Om någon undrar så följer jag slaviskt Pang i bygget på tisdagskvällar. Första avsnittet sändes under Jersey-semestern, men jag hann se det på SVT Play när jag kom hem. Fem gånger. Dessvärre ligger inte avsnitten kvar, utan tas bort så snart ett nytt sänds, och med andra ord las det upp ett nytt i går. Tips för regniga kvällar (eller precis när som helst, naturligtvis).
Författararkiv: Sandra
MMXX Leker med Hyperlapse
Kanske kommer jag snart att tycka att de här små experimenten är jättetöntiga, men jag lägger upp dem i alla fall.
Besökarna inne på bibblan.
Regnet utanför bibblan.
MMXIX Okej, då får väl jag göra det
MMXVIII Hédi Frieds Sommar i P1
Nu har jag efterhandslyssnat på Hédi Frieds sommarprat, om hennes tid i Auschwitz och Bergen-Belsen, vad som hände före och vad som hände efter. Det enda som gör lyssnandet uthärdligt är vetskapen om att hon sitter livs levande i en radiostudio i Stockholm 2015.
2002 besökte Jenny F, Helen och jag Auschwitz, som ett stopp på vår tågluff. För att göra upplevelsen verklig för mig själv, lyckas koppla bort vår trivsamt äventyrliga tågresa, läste jag i förberedelsesyfte Hédi Frieds Skärvor av ett liv – vägen till och från Auschwitz på färden genom Europa och var, om jag minns rätt, klar med boken precis innan vi skulle resa mot Oświęcim, som det stod på skyltarna. Auschwitz heter staden på tyska.
Hédi Frieds bok gavs ut 1992 och en nyutgåva kom senast 2009. Den tar upp det hon berättade om i Sommar-programmet, men det fina med att läsa boken är att den, naturligtvis, innehåller mycket mer, och det fina med att lyssna på Sommar-programmet är att den livshistoria hon där berättar sträcker sig in på 2000-talet. 2004 kom hon för första gången tillbaka till Auschwitz och gick runt i det museum som lägret förvandlats till. Hon beskriver hur svårt det var att ta till sig det hon såg i montrarna, fångars tillhörigheter och avrakade hår. Två år tidigare tittade Jenny, Helen och jag in i samma montrar. De obehagskänslor jag kan tänka tillbaka på måste ha varit så ytliga i jämförelse.
Lyssna gärna på en av få som finns kvar i livet och kan dela med sig av sina erfarenheter av koncentrationsläger. För övrigt uppskattar jag mycket att bilder tas på Sommar-värdarna vid inspelningen och läggs ut på SR:s sajt, särskilt i det här fallet.
MMXVII Vi kulturtanter på Parkteater
Vädret var okej, växlande molnighet, jag var tidig till Parkteaterscenen i Galärparken inför Billie Holiday-hyllningen och satte mig långt fram, bland damerna som höll plats åt väninnor med jackor och handväskor. Sakta men säkert fylldes bänkarna och de omgivande gräspartierna av åhörare i blandade åldrar. Det blev svårt att inte följa med i händelseförloppen som utspelade sig mellan vänner som vinkade, ringde eller skrek för att hitta varandra i folkhavet och se till att alla i sällskapet fick plats på ett eller annat sätt, så för att kunna läsa sökte jag på Spotify efter ”white noise” och hittade ett spår med starkt regnljud. Perfekt. Men damen till vänster om mig pockade ändå på uppmärksamhet, när hon bad mig hålla hennes plats en stund och när hon gastade med några bakom, på svenska och på engelska. Deras sällskap fick uppenbarligen lov att sitta på flera olika ställen, men en dam till skulle få plats på vår bänk, så vi trängde ihop oss. De nu två damerna till vänster om mig pratade engelska, och det gick inte att lyssna på white noise längre – de började föra ett intressant samtal om litteratur. Den ena tyckte si om en viss bok och trodde att den andra skulle tycka så. Skulle man förresten läsa recensionerna eller boken först? Recensionerna, de kan ge en bra ingång, sa den ena. Definitivt boken, den behöver stå för sig själv, sa den andra. ”Jag kommer nog att skumma vissa partier”, sa den nykomna om den tjocka bok hon just fått låna av väninnan. ”Men Toni Morrisons senaste, den var en ‘easy read’.”
Så där fortsatte det och jag tjuvlyssnade glatt med ögonen i min egen bok. Och så kom några regndroppar. Sedan tätare regn. Det var tre minuter kvar tills kvällens konsert skulle börja. De båda damerna började prata om att de ju faktiskt inte behövde sitta kvar och ”get soaked”, de kunde ju faktiskt gå och äta istället, och efter en stunds velande reste de sig och gick och tog med sig vännerna på de andra platserna. Hade de bara hållit ut några minuter till hade skuren tagit slut, och konserten, som på grund av vädret sköts upp en kvart, hölls i solsken. Anna Sise tolkade Billie Holiday tillsammans med sitt band och berättade om jazzstjärnas oglamourösa bakgrund och hårda liv. Just mina favoritbitar var inte med, men det var en fin konsert.
Förresten – Lena och jag gick ju miste om From Sammy with love på samma scen på midsommarafton, då vi inte drabbades av en liten skur utan ihållande regn, och den kväll jag själv hade möjlighet att ta revansch var Lena inte i landet, så jag gick med Jenny F. Det var i Rålis, folk satt och stod precis överallt, även bakom scenen, men jag lyckades, med nästan en och en halv timmes framförhållning, paxa varsin sten vid ett brännässlebestånd och ett getingbo åt Jenny och mig.
Sammy Davis Jr var liksom Billie hårt drabbad av orättvisor, skildrat av Karl Dyall och Rennie Mirro på ett genompersonligt och gripande sätt. Jag tackar härmed Parkteatern för två upplysande föreställningar om två amerikanska mittsekelstjärnor med tuffa privatliv.
MMXVI Utsikt från Hedvig Eleonora kyrka
I eftermiddag klättrade mamma och jag och fyra personer till upp för de 160 trappstegen i Hedvig Eleonora kyrkas torn, efter att ha laddat med mackor och glass i det lilla sommarcaféet. Stämningen var som en kombination av Café Nyfiket, caféet som föräldrarna – och jag bakom disken – hade öppet två somrar i bygdegården i Östra Ny under tidigt 90-tal, och allmän församlingskänsla, som jag är van vid sedan barnsben. Småskaligt och familjärt. Billigt fika. Insläpp till torntrapporna via sakristian och ett litet kök. Hon som tog betalt i caféet och han som dukade av var också de båda som följde med gruppen upp i tornet.
Det fanns stora öppna fönster i alla väderstreck där uppe och mycket att titta på. Att investera i en tornuppstigningsbiljett för 20 kronor rekommenderas för alla som vill ha ett intressant perspektiv på Östermalm och resten av stan.
Om någon råkar vara nyfiken på hur den temporära saluhallen, som byggs på Östermalmstorg, ser ut ovanifrån precis just nu så har jag svaret.
MMXV Indienskildringen Bakom det evigt vackra – några utsvävningar om form och innehåll
Min smarta kollega Salomon sa för en tid sedan att han brukar scanna av sin egen bokhylla när det är dags att välja titlar till läsecirklar i jobbet. Kanske finns där någon lämplig oläst bok som väntar på en anledning att läsas. En genial metod! Jag tillämpade den omedelbart och avslöjar härmed att De osynliga av Roy Jacobsen kommer att avhandlas på Sturebibblans litterära sommarsalong 30 juli på grund av att jag råkade få ett exemplar av den på en förlagspresentation i våras och på salongen i kväll pratade vi om Bakom det evigt vackra (Behind the Beautiful Forevers) av Katherine Boo. För ett och ett halvt år sedan läste jag ungefär en fjärdedel av ett låneex, innan något annat kom emellan, och inför den litterära salongen investerade jag i ett eget, begagnat storpocketex på engelska. Som bokmärke under läsningen använde jag ett kvitto som visade att den förra ägaren, sannolikt, köpte naturell yoghurt på Sainsbury’s i Woodford Green i utkanten av London 1 juli 2013.
I den engelska pocketen läste jag kanske fyra femtedelar med den svenska översättningen bredvid och på slutet växlade jag, läste på svenska och bläddrade i originaltexten när något behövde kollas upp. Att jag ville kika på den svenska översättningen, och ha lämpliga uppslagssajter redo, hade att göra med de ovanligt kniviga orden som jag inte alltid förstod. Inte kunde jag heller nöja mig med att enbart läsa på svenska när jag upptäckt större och mindre missar i översättningen. Av respekt för författare och läsare ska text alltid översättas så korrekt som möjligt, naturligtvis, och en extra dimension i just det här fallet, då bokens hela romanlika innehåll enligt författaren är autentiskt och belagt så gott hon bara kunnat, är att personer och skeenden beskrivs felaktigt när översättningen fallerar och måttet av autenticitet dras ner. Jag besparar er exempel, men tro mig, felen är uppenbara och skulle kunna avhjälpas med en ganska okomplicerad revidering.
En annan – svårare – aspekt är att matcha originalets ton. Ett grepp jag hade önskat att översättaren hanterat annorlunda var författarens användande av orden ”undercity”, om slummen i Mumbais utkanter, och ”overcity”, om det officiella Mumbai, motsatsord som översättaren genomgående, såvitt jag kunde se, trollat bort där något av dem förekom genom omformuleringar av meningarna. Jag kan inte säga att jag har några självklara förslag till direkta översättningar av ordparet, men något slags svenska motsvarigheter hade behövts för att bibehålla den språkliga effekten. Jag vet inte om orden på något sätt är känsliga eller bara mer eller mindre etablerade på olika håll, men nyligen upptäckte jag att underrubriken till det amerikanska originalet är ”Life, Death and Hope in a Mumbai Undercity”, vilket i den brittiska utgåvan blivit ”Mumbai Slum”. På det svenska omslaget kan det för övrigt stå ”Livet, döden och den ljusa framtiden i Mumbais slum” eller rentav ”Livet, döden och den vackra framtiden i Mumbais slum”. Varför ordet ”hope” broderats ut så till den mildra grad, och dessutom i olika grad, kan jag inte riktigt räkna ut.
Nog om petitesser på ordnivå, nu går vi upp ett steg. Det här är alltså en dokumentärroman, eller ett långt reportage, som står bland facklitteraturen på biblioteken, under signum Oab, ”Sociala strukturer”. Ingen av deltagarna på gårdagens litterära salong kände till boken sedan innan, vilket inte är så konstigt, jag vet inte hur mycket uppmärksamhet den fått i Sverige, men förlaget som gett ut den (Marcus Förlag) är inte ett av de mest kända och böcker som inte klassas som skönlitteratur, trots att de är upplagda på ungefär det sättet och gott och väl kan attrahera en romanläsare, hamnar åtminstone på biblioteken lite i skymundan. Oab-klassificeringen ställer dessutom till det lite extra – den facklitteraturläsare som är intresserad av ”sociala strukturer” och botaniserar i den hyllan kanske inte är ute efter en dokumentärroman om Indien och den som är intresserad av Indien hittar förmodligen inte till hyllan med litteratur om ”sociala strukturer”, för att inte tala om den generella fritidsläsaren som bara vill ha en bra bok.
Och särskilt den här boken, i den gränsöverskridande dokumentärromangenren, är väl värd att lyfta fram. Den amerikanska journalisten Kathrine Boo levde i fyra år nära en grupp människor i slumområdet Annawadi nära Mumbais internationella flygplats och återger sina erfarenheter i form av ett komplext drama, på den enskilda tonåriga sopsamlarens nivå, liksom sopsamlarens familjs, grannskapets, lokalpolitikernas, myndigheternas, Indiens och världens. Man skulle önska att den genomgående röda tråden var något fint, som gemenskap, eller människovärde, men den mest slående ingrediensen – jag tror inte jag är ensam om den uppfattningen – är korruption, och i förlängningen en misär byggd på orättvisor. Man behöver vara riktigt ordentligt insatt i den krassa verkligheten för att inte baxna inför oegentligheternas omfattning, bland politiker, poliser, jurister, läkare, just de yrkespersoner allmänheten är beroende av att ha förtroende för. Mest smärtsamt att läsa om är inhemska och utländska välgörenhetsprojekt, som både är djupt välvilliga och innehållsmässigt genomtänkta, men som saboteras fullständigt av människor som på grund av girighet eller desperation eller både och tillskansar sig pengarna med falska bevis på de ändamål de skulle ha gått till, ofta satsningar för utsatta barn. Vem vet, kanske kan en redogörelse som Katherine Boos öppna några ögon tillhörande rätt personer, personer med inflytande över hjälpprojekt i Mumbai, och få till stånd en bättre kontroll. Man vill ju tro på en ljus framtid, kanske till och med vacker.
Men det dystra i läsupplevelsen går alltså inte att bortse ifrån, och jag vet inte om jag ska säga att det vägs upp av skildringarna av fina – om än inte friktionsfria – relationer mellan vänner och familjemedlemmar och av de unga som både besitter drivkraft och rättskänsla mot alla odds. Men historien är spännande, och intressant, hela vägen. Vill man dessutom veta vad som ”hände sedan”, efter 2011, då Katherine Boo avslutade sin research för boken, är det inte svårt att googla fram artiklar, som i åtminstone vissa avseenden ger svar.
Lyssningstips: En sju minuter lång intervju med Katherine Boo om Behind the Beautiful Forevers.
MMXIV Lakritsströssel
Numera går besöken på Lakritsroten nästan på rutin, jag vet vilka hyllor som är bäst och vilka sorter jag vill ha, men i dag vidgade jag zonen och upptäckte strösslet. Den bruna sorten skulle vara sötsalt. Jag fick smaka. Mmm. På vaniljglass, eller som topping på en chokladkaka med glasyr.
MMXIII Leker med KaleidaCam
MMXII Okej, är lika förvirrad som den genomsnittliga låntagaren
Nämen nu har det väl ändå blivit fel, mail om att en reserverad bok med titeln Kläder, shopping och flärd finns att hämta, vem har lyckats göra den reservationen på mitt lånekort? Jaha, jag går väl till reservationshyllan och tittar på den. Jaså, den nya stockholmshistoriska boken om modebranschen! Ja, hrrm, den har ju jag reserverat.










