För sju år sedan såg LW och jag pjäsen ”A Picture of Autumn” på Mint Theater i New York. Sedan dess har jag inför varje New York-besök kollat repertoaren på Mint Theater men inte en enda gång lyckats pricka in någon av deras ganska glesa och korta spelperioder – förrän våren 2020, då det till och med fanns två pjäser att välja mellan de dagar JH och jag skulle vara i New York. Sedan kom coronan.

Men coronan ligger också bakom – antar jag – att vi som får nyhetsbreven från the Mint har bjudits in till ett begränsat gläntande på arkivsskåpsdörren. Jag valde att se en uppsättning från 2014, ”The Fatal Weakness”, som alltid på den här teatern en 1900-talspjäs som mer eller mindre fallit i glömska, närmare bestämt en som ursprungligen sattes upp 1947. Det är en stillsam och inte svart, kanske, men gråspräcklig komedi om en kvinna, tämligen välbärgad, som från flera håll får antydningar om att hennes man bedrar henne med ”a rather plain little woman”. Scenografin är halva nöjet, för att inte tala om kläderna – trots 1940-talsestetiken påminde huvudpersonen om Blanche i Pantertanter, där hon rakryggat sveper fram i något glänsande och dyrt.

Att sitta hemma i Stockholm med New York-teater på skärm är en ganska klen tröst, kanske, men så mycket bättre än inget. Och som insnöad nostalgiker är jag ju överlycklig över en teater som återskapar äldre pjäser på ett tidsenligt sätt. Vi som tittar är fria att tolka innehållet med våra samtida referensramar – vi har nog inget val – men tar del av skådespelet i en välgjord tidskapsel.