MDCVIII Inget ger julstämning som amerikansk nostalgireklam

En typ av underhållning som jag har upptäckt passar bra under julklappsinslagning är Youtube-spellistor med amerikansk TV-reklam från 80-talet, gärna på jultema, men även annan går bra. Det minner om den lilla del av min barndom som var amerikansk. Kalifornisk. En del av reklamfilmerna känner jag igen för att de råkade fastna på video och har spelats upp av mig och min bror om och om igen, långt efter att barndomen tog slut. Andra är obekanta men väcker lika mycket nostalgi ändå.

Nackdelen är att det är lite för lätt att absorberas av reklamen för Fred Flinta-flingor, barnkläder och kommande musikprogram med Dolly Parton. Paketen ovan är till pappa och brorsan, men nu har jag ingen aning om vilket som är till vem.

MMLXXIII Hur mycket ska man stå ut med på en tunnelbaneperrong?

Hamnar framför Calvin Kleins underklädesreklam med porrestetik i väntan på tunnelbanetåget. Känner en olustig blandning av uppgivenhet – inför ett samhälle som i teorin värnar människors värdighet – och ren och skär genans inför de gigantiska bilderna jag inte kan backa ifrån. Undrar vad killen på min ena sida tänker, och de två småflickorna på min andra. Och alla som kommer från länder där man inte som i Sverige härdas av dagliga visuella sexualiseringsbudskap.

Man kan säga mycket om reklamens sexuella objektifiering av människor, nästan alltid kvinnor, och vad forskningen visar att den gör med oss. Man kan anmäla en reklamkampanj som brytande mot etiska regler, vilket bedöms utifrån bestämda parametrar. Jag tänker också på Babel-intervjun med deckarförfattaren Denise Mina, som sa att Stieg Larsson skulle ha avskytt filmatiseringen av Män som hatar kvinnor, eftersom det grymma sexuella övergreppet mot hjältinnan där framställs med pornografiska grepp, vilket Denise Mina beskrev genom att peka på vissa kameraperspektiv och fokuseringar i filmsekvensen.

Det finns säkert ytterligare sätt att tekniskt analysera fyra stora affischer på halvnakna kvinnor, och det är bra att det görs, att psykologiska och samhälleliga konsekvenser och bildmässiga definitioner slås fast, en nödvändighet om man vill komma fram till vad som är okej och inte okej och varför det är så.

Själv är jag – just här, just nu – hundra procent subjektiv. Handlingen att konsumera pornografi är detsamma som att titta på den, och hur ska man värja sig där nere på tunnelbaneperrongen? Jag upplever bildernas närvaro så nära min blick som att jag obönhörligt – av SL och klädmärket – utsätts för ett fysiskt tvång att ta del av ett sexuellt budskap. Med risk för att vattna ur viktiga ord känner jag mig drabbad av ett övergrepp och en kränkning av den frihet jag har rätt till på en offentlig plats.

Det finns säkert många där ute som skulle tycka att jag överdriver. Det finns säkert också instanser som kan tala om för mig att definitionerna av yttrandefrihet och av fällbara etiska övertramp ogiltigförklarar min instinktiva reaktion. Men faktum kvarstår – där står jag tillsammans med ett antal stockholmare och inhemska och utländska stockholmsbesökare och betraktar fyra kvinnor i storformat som med utmanande ansiktsuttryck och poser visar upp privata kroppsdelar, eventuellt lätt skylda av spetsunderkläder. Jag skulle kunna skratta åt en sådan bisarr nutidsföreteelse, eller känna vrede över det moraliska förfallet, om jag inte hade drabbats av ett tungt och sorgset slags skam. Jag vill inte stå och titta på halvnakna kvinnor i tunnelbanan och jag vill inte stå och titta på andra som står och tittar på halvnakna kvinnor. I mitt fall har obehagskänslan inte mycket att göra med de annars relevanta aspekterna osunda kroppsideal och generell utseendefixering, utan grundar sig helt på att andra bestämt att jag ska ta del av sexuellt laddade bilder på kvinnor som visar upp sig och att deras rätt att fatta det beslutet är så självklart. Så självklart att beslutet fattas om och om igen, i reklamkampanj efter reklamkampanj, i Sveriges offentliga miljöer.

CCXXVI Välformulerat

Det är inte ofta man uppskattar en banner som blinkar fram nya budskap med några sekunders mellanrum, men annonsen för KyrktingKyrkans Tidnings webbplats är ett undantag. Över huvud taget är det nog svårt att uppfatta reklam för kollekthåvar, prästskjortor, oblater och nattvardsbägare som annat än oförarglig, men här är även formuleringarna rätt charmiga.

CXXV Tillsnyggning

image

Äntligen! Jag och kollegerna på Sturebibblan har följt den extremt långsamma nedmonteringen av de gränslöst trista skyltfönsterinredningarna i gången under Birger Jarlsgatan på Östermalmstorgs tunnelbanestation. Efter att fönstren stått helt tomma en tid har de nu fyllts allihop med riktigt hyggligt tilltalande reklam för Moderna museet. Ett stort lyft!