Klart den tog hem lyssnarnas romanpris

H och jag, som förhöll oss ordentligt svala till Nina Wähäs roman Testamente under våra båda bokcirkelträffar om den (rapporterat här och här), är ju utan tvekan i minoritet i det läsande Sverige. Efter att ha läst de gränslöst översvallande recensionerna blev jag nästan full i skratt när jag hörde att boken fått Sveriges Radios Romanpris till råga på allt rosande.

Av pristagarna i de två andra kategorierna borde jag i alla fall känna igen Johan Jönsson – jag minns hans framträdande på Stadsbibblans Poesimässa i fjol, då han läste ur den nu prisade diktsamlingen – men är det bara jag som tycker de ser ut som samma person före och efter ett besök hos frisören?

Jag kollar listan över vinnare av Sveriges Radios Romanpris, från första utdelningen 1994 fram till i dag, och konstaterar att Testamente är den enda jag läst. Till och med Jonas Hassen Khemiris vinnarbok är oläst, det år priset gick till honom var det för den enda av hans romaner som fortfarande ligger i min TBR-hög.

Terränglekar av Erland Mörtberg och andra charmiga scoutböcker

När jag råkade titta på signum Rh i magasinet såg jag en rad små näpna scoutböcker, de flesta med neutral biblioteksbindning, men med en fin gammal omslagsbild innanför pärmen. Jag behövde inte kolla, jag var säker på att att de på biblioteket.se presenterades med en grå ruta där det står ”Omslag saknas”. Det gick ju inte att låta bli, jag var tvungen att scanna dem och göra dem synliga för världen.

Insatsen var en ytterst liten droppe i havet, men nu gillar jag att okynnessöka på gamla scoutböcker för att se de fina bilderna. Alla ovan är från 1950-talet.

På promenad med Tomas Weber 1895

I går kom tjänstlediga kollegan M in på biblioteket och berättade om sina pågående studier, bland annat en uppsats han skriver i litteraturvetenskap. Där stod vi i rotundan, bokstavligen omringade av tusentals böcker, och den bok han skriver om är den som låg framför mig på disken, Hjalmar Söderbergs Förvillelser, som är kurslitteratur på ”Stockholm i litteraturen” och som jag skulle ha digital bokcirkel med H om just i går.

Tematiken M skriver om rör ekonomi och estetik – pappan som spelar bort pengar, reklamen för kaffesurrogat på ridån på operan (!), inköp av flärdfullt röda handskar – men som många andra före mig intresserade jag mig mest för Tomas Webers flanerande i centrala Stockholm. 19-20-åriga Tomas Weber, hans tjejer, hans familjs sociala umgänge, hans brist på pengar och brist på meningsfull sysselsättning är egentligen ganska ospännande och språket, det som gör Söderberg till Söderberg, har inte samma stuns här som i senare verk. På så sätt var det något av en besvikelse, men råkar man vara sekelskiftes- och Stockholmsromantiker är det förstås en fröjd att följa med från handskbutiken på Arsenalsgatan i inledningen (”En ung herre i mörkblå vårrock och röda handskar kom ut ur en butik vid Arsenalsgatan.”) och vidare över Norrmalm och Östermalm, fram och tillbaka, med detaljerat beskrivna promenadvägar. Det talas om en mekanisk verkstad ”ute på Kungsholmen”, men så långt sträcker sig inte herr Webers promenader. Han är visserligen på väg till Karolinska institutet, strax bortom dagens Stadshus, för att söka rätt på en studiekamrat, men stöter ”oförmodadt” på honom redan ”i viadukten under järnvägen”. Så är det oavbrutet, det går inte långa stunders söderbergskt flanerande mellan mötena med bekanta. Och det är för övrigt inte bara Kungsholmen som beskrivs som perifert, Tomas Weber tar också en spårvagn från trakten kring Norra Bantorget ”tillbaka till stadens centrum”.

Vill man gå samma vägar som Tomas Weber kan man enkelt notera de omkring 200 namnen på gator och platser (jag gjorde en lista under läsningen, jag vet att det tyder på en osund fascination), men det var bara samtidens stockholmska läsare som verkligen kunde se omgivningarna framför sig, för även om det finns miljöbeskrivningar är huvudpersonens visuella intryck inte fullt så viktiga för Söderberg att rapportera om som själva adresserna.

Tur då att Stockholmskällan finns, för den som blir sugen på att titta på foton från 1890-talets mitt. Inte för att jag direkt tog mig tid att slå upp miljöerna under läsningen – jag hade ju en deadline i form av bokcirkel och var fullt upptagen med att lista alla nämnda platser – men i början av romanen står att från ”Operabyggnaden ljödo hammarslag och grundläggarsång” och jag mindes att jag hade sett någon bild på vårt nuvarande operahus under uppbyggnad. Den var jag tvungen att slå upp. Förvillelser gavs ut 1895, fotot är från 1896.

Ur Stadsmuseets samling, okänd fotograf.

Den som vill läsa Förvillelser kan förstås låna ett biblioteksex, men hela texten finns också på Litteraturbanken, att läsa direkt eller ladda ner som EPUB-fil.

Blinkande stickers piggar alltid upp

Ser ni den röda tråden? Och vad som ska bort från respektive bokomslag? Det var lättare att se vilken utsmyckning jag lagt till när bilderna lades ut som ”stories” på Stockholms stadsbiblioteks Instagram, med tanke på att vargen ylade, Eiffeltornet blinkade och så vidare.

Vanligtvis uppdaterar jag inte det Instagram-kontot – det som är för hela biblioteksorganisationen, alltså – men nu hade jag ombetts skapa lite innehåll inför morgondagens digitala Kulturnatt och det blev femton nattliga boktips.

Hemmafilmade boktips

Efter att ha rådslagit med en kollega – är det för konstigt att lägga upp en bild från sitt eget hem på Stadsbibliotekets Instagram-konto? – blev det ändå så att jag visade upp min filmstudio för världen. Vill man kunna utföra de uppgifter man skulle ha gjort på jobbet trots att man är i hemmaisolering med småsymtom får man plocka fram sin inre MacGyver – och vi har ju inte precis någon riktig studio att tillgå på Stadsbibblan, så det är inte säkert att resultatet skulle ha blivit bättre där.

Just nu tipsar vi förstås lite extra om litteratur och andra resurser som är digitalt tillgängliga, så alla mina sju tipsfilmer (något ”spännande”, ”Nobelprisat”, ”posh”, ”roligt”, ”dystopiskt”, ”upplysande” respektive ”ironiskt”) gäller nedladdningsbara böcker. I går lades den sista upp.

Bokbud

I går ringde jag till Söderbokhandeln, i dag levererades den bok jag önskade (vår majbok i bokcirkeln) personligen till dörren. 142 swishade kronor. ”Vill ni ha kvar er lokala bokhandel i morgon – stöd den idag!” utropar de och erbjuder under den pågående krisen egenutförd leveransservice i centrala Stockholm och billig postleverans i övriga landet. Den här nöjda kunden hoppas verkligen att affärerna går hyfsat.

Pesten i gammal översättning

På träffen med min privata bokcirkel för fem veckor sedan hade en av deltagarna uppmärksammat att Pesten av Albert Camus har lyfts fram i media som en återaktualiserad roman och tyckte att den vore intressant som cirkelbok till nästa tillfälle. Visserligen skulle den läsas som en krigsallegori när den kom 1947, men det är förstås som epidemiskildring den är intressant i våra dagar, och inte behöver man vara någon särskilt skarp litteraturanalytiker för att se parallellerna.

Det börjar med några få sjukdomsfall för att sedan öka. Myndigheterna rapporterar dödssiffror, men invånarna i den drabbade staden har till en början svårt att tolka dem, eftersom de inte vet i vilken takt människorna där dör under vanliga omständigheter. Samhället får brist på viktigt material. Vissa butiker stänger. Vården går på högvarv och begravningsfrågan blir mer och mer akut. Sjuka måste isoleras och deras anhöriga får inte träffa dem.

Hade jag läst boken för bara några månader sedan hade jag inte haft en aning om hur realistisk beskrivningen av förloppet är och förmodligen hade jag upplevt den som ganska tradig, särskilt som den svenska översättningen från 1948 är styltigt gammalmodig. Trots att jag hade goda incitament, med en cirkelträff framför mig och all igenkänning, var språket ett visst hinder – så när jag för bara några dagar sedan upptäckte att den nyöversättning jag gärna hade önskat alldeles snart kommer ut på Bonniers visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. Cirkelträffen hade vi i går, så tajmingen för oss var inte perfekt, men hur perfekt är den inte för det läsande Sverige som just nu inte verkar vilja något hellre än att läsa Pesten? På biblioteket är den gamla översättningen väldigt efterfrågad och efter den nya blir det förmodligen rusning.

Det var inte så dumt att prata av sig med de andra – i WhatsApp – när det nu handlade om något som vi alla berörs av. Men jag har bestämt mig – jag ska läsa Jan Stolpes översättning också, med förord av Per Svensson, så snart jag kan.

Nu har vi pratat klart om Testamente

En uppföljning om Nina Wähäs Testamente, som jag diskuterade med H för andra gången i går (här skrev jag av mig efter vår första digitala bokcirkelträff). Nu hade H läst till slutet och vi kunde prata om flera överraskande drag som kommer sent i boken. Eftersom jag nämner ett par av dem nedan kommer här en

SPOILERVARNING!

När vi konstaterat att varken H eller jag blivit jätteförtjust i boken sökte vi fram några recensioner och läste valda stycken högt. För vi visste det ju från början – hyllningarna vet inga gränser. Expressens rubrik: ”Hon är så bra att jag blir vansinnig”. Och: ”Jag är fullkomligt uppslukad ända från start”, säger Aase Berg i DN, ”för Wähä kan verkligen skriva.” Och vidare i DN-recensionen: ”Det viktigaste är språket, som ofta bryter fram i överrumplande stringens.” Tycke och smak är ju helt individuellt, och tydligen också uppfattningen om språklig stringens och kvalitet överlag.

Under vårt första boksamtal skrattade H när jag, som ett slags eftergift efter att jag ondgjort mig över just språkkvaliteten, sa att boken kan fungera som diskussionsunderlag för vidare funderingar på hur livet förändrats, eller inte, under de senaste generationerna i ett tornedalskt lantbrukssamhälle. Det där med ”diskussionsunderlag” tyckte hon var en riktig sågning. Det var inte menat att vara alltför drygt och elakt, mest uppriktigt, och även nu efter vårt senaste samtal håller jag fast vid det. Ämnena som behandlas är inte alls ointressanta, men det är för många och viktiga aspekter runtomkring som drar ner min upplevelse och därmed min öppenhet för att ta till mig berättelsen som en analys i sig själv.

Aase Berg tar faktiskt också upp en aspekt som hon tycker drar ner trovärdigheten, nämligen själva det testamente pappan skrivit och som familjen och vi läsare får ta del av i slutet av boken, där han framstår som mycket verbal och klarsynt. I bokens början skildras alltså pappan som en fåordig sadist som terroriserar och traumatiserar den familj som man sedan följer, och förutom att den extrema personlighet som presenterats inte stämmer överens med testamentets innehåll förvånas jag av att pappans roll så snabbt blir så förminskad. Från att ha etablerats som den tyranniska mörka skugga som faller över allt och alla i den stora familjen – om än på mycket olika sätt för de olika barnen – blir han mest en del av det lantliga, gammalmodiga och isolerade liv som syskonen i olika grad bryter med. Tills strålkastaren plötsligt vänds mot honom som förövare igen och han mördas under diffusa omständigheter.

I en intervju i Sydsvenskan säger Nina Wähä att hon tror att alla familjer är fulla av elände och att man gör klokt i att ta ”kontroll över sin berättelse” och därmed bearbeta den. Jag vet att jag har skrivit om det tidigare, men det här är ytterligare ett av de tillfällen då jag blir påmind om en kommentar från Dr Phil. Eftersom jag bara har sett några enstaka avsnitt (om ens det, enstaka halva kanske – vill gärna framhålla detta) vet jag inte om det är en standardreaktion från hans sida eller ej, men det var ett svar till en kvinna med pågående elände i sin familj, av en riktigt svår art. När hon som ett konstaterande av något självklart sa att hemska saker pågår i alla familjer sa Dr Phil nej, så är det inte. Det finns gradskillnader i elände. Vardagsbekymmer och slitningar i relationer är vanligt, grova övergrepp är ovanligt.

Inte för att jag tror att Nina Wähä fullt ut vill normalisera en sadistisk familjefar, däremot passar det liksom in i vår tids klyschor. Det traditionella livets attribut är här en stor syskonskara, en våldsam pappa, en kuvad mamma och en flagrant dubbelmoral. När barnen närmar sig vuxen ålder flyttar de flesta ifrån sin hembygd och det finns inte så mycket stabilitet och värderingar att ta med sig, utan vägen som möjligen kan leda till lycka är normbrytandets, nya livsstilar som indikerar att det traditionella livets ramar var ett fängelse. Det gäller även mamman, som inte bara behöver lämna det destruktiva äktenskapet utan också börja dejta och älska sin kropp. Hade inte kontakten med männen skett via annons och brev hade det varit en historia direkt från utgivningsåret 2019, snarare än tidigt 1980-tal.

Som om jag inte hade dissat nog undrar jag genom läsningen varför det behöver vara hela tolv syskon plus två som dött. ”Ni måste dessvärre lära känna dem allihopa”, informerar och beklagar berättaren på första sidan. Även en syskonskara på, säg, åtta hade varit stor, kunnat inbegripa många personlighetsdrag, livsval och öden och varit 33 procent enklare att hålla isär. Men eftersom jag till skillnad från den stora majoriteten inte tycks vara mottaglig för bokens företräden ska jag avhålla mig från vidare förbättringsförslag.

Som tur är ska vi prata mer om Testamente

På tisdagar deltar jag i onlineföreläsningar och på söndagar i onlinegudstjänster, i förrgår var jag med en stund på brorsans socialt distanserade 40-årsfirande via FaceTime och i går hade H och jag FaceTime-bokcirkel, första tillfället av två om Nina Wähäs Testamente.

Jag är rädd att jag var ganska onyanserad och ska bättra mig till nästa gång. Mer än något annat har det att göra med språket. Amatörverk av personer som har en spännande och viktig historia att berätta – flyktingars flykt, brottslingars väg ut – kan jag läsa med stor behållning utan att besväras något vidare av vare sig klyschor eller språkliga missar. Det överseendet har jag inte när jag läser det som amerikaner kallar ”literary fiction”, böcker vars försäljningsargument helt enkelt är hög litterär kvalitet.

Att Testamente ibland utbrister i engelska uttryck är förstås ingen miss: ”De skulle alltid vara förenade, like it or not.” ”Ett annat släkte, all together.” Men varför? Man kan väl säga att företeelsen passar med tiden för bokens tillkomst – den gavs ut tidigt 2019 – men berättelsen är en tillbakablick på 1900-talet, mest 1980-talets början, men som längst tillbaka till sent 1920-tal. Är det för att vi inte ska glömma att berättaren, som annars håller sig ganska osynlig, hör hemma i en annan tid? Jag skulle nog inte ha något emot greppet om jag såg syftet, men när stilen i övrigt ska ta en tillbaka till dåtidens isolerade tornedalska lantbruksliv undrar jag varje gång vad det är för poäng jag inte förstår. När sedan en av personerna i det tidiga 1980-talet, visserligen mer världsvan än de andra, godkänner sin bondska mammas nya friare med ett ”It’s a keeper!” har greppet gått över från konstigt till fel.

Ännu mindre försonligt inställd är jag till de uttryck som är uppenbart direktöversatta från engelska till smått förvrängd svenska, eller bara delar av meningar som lånat engelsk grammatik. Lägg till detta felaktigt använt bildspråk (”snöbollseffekten” är inte att i efterhand se en liten händelses roll i ett större skeende) och allmänna små stilbrott, där vissa ord sticker ut i en i övrigt enhetlig stil. När jag sedan börjar haka upp mig på talspråkssyntax och smärre upprepningar som hade kunnat snyggas till har jag kanske gått för långt. H försökte ta mig ur tunnelseendet och påpekade att felaktigt bildspråk också kan vara ett medvetet grepp. Jo, kanske. Men jag blir inte övertygad om att så är fallet.

Vi tänkte båda på Karin Smirnoffs Jag for ner till bror när vi läste om lantbruksfamiljen långt upp i norr med en pappa som misshandlar fru och barn psykiskt och fysiskt. En skillnad är att den familj Nina Wähä skildrar består av mamma, pappa och inte två utan tolv barn, eller fjorton, beroende på hur man räknar. Istället för att stirra på ord hade jag ju kunnat fundera lite mer på vad syskonens olika livsval representerar, hur mamman gör sin radikala resa, hur familjerelationer förändras från generation till generation och vad som går att säga om pappans förvandling från nittonårig soldat med charmen i behåll till vedervärdig tyrann. Jag är inte blind för den myllrande värld som målas upp, med symbolik, utveckling och budskap, men blir liksom för stolt för att att låta romanen öppna de dörrarna åt mig när jag inte gett hantverket godkänt.

Innan vi har vår andra bokcirkelträff ska jag läsa ett par recensioner och se om jag trots allt knuffas över tröskeln. Jag vet, inte minst utifrån bibliotekets milslånga reservationskö, att det är en omåttligt populär roman.

Soffvisningar och annan digital kultur

Det delas mängder av digitala kulturtips i sociala medier just nu, sådant som funnits länge, som Litteraturbankens alla resurser och Play-kanalerna från Konserthuset och andra större institutioner, och sådant som produceras specifikt för coronaisoleringens tid. Det kan vara spelningar och föreläsningar som hålls online istället för inför åhörare och livesändingar från olika museer som visar valda delar av samlingarna eller filmar bakom kulisserna.

Nu har jag haft så mycket läsning att sysselsätta mig med att jag har inte behövt ytterligare litterära tips och inte prioriterat inspelade eller livesända föreställningar, men några av Moderna museets ”soffviningar” vid lunchtid har jag prickat in. Klicka på bilden ovan för att komma till spellistan på Facebook (just nu inte helt uppdaterad, ser jag, men med ett flertal filmer). Beroende på tycke och smak kan man titta live klockan tolv på Instagram med flygande hjärtan och kommentarer eller på Facebook utan. De frågor som ställs av tittarna läses högt av den som står där i någon av museets salar och filmar en pratade kollega med sin mobil. Opretentiöst och kul.

Själv har jag i all enkelhet satt ihop tre tipslistor med e-böcker på biblioteket.se, vi får se om och hur de kommer till användning. Den med rubriken ”‘Armchair travel’ – res från fåtöljen” har i alla fall delats på Facebook och de andra är ”Klassiker du länge tänkt läsa” och ”Det var värre förr”.