På sista tiden har jag lyssnat extra mycket på amerikanska poddserier i genren undersökande journalistik, lite braskande, som amerikanskt rapporterande gärna blir, men övervägande bra och informativt. Häromdagen lyssnade jag klart på Running From COPS, sex avsnitt och ett bonusavsnitt från april och maj i fjol.

COPS syftar här på reality-TV-serien som sedan 1989 visar polisarbete på gatorna i en lång rad amerikanska städer, ofta tufft och stökigt. Serien må vara långlivad och populär, men långt ifrån oproblematisk. Hur mycket realitet finns kvar när avsnitten redigerats ihop? Hur pressade är poliserna att skapa spännande situationer, när de har ett TV-team flåsande i nacken? Hurdana blir landets poliskårer när vissa poliser dragits till yrket efter att ha växt upp med COPS som TV-underhållning? Vad händer med bilden av de – ofta små – städer vars problem med kriminalitet är det enda som visas upp för omvärlden? Och en fråga nog många tittare ställer sig: Behöver TV-bolaget de uthängda men odömda brottslingarnas tillstånd till medverkan? Och i så fall – hur får de dem att skriva på?

Podden innehåller samtal med poliser, TV-folk och filmade gripna vars eventuella skuld avgörs långt senare och vars ansikten syns på TV år efter år i repriser. Där hörs också lokalpolitiker som valt att förbjuda den här typen av samverkan mellan polis och TV-team under pågående polisärt arbete. Kritiska politiker har för övrigt inte bara COPS att bekymra sig för – sedan 2016 finns också omåttligt populära Live PD, som även de filmar actionfyllda polisingripanden. Som namnet antyder är det – mestadels – fråga om direktsänd TV.

Svaret på frågan om tillstånd är ja, de filmade måste godkänna sin medverkan. Ska man tro poddens rapportering handlar det dock om underskrifter framtvingade antingen under hård press eller med missvisande lockelser om ett fördelaktigare läge i den kommande processen på polisstationen. Personer som är berusade eller i en psykiskt utsatt situation är inte heller vid sina sinnens fulla bruk när underskriften efterfrågas. Och flera personer som intervjuas i podden vidhåller att de aldrig skrev på.

Det här med obligatoriska underskrifter gäller COPS, men för Live PD är det annorlunda. Det programmet räknas nämligen som nyhetsrapportering istället för underhållning, vilket innebär att skyddande av utsatta personers identitet inte är nödvändigt.

COPS är en sensationsbaserad underhållningsserie i dokumentärkostym och man behöver förstås ställa sig frågan om podden ”Running From COPS” hör hemma i samma fack. Det skulle inte passa dess agenda att hitta alltför reko TV-poliser och producenter eller att konstatera att serien väcker samhällsengagemang och empati hos tittarna. Hur det än är med den saken lyckas podden vara en nyttig övning i problematisering och ett gott exempel på hur en populärkulturell företeelse kan betraktas från många relevanta sidor.