MMCCCXXXIV Mina första resor

”Nu är jag på en parkeringsplats i den där lilla staden i Portugal!” eller något liknande kan pappa säga rätt som det är, vilket betyder att han har fått en plötslig minnesbild från en vistelse på avlägsen ort.

Mina föräldrars reslust har gått i arv, antingen i form av en biologiskt betingad nyfikenhet på omvärlden eller som ett resultat av tidig och frekvent exponering för främmande platser eller både och, och inte bara reslusten utan också en stark dragning till nostalgi. Minnen från resor är ett aldrig sinande samtalsämne i min familj.

Därför är det konstigt att jag inte har bättre koll på min egen resehistoria. I dag kom den här bilden i ett mail från mamma, tagen under samma resa som den här, nämligen den till Mallorca 1978. Jag har ett otal gånger fått höra att jag besökte Akropolis som väldigt liten, men jag var ändå tvungen att fråga. Jo då, min första resa utomlands gick till Aten, min andra till Mallorca. Men min tredje och fjärde och så vidare kan jag inte redogöra för. Någon av dem, kanske båda, gick förmodligen till Köpenhamn.

MMCCLI ”Teknikens kanske märkligaste underverk”

”Oräkneliga skaror radioentusiaster världen runt tillbringar kvällar och nätter vid sina radioapparater fullständigt absorberade av detta teknikens kanske märkligaste underverk.”

Igår, när jag bemannade på Stadsbibblans tidskriftsavdelning, frågade en besökare efter Teknikens värld från 1953 och 1954. Bara de senaste årens nummer står i själva tidskriftssalen, resten finns i magasinet, så jag tog hissen ner och letade upp de två inbundna bamseböckerna, innehållande en årgång var. Jag hoppades att hissen skulle vara upptagen, så att jag fick någon minuts väntetid där nere i magasinet med böckerna i famnen, men hissen var dessvärre kvar på rätt våning. Säg inget till någon, men besökaren fick vänta – i max en minut extra, snarare en halv – medan jag slog upp boken med tidskriftsnumren från 1954 på ett bord bredvid hissen. Vilken nostalgi! Vi människor är väl på ett ungefär desamma vad gäller entusiasm inför nymodigheter, men tekniken är det inte. Nu har vi andra fordon och tekniska leksaker, och vad gäller kommunikations- och informationsteknik är världen fullständigt förvandlad. Fast jag har nu läst mig till att just radioamatörerna är ett segt släkte som organiserar sig och upprätthåller teknisk kompetens. Vilket är bra: ”Radioamatörer tränar ständigt och helt frivilligt denna beredskap och håller på samma gång utrustningen i trim för omedelbar beredskap för sambandsuppgifter som är helt oberoende av funktion hos elnät, internet, telenät och annan infrastruktur”, enligt Wikipedia.

MMCCXLVIII FDFK 20 år

Jag behövde på allvar tänka efter och räkna flera gånger innan jag kunde acceptera att bokcirkeln FDFK (Före Detta FrukostKlubben) i år firar 20-årsjubileum. Men så är det alltså. Och i dag har vi haft jubileumslunch i form av knytkalas hemma hos mig. Det skulle man ha vetat när man satt och pratade böcker på ett korridorsrumsgolv i Flogsta på 90-talet.

Det var Julia, Frida och jag från Stockholm och Malin från Örebro som sågs, Erica som skulle ha kommit från Uppsala fick förhinder, så även om vi ofta säger att det inte borde gå så lång tid mellan träffarna så tror jag att vi kan vara lite extra motiverade den här gången, för att göra ett nytt försök att ses allihop under jubileumsåret. Ett förslag var att ha picknick i Uppsala, där allt började.

MMCCXXXV Stureby

Har tillbringat kvällen hos Ivana, som numera bor i Stureby. Som jag har konstaterat tidigare – tack vare en serbisk vän får jag se för mig okända bostadsområden i Stockholm. Först trodde jag att jag aldrig varit i Stureby tidigare, det var mörkt och de hyres- och radhuskantade gatorna präglades av grus och halvsmält snö och is, som resten av stan just nu, men även om det hade varit dagsljus och isfritt, så att man slapp gå med blicken i trottoaren, är det osannolikt att jag hade känt igen mig. Det är närmare tjugo år sedan Annika bodde i Stureby, under den tid då jag kom farande från Uppsala med jämna mellanrum för att ägna helgen åt att gå på TV-inspelningar med henne och sov över i hennes vardagsrum som vette mot tunnelbanan. Vi gick på det mesta, tävlingsprogram eller mer showbetonade grejer, lärde oss vid vilken studioingång det var mest strategiskt att vänta för att få de bästa platserna på Sen kväll med Luuk och hade en lista, även om den nog aldrig var nedtecknad, där vi rangordnade inspelningarna efter bjudfikat, toppad av det snabbt insomnade och bortglömda programmet Massor av sport. Jag har en minnesbild av hur vi satt i TV-huset med varsin god baguette under en paus i Massor av sport-inspelningen och såg Erik Blix gå förbi. Som stammisar på inspelningar började vi känna igen andra stammisar – i allmänhet pigga pensionärer – och vid ett tillfälle, mot slutet av den här intensiva hobbyverksamheten, avancerade vi från TV-publik till tipsmottagare i det då väldigt populära TV4-programmet På rymmen. Någon som minns Hjalle och Heavy? Annika och jag satt i en inglasad avdelning på estraden och svarade i telefon i ett avsnitt när de åkte fast.

Men åter till Stureby 2016.

Ivana läser nu en mer avancerad svenskakurs efter att ha gått klart på SFI och tycker att den högre nivån gör det lättare att se riktiga framsteg, även om hon och jag fortfarande alltid pratar engelska. Hon berättade om kursare från Italien, Syrien, Japan och Thailand som alla har olika förutsättningar att lära sig svenska, men svenskan är också deras enda gemensamma språk som de använder när de träffas och umgås hemma hos varandra eller på stan. Att de kommunicerar med begränsade språkkunskaper och dessutom har en humor som är mer drastisk och sarkastisk än den försiktiga svenska gör att hon brukar undra vad människor runtomkring tänker när de hör dem. Det lät som att de brukar ha väldigt roligt.

Som vanligt försökte vi reda ut ett och annat. Vi gick igenom allt från våra väldigt skilda uppfattningar om tiggeri till skillnaderna mellan renar, rådjur och älgar, vad mannagryn används till, vad man kan köpa från glassbilen och de typiska bakverken serber äter till frukost.