The Fatal Weakness – ett familjedrama från 1947

För sju år sedan såg LW och jag pjäsen ”A Picture of Autumn”Mint Theater i New York. Sedan dess har jag inför varje New York-besök kollat repertoaren på Mint Theater men inte en enda gång lyckats pricka in någon av deras ganska glesa och korta spelperioder – förrän våren 2020, då det till och med fanns två pjäser att välja mellan de dagar JH och jag skulle vara i New York. Sedan kom coronan.

Men coronan ligger också bakom – antar jag – att vi som får nyhetsbreven från the Mint har bjudits in till ett begränsat gläntande på arkivsskåpsdörren. Jag valde att se en uppsättning från 2014, ”The Fatal Weakness”, som alltid på den här teatern en 1900-talspjäs som mer eller mindre fallit i glömska, närmare bestämt en som ursprungligen sattes upp 1947. Det är en stillsam och inte svart, kanske, men gråspräcklig komedi om en kvinna, tämligen välbärgad, som från flera håll får antydningar om att hennes man bedrar henne med ”a rather plain little woman”. Scenografin är halva nöjet, för att inte tala om kläderna – trots 1940-talsestetiken påminde huvudpersonen om Blanche i Pantertanter, där hon rakryggat sveper fram i något glänsande och dyrt.

Att sitta hemma i Stockholm med New York-teater på skärm är en ganska klen tröst, kanske, men så mycket bättre än inget. Och som insnöad nostalgiker är jag ju överlycklig över en teater som återskapar äldre pjäser på ett tidsenligt sätt. Vi som tittar är fria att tolka innehållet med våra samtida referensramar – vi har nog inget val – men tar del av skådespelet i en välgjord tidskapsel.

MCXCVI A Picture of Autumn på Mint Theater

904744_10151402727852058_1962746276_o

Häromdagen var alltså LW och jag på brittisk teater mitt på Manhattan, en fantastiskt trevlig liten kulturinstitution, tre trappor upp i ett vanligt hyreshus, med bortglömda pjäser som specialitet: ”Mint Theater Company commits to bringing new vitality to worthy but neglected plays. We excavate buried theatrical treasures; reclaiming them for our time through research, dramaturgy, production, publication and a variety of enrichment programs; and we advocate for their ongoing life in theaters across the world.”

Jag blev genomcharmad så fort vi kom upp med hissen. En hemsnickrad foajé med försäljning av några böcker och tygkassar (vi köpte varsin) och en disk där en kille sålde kaffe, te, kakor, chokladbitar, salta pinnar och ”teeny candies”, miniförpackningar med godis.

Själva salongen var liten, men scenen väldigt, väldigt snygg (se bilder här). Pjäsen ”A Picture of Autumn” är från 1951 och spelades då bara en enda gång. Fyra äldre personer – herr och fru Denham, herr Denhams bror, som varit änkling i många år, och familjens nanny som blivit kvar i huset – bor i en herrgård med arton sovrum. Trädgården förfaller och fru Denham försöker ta på sig att underhålla själva huset, men saknar kraften. Att både föräldrarna och huset brutits ner under åren som passerat kommer som en chock för sonen Denham, som återkommer med fru och dotter efter flera år i Afrika. Han bestämmer sig för att hjälpa föräldrarna att sälja herrgården och köpa ett mindre hus närmare civilisationen, men en sådan drastisk förändring tilltalar inte de fyra åldringarna, hur besvärligt deras boende än är.

Recensenten i New York Times tyckte pjäsen var bra men lång. Jag och LW håller inte med om det klagomålet. Två timmar och tjugo minuter, inklusive två korta pauser, var precis lagom långt för att intresset skulle hållas uppe för både historien och de komiska poängerna. Den lilla publiken var på hugget och skrockade vid varje dräpande kommentar från gamle bror Denham och den halvsnurriga nannyns julpsalmskrålande i oktober.

Jag satt bredvid en australiensisk herre som berättade om den imponerande scenografin i tidigare uppsättningar och sa att han återkom till Mint Theater så ofta han kunde. Det ska jag också göra.