Det här var andra gången jag och kollegan boktipsar under rubriken ”Litteratur med Sporrenstrand & Thorburn” och konceptet har vidareutvecklats med ett tydligare genomgående tema – vi valde det lite publikfriande ”spänningslitteratur” vid det här tillfället – samt småkakor.
Varsågoda – sex bra böcker med spännande intriger!
En tyst överenskommelse mellan SB och mig på våra resor är att vi inte snålar på restaurangbesök. Här ses först två av flera vackra rum i lägenheten vi bor i (vi håller oss allra mest till gästrummet med utflykter till badrum och kök, men man måste bara gå runt litegrann och kika på resten av inredningen) och från lägenheten vid Nørreport tog vi i går morse en långpromenad till Vesterbro för brunch på Café Dyrehaven. Det går långsamt att läsa kulturdelen i Politiken över sina ägg Benedict, men det går, och vi hade inte bråttom.
En butiksrunda och en stunds vila senare inföll helgens främsta restaurangupplevelse – middag på Keyser Social, en nyöppnad restaurang i princip bokstavligen på krypavstånd från vårt boende. Det var vår värdinna som hade tipsat oss även om det här stället (liksom om Ferment i förrgår) och efter lite bokningstrassel – plötsligt kom nämligen den nya coronaregeln att restauranger ska stänga klockan 22.00 – hade vi ett bord och var laddade för spännande asiatisk mat. Så pass laddade var vi att det blev tiorättersmenyn.
Den ena rätten efter den andra dansade in, eller rättare sagt ett par åt gången. Vackert, smakrikt och mystiskt, inte bara för att många ingredienser var främmande för oss utan för att de hade presenterats på danska.
Allt. Var. Så. Gott.
Bönor med frön, kyckling i sås, inlindad gurka, krispiga flak, grytor, soppor, krustader. Så småningom började vi tro att de hade missuppfattat vår beställning och trott att vi ville ha den allra mest maxade menyn på tretton rätter, för så mycket fick vi, om inte mer. Men vi vet ju att det här med att räkna gör de på sitt eget sätt i Danmark. Det stod tiorättersmeny på kvittot.
Slog vi av på takten och åt en måttlig frukost efter gårdagens frosseri? Nej. Vi gick till Møller i Nørrebro och beställde frukostmat som täckte hela bordet, inklusive te från Cocoon Tea Artisans, som väckte vår entusiasm lite extra. Det var nämligen ett minne från vår vistelse hos The Norrmans för två år sedan, det löjligt läckra boutiquehotellet någon timme söder om Köpenhamn.
På krypavstånd från lägenheten låg också Bethesda-kyrkan, som hyser församlingen Københavnerkirken. Det finns förstås en mängd alternativ även för icke dansktalande när det gäller gudstjänst en söndagsförmiddag i Köpenhamn – den kyrka jag återkommit till mest är anglikanska St Alban’s – men den här gången avgjorde närhetsprincipen. Att de skulle ha tolkning till engelska framgick på hemsidan och det fanns hörlurar att låna, men en bit in i predikan försvann ljudet, mitt i en mening. Det gick inte att se var tolken satt någonstans och han kan mycket väl ha suttit och tolkat hela resten av predikan ut i tomma intet. Det var hopplöst svårt att förstå danskan från estraden – utom under sången, med text på skärm. På bilden syns texten till en barnsång, en av flera som sjöngs innan barnen hämtades till söndagsskolan av en person i en dräkt som såg ut ungefär som Bolibompadraken.
Innan vi tog tåget hem åt vi på Halifax Burgers, där man kan göra så många egna val att burgaren knappt ens blir en burgare. Den var kanske inte så fotogenisk, men jag tog en variant med rösti. Den stod man sig på länge.
Jag inser att det inte går att jämföra coronarestriktioner med gränser som stängts mellan länder av andra anledningar, men har sällan varit så tacksam över att ha släppts in i ett grannland och sedan fått åka hem.
Kvällens konstigaste bild från restaurangen Keyser Social. Samtidigt som jag saboterar SB:s fotografering av takväxterna gör vår munskyddsbärande servitör detsamma på sitt sätt.
Två utlandsresor har ställts in i år och jag tänkte verkligen att jag skulle vänta tills det är möjligt att göra just de resorna, till USA respektive Norge, och inte resa bara för sakens skull om det istället skulle gå att komma in någon annanstans. Den självbehärskningen hade jag visst inte. SB och jag är i Köpenhamn.
För andra gången hyr vi gästrummet i den fantastiska lägenheten nära Nørreport, där vi också bodde för två år sedan (och där LW och jag bodde redan 2014, det är ett ställe man gärna återkommer till). Vi tränar vår danskförståelse med värdparet och har gångavstånd till det mesta, som Torvehallerne, där vi åt tacos från den lilla tacokiosen Hija de Sanchez till lunch, och Ferment, en liten asiatisk restaurang som värdinnan rekommenderade, där vi åt middag.
I det här landet är det munskyddstvång på vissa platser. Det känns verkligen inte naturligt, men det är väl en vanesak.
Jag hade aldrig ens tittat ut här tidigare, från restaurangen med takterrass på Åhléns City, men passade på i dag, när jag råkade gå förbi. Som så mycket annat i coronatider får man väl skjuta upp själva ätandet här på obestämd tid, men jag är väldigt glad över den några år gamla takterrasstrenden, som låter en se Stockholms innerstads kvarter ur nya perspektiv. Byggnader som man är van att se andra delar av och från andra håll grupperar sig på nya, nästan overkliga sätt.
Jag brukar tycka att jag har lättare att koncentrera mig när jag jobbar hemifrån, men inte just nu.
Från och med i dag och ett par månader framåt jobbar jag halvtid som webbredaktör och har halva min ordinarie bibliotekarietjänst kvar. Om det blir som det är sagt, att jag istället för att variera mellan olika slags bemanningspass under bibliotekarietiden enbart får pass i kundtjänsten, har jag nu burit min biblioteks-T-shirt för sista gången på ett tag. Den är inte obligatorisk när vi i kundtjänsten svarar på telefonsamtal och mejl.
Nog för att jag har publicerat både det ena och det andra på biblioteket.se tidigare, men min titel och mina ansvarsområden är nya. Jag är taggad!
Jag hann rentav bli lite grinig, kände mig uppläxad av hovmästarens bemötande när jag kom in i restaurangen på Fotografiska och fick därefter vänta en kvart på att på att bli uppmärksammad vid bordet och beställa. Sedan kom en trevlig människa och noterade att jag ville ha en avokadomacka, sedan kom avokadomackan. Allt är förlåtet.
För tio dagar sedan var jag i Uppsala, där jag skulle ha träffat gamla kursaren EM för den årliga mockabakelsen. Det blev ingen EM, för hon var sjuk, och det blev ingen mockabakelse, för sådana finns inte längre i Ofvandahls utbud. EM har sedermera blivit frisk. Ofvandahls är det sämre med.
Jag mötte i alla fall EM:s man vid hans jobb och gjorde det honungsköp från hans biodling som också blivit årligt, bockade av mina standardstopp i stan och uträttade några ärenden. På Stadsbiblioteket ställde jag upp datorn på ett bord för att jobba lite, men fick svårt att koncentrera mig på skrivarbetet när en lite sliten och trött man i en fåtölj började snarka. Jag tog på mig personalrollen – ränderna går knappast ur under lediga dagar – och väckte honom, han bad så hemskt mycket om ursäkt och två minuter senare sov han igen. Efter fikat på Ofvandahls, där jag fick lov att acceptera en sigillbakelse, gjorde jag ett nytt försök på bibblan, satt ett tag i ett lugnt och tyst rum med min text och gick sedan vidare till en särskild biblioteksdator där den annars låsta delen av den förträffliga databasen ”Svenska dagstidningar” var tillgänglig. Efter att databasens avsändare Kungliga biblioteket under en period haft hela härligheten upplåst fick jag blodad tand och när nu Stockholms stadsbibliotek – min egen arbetsplats – inte betalar för tjänsten får man passa på när man kommer till ett bibliotek som gör det. I det här fallet var jag nyfiken på samtida recensioner av Ingrid Bergman-filmen ”På solsidan”, som HA och jag såg vid vår senaste filmcirkel. Recensenternas reaktioner var ungefär lika dämpade som våra. ”Den har Molanderfilmernas nästan traditionellt eleganta, luxuösa inramning och bereder på så vis åskådaren en känsla av ett visst välbehag”, skriver till exempel signaturen Jerome i DN 4 februari 1936, men konstaterar att människorna inte har ”levande konturer”, att fröken Bergman saknar ”den teknik och den mogenhet som uppgiften fordrar” och att regissör Gustaf Molander ”är mäktig större och bättre filmer än denna”. (Alla är barn i början, även fröken Bergman.)
I dag var jag i Uppsala igen. EM hade frågat om hon skulle kolla mockabakelseutbudet i övriga Uppsala, men det tyckte jag inte alls, sällskapet och platsen smäller högst, trots att det är ”den årliga mockabakelsen” vi pratar om när det gäller det sena födelsedagsfika jag har att se fram emot varje år. Så vi satt i vanlig ordning och fikade och pratade på Ofvandahls och tog sedan en minnestriggande promenad, den här gången till slottet, där vi läste litteraturvetenskap i slutet av förra seklet.
Theomis 