt att det handlade om mintte. En av de lettiska värdfamiljernas uppgifter var att förse oss svenska gäster med matsäck, och varje gång jag fick en matsäck, och även vid frukostarna, ingick mintte. Det hade en speciell doft och smak, och om jag minns rätt så tyckte jag just då att det var gott, även om det inte var något jag kastade mig över. Men efter själva resan har mintteets smak blandats med minnet av min värdfamiljs kök och utflykterna i Riga med omnejd, den vanliga processen som ligger bakom de smaker som så småningom blir de bästa man vet. Fortfarande väljer jag ofta mintte, för att jag helt enkelt har lärt mig att tycka om det, men det händer att det lettiska teet – själva ursprunget till min minttefäbless – gör sig påmint. Som i eftermiddag. Både jag och kollegan hade konstaterat att allt gott te i Sturebibblans arbetsrum var slut och att de två sorter som återstod inte var några vi gillade. Att be den beställningsansvariga fixa nytt tar ett tag, och det te man får är i allmänhet okej, men inte särskilt märkvärdigt. Jag tog alltså itu med saken själv och gick och köpte tre paket. Eftersom jag betalade ur egen ficka var jag lite snål och valde de billigare märkena, men åtminstone lite roligare smaker. En av sorterna blev Garants örtte med pepparmynta, och när jag hällde på vattnet var doften på pricken. Jag var tillbaka i Riga.