MMCCXXIX Hemlöshet i Stockholm och vi frivilliga som försöker dra strån till stacken

De så kallade ”storsamlingarna” för volontärer i det nätverk där Korskyrkans luncher för hemlösa ingår – alltså för personer som varit med och hjälpt till på luncher, caféverksamhet, julfiranden och annat – har haft ganska olika stil. Den här gången var samlingen i Söderhöjdskyrkan och Linn Hemmingsson från socialförvaltningen var kvällens gäst. Det var ett väldigt skönt upplägg. Organiserade samtal vid borden i all ära, det är alltid bra att lära av varandra och få veta hur det går till i andra kyrkor, men den här gången blev det bara informellt snack över smörgåsfika – vid mitt bord var vi tre från Korskyrkan och en som nyligen börjat engagera sig som volontär i Johannes kyrka – och därefter kort introduktion av Magnus Helmner, som arrangerar det hela, tillsammans med en diakon i Katarina kyrka, och så Linn Hemmingssons information.

Det handlade mycket om vem som har rätt till vad, särskilt i och med att flera på plats var engagerade i Vinternatt 2, nattlogi i kyrkor för hemlösa EU-medborgare. Om jag förstod allt rätt är läget så här: Borträknat EU-medborgare finns ca 800 akut hemlösa i Stockholms stad varav ca 50 regelbundet sover utomhus. Mörkertalet är sannolikt litet. Hemlöshetsmottagningen eller socialjouren kan fatta biståndsbeslut för en person utan socialtjänstkontakt att sova en enstaka natt på härbärge. Den som behöver mer omfattande hjälp behöver ha kontakt med en socialsekreterare som gör en utredning. Vissa undviker den kontakten och låter bli att söka nattlogi. Vinternatt 2-platserna reserveras för EU-medborgare för att de inte har några andra rättigheter, till skillnad från hemlösa personer ”från 20 år som har sin tillhörighet i Stockholms stad” – de omfattas av ”tak-över-huvudet-garantin”.

En diskussion uppstod om personer som faller mellan stolarna, och upprinnelsen verkade vara att hemlösa stockholmare velat ta del av Vinternatt 2-platser men fått nej för att platserna är ämnade för en annan grupp. Linn Hemmingsson menade att det är extremt ovanligt att sovplatserna i Stockholm tar slut för alla som omfattas av ”tak-över-huvudet-garantin” och att ett rum vilket som helst hos socialtjänsten öppnas om någon skulle stå utan sovplats en natt. Alltså lär personerna som väljer att gå till en Vinternatt 2-lokal och får nej vara sådana som undviker kontakt med socialtjänsten. Det är klart att det vore hemskt att som Vinternatt 2-volontär stå öga mot öga med en hemlös stockholmare och skicka ut vederbörande i de bitande minusgraderna, men med tanke på att platserna för EU-medborgarna lottas ut och i regel inte räcker till för den avsedda gruppen kan det inte bli på något annat sätt.

För att nå de personer som behöver akut hjälp men undviker myndighetskontakt skulle man behöva lätta på villkoren, och utan att ha sett verksamheten från insidan antar jag att man skulle förhindra ett antal utomhusnätter med allsköns hälsoproblem som följd, men samtidigt försämra chanserna att fånga upp de här personerna för att erbjuda långsiktig hjälp. Det skulle inte förvåna mig om stelbenta regler med jämna mellanrum leder till orättvisor för utsatta personer i Stockholm och resten av landet, men trots det och trots att vi under kvällen fick höra exempel på sammanhang där socialtjänsten behöver tänka om så försvarar jag svenska regelverk i sociala frågor mer och mer ju mer jag lär mig om världen. När det fungerar fungerar det sällsynt bra. Dessutom, som Magnus Helmner sa som svar på kommentarer om eventuell bristfällig omsorg från stadens sida: Det står ju också var och en fritt att öppna ett varmt rum för en utsatt människa.

När Stockholms stads uppsökarteam kom på tal kunde jag inte låta bli att associera till problematiken på biblioteken. Teamet beskrivs som den instans man kontaktar när man är orolig att någon ute på stan far illa och jag vet att en kollega haft kontakt med dem angående våra besökare som inte kan ta hand om sig, men av någon anledning står vi ändå alltid handfallna när problemen väl uppstår. Om det inte handlar om våld, droger, ett akut sjukdomstillstånd eller något annat påtagligt – vem ringer vi? Polis, väktare och uppsökarteam tycks alltid vara fel instans. Ibland har vi genom låntagarregistret personuppgifter på just de personer som inte mår bra och beter sig asocialt på ett eller annat sätt, men uppgifterna är sekretessbelagda och vi får inte föra dem vidare. Alltså behöver någon myndighetsperson komma och prata med besökaren just när han eller hon är på plats och just när han eller hon visar tydliga tecken på den problematik som vi i personalen i många fall ser om och om igen hos samma person.

Jag ställde frågan till kvällens talare efteråt. Hon sa att hon hade reagerat när hon läst om biblioteksstöksdebatten i media förra året, men vad hon visste finns ingen upparbetad kontakt mellan bibliotek och socialtjänst. Det kanske är dags för det.

MDCXCII Storsamling med volontärerna

IMG_7381

Volontärträff i kväll, den tredje så kallade ”storsamlingen”, för oss som är engagerade i ”lunch i gemenskap”, ”jul i gemenskap” och andra satsningar som vänder sig till hemlösa och andra utsatta personer. En och annan var nog där i egenskap av just volontär, alltså privatperson som regelbundet eller då och då är med och serverar mat och liknande, men de flesta hade nog någon ansvarsroll eller samordnande funktion, vissa av oss ideellt – som vi från Korskyrkan – och andra som anställda i olika kyrkor och organisationer.

På de tidigare storsamlingarna har vi fått lite extra kött på benen genom att lyssna på personer som jobbar med sociala frågor på olika sätt, medan den här gången var ett tillfälle att diskutera ideologi – hur och varför hjälper vi, vad kan vi inte hjälpa till med, hur påverkar det oss själva, vilka mål vill vi uppnå? Också intressant. Vår lilla ledargrupp för Korskyrkans luncher har pratat mycket om vad vi står för i det här sammanhanget, och en sak vet vi – ett besök på en lunch är självklart villkorslöst, men fysisk hunger är bara ett av många behov hos våra gäster. Den som vill ska alltid kunna hitta någon som kan hjälpa och stötta på det andliga planet. Annars vore vi inte en kyrka.

I informationen som gått ut stod att vi skulle träffas i Maria Magdalena kyrka och så en adress. Det var inte bara jag som gick till själva kyrkan (dit jag för övrigt kom tidigt och kollade kändisgravar), och det tog en bra stund för oss att med flera personers hjälp hitta fram till församlingshemmet. Vilka lokaler! Jag gillar när kyrkorna i stan visar sig ha lite resurser till sina verksamheter.

IMG_7380

Magnus Helmner började och slutade med gitarren.

CMXXX Intervju: Ellinor om Sydafrika

IMG_2783
Eftersom jag planerar att resa till Sydafrika i mars och råkar ha en vän med väsentlig erfarenhet av att resa till Sydafrika tog jag med henne till Non Solo Bar och ställde några frågor, för min egen skull och för er, kära läsare. Håll tillgodo.

Hur ser kopplingen Ellinor – Sydafrika ut?

Jag ville åka ut med Step out (Evangeliska frikyrkans internationella praktikantprogram) och hade inga särskilda önskemål om vart jag skulle åka. Jag fick veta att jag blivit placerad i Alexandria i Egypten, men strax därefter blev det väldigt oroligt just i Alexandria och jag undrade om det verkligen var meningen att jag skulle vara där. Jag bad om en ny plats och det blev Sydafrika, februari till juni 2011. Det kändes väldigt rätt. Men jag fick tänka om helt, jag hade ju ställt in mig på Nordafrika vad gäller klädsel och livsstil.

Nu, när jag har min pojkvän Aubrey där, är relationen till Sydafrika helt annorlunda – det kan vara mitt framtida hemland. Vi blev tillsammans under slutet av min volontärtid. Därefter har jag varit tillbaka två gånger och Aubrey har varit i Sverige en gång. Snart kommer han hit igen.

Hurdant var volontärlivet?

Jag var på barnhemmet Place of restoration. Den första tiden var jag inte så mycket med barnen utan hjälpte till där jag behövdes, till exempel i köket. Jag fick också i uppgift att hjälpa till med vaktmästeriet, men jag är inte särskilt händig. Mannen som ansvarade för vaktmästeriet och jag kom väldigt bra överens. Han berättade mycket om vad hans tro inneburit och jag satt mest och lyssnade på honom. Det blev inte så mycket annat gjort, jag hjälpte till med biltvätt, höll i någon stege … Målade lite också. Jag fick mycket mer än jag gav. Senare fick jag vara mer med barnen. De större barnen skulle skjutsas till och från skolan, och eftersom jag hade körkort fick jag agera chaufför.

När vi var lediga hade vi ett antal fina stränder att välja på. Så lyxigt! Bio var jättebilligt, med biokortet på Shelly Centre nära Margate kostade det 17.50 rand, vilket är ungefär lika mycket i svenska pengar. Ett tips är att gå på The Waffle House i Ramsgate. Våffla med creamcheese, avokado och sötsur sås är en upplevelse. Och caféet Mugg and Bean i Margate är lite hippt.

Vad talar man för språk?

Man klarar sig väldigt bra med engelska, även ute i byarna. På Place of restoration samlas man kring engelska. Det ligger i zuluområdet och jag lärde mig lite zulu i köket, men vissa som jobbar där kommer från det xhosatalande området. Även afrikaans används. Och svenska! Det är många svenska volontärer. Barnhemmet grundades av Monica Woodhouse, dotter till svenska missionärer, och hennes man Basil. De hade nästan inga pengar alls, men mycket tro.

Kan man få några användbara fraser på zulu?

Sawubona! Unjani? Hej! Hur mår du?
Ngiyjaphila. Bra.
Kumandi ukuba lana. Trevligt att vara här.

Vilket är det coolaste ortnamnet?
Hluhluwe. Där kan man åka på safari.

Vad finns det för god mat?

Jag kan inte säga att maten är jättegod. Men det är populärt att grilla, det kallas braii. Det är gott, förutom den typiska jättelånga korven som grillas ihoprullad och sedan skivas upp och äts med tomatsås och klumpar gjorda på majsmjöl. Men när jag åker ner nu efter jul kommer det att vara avokadosäsong. Det åt vi mycket, till exempel på pizza efter att den kommit ut från ugnen. Så gott! Det finns god ananas och guava också. Cream soda i grön tetrapack är populärt, äppelläsken är fantastisk och mineralvattnet med litchismak – det måste du prova!