Bomullsängeln – den första i sviten, men den sista för mig

Det var en ”ren njutning, rakt igenom” att arbeta med materialet och att skriva Bomullsängeln, sa Susanna Alakoski på Bibliotekstjänsts förlagsdag i höstas. Hon sa också att förläggaren kallat den en blivande klassiker. ”Ja, det är det”, lade hon till.

Jag log lite inombords, skrev ner hennes kommentarer bland mina anteckningar från dagen – i sällsynta fall är det charmigt när någon tar stora ord i munnen om sig själv – och mindes samtidigt läsningen av Susanna Alakoskis Svinalängorna från 2006, skildringen av en finsksvensk familj i Ystad på 1960-talet som jag uppfattade som ovanligt rak och lättsam, om det nu är rätt ord, om svåra sociala frågor. Utan att ha läst någon annan av hennes romaner, bara läst om dem och om henne och hört intervjuer, tänker jag sedan dess att hon är en författare jag gillar.

Utifrån hennes beskrivning av Bomullsängeln, första delen i en planerad kvartett som tar avstamp i hennes farmors historia, anade jag med en gång att berättelsen om den gudfruktiga, väna Hilda och hennes politiskt medvetna och kaxiga väninna Helli skulle vara en av många böcker som för fram en förvrängd bild av kristen tro. Dels fanns det historiska sammanhanget – 1900-talets första decennier på finsk landsbygd, där förtryckande och bestraffande religiösa föreställningar tycks ha predikats mer högljutt än det kärleksfulla budskapet, som på många andra håll – och dels är det närapå den enda bild av kristen övertygelse som skildras i svensk skönlitteratur. Jag hade ingen anledning att tro att jag skulle ogilla boken som litterärt verk i övrigt, men istället för att lägga till den i läslistan blev jag sugen på att beta av hennes tidigare titlar.

Det var ingen överraskning alls att boken ett knappt år senare valdes i min privata bokcirkel, vi växlar ju mellan klassiker och relativt nyutkomna snackisar, så det var bara att ge sig i kast med uppgiften. Det fanns ju faktiskt andra, ganska tungt vägande, skäl för mig att vilja läsa den, som hade att göra med Finlands historia, som jag vet sorgligt lite om, och bomullsindustrin i Österbotten utifrån arbetarnas perspektiv – hur ofta läser jag om sådant? Och så gillar jag författaren.

Jag önskar att min upplevelse hade blivit annorlunda, men ja, det var en skildring av gudsfruktan som prickar in varenda vanföreställning och överraskande nog nej, historien berättades inte på ett sätt som jag uppskattade. Maria Schottenius i DN menar att författaren hittar ”berättargrepp, som fyller på kunskapsförråd utan att tappa nerven”, medan Gunilla Brodrej i Expressen anser att personerna inte får liv och att det har att göra med för torrt formulerade fakta om de historiska skeenden de finns där för att förmedla. Hon avslöjar till och med sin upptäckt att en googling på en symaskinsmodell som nämns leder henne till en text i en museidatabas som lyder nästan exakt som beskrivningen i boken.

Jag vet inte om det är just den aspekten av berättandet som la hinder i vägen för mig, men kan bara konstatera att det blev långrandigt, trots att det egentligen inte är händelsefattigt. Kanske hade jag för dålig förförståelse inom de olika ämnen som tas upp, som industrihistorien och konflikterna mellan olika politiska inriktningar i Finland, för att kunna läsa med bibehållet flyt. Kanske var det mitt bristande tålamod med unga, osäkra, passiva kvinnor – även om Hilda faktiskt inte alls är oavbrutet mjäkig. Mest var det nog den sirligare inriktning Susanna Alakoskis språk har fått, med uttryck som ”det var hemligorden, längtansorden” och detaljerade naturbeskrivningar, som visserligen gör jobbet att tala om för mig hur det känns, låter och ser ut i ett för mig främmande landskap, men som finns där som en poäng i sig, istället för ett naturligt komplement till handlingen. En smaksak, helt enkelt, trevligt för den som gillar det, tradigt för mig.

Som lök på laxen finns också försöken till 1800-talsspråk. Jag är verkligen ingen expert på området, men det var omöjligt att undgå verben. ”Wasa 9 juli 1858. Blåbärsriset är brunt, eldningsförbud hava utfärdats. Brunnar sinar och skogsbränderna avlösa varandra.” Såvida ”eldningsförbud” inte står i plural har vi först ett felaktigt användande av den gamla pluralformen av verb, därefter ett fall där pluralformen valts bort och sedan är den tillbaka igen. Så snart 1800-talstexterna dök upp var valet av verbform konsekvent inkonsekvent.

Jag for ner till bror – någonstans i mellersta Norrland. Testamente – finska Tornedalen. Och så Bomullsängel – Österbotten. Jag har inte alls tyckt om böckerna lika mycket som de flesta, tyvärr, men vidgat mina geografiska läsvyer åt norr och nordost.

Jag vill läsa mer om Indien

I måndags gick jag till Söderbokhandeln på jakt efter deckaren The Silent Patient och kom ut med Dagar i Mahuldiha, berättelser och reportage från östra Indien. Den förstnämnda hade de inte, den andra frestades jag att köpa efter att Mumbai-skildringen Last Man in Tower gett mersmak.

Jag gick vidare till Södermannagatan och The English Bookshop, där de inte heller hade The Silent Patient, men kunde beställa ett exemplar åt mig. Så vad hade de om Indien? Inte så mycket, varken fack- eller skönlitterärt, men i bokkatalogen kunde tjejen bakom disken få fram alla möjliga titlar som fanns i hyllorna på The English Bookshop i Uppsala. Hon vred på skärmen och visade en tabell där det i en av kolumnerna stod korta innehållsbeskrivande texter och jag fastnade för två romaner, i övrigt helt okända för mig. De levererades snabbt och i dag gick jag dit och hämtade dem, The Windfall av Diksha Basu och We That Are Young av Preti Taneja. Jag har nog aldrig tidigare köpt en bok som på omslaget skyltar med att Vogue kallat den ”ultra-charming”. Jag ser oväntat mycket fram emot att läsa den – det var den glassigt utformade The Windfall – och även den andra förstås, en omskrivning av Kung Lear med New Delhi som spelplats.

Nu har vi läst ut Last Man in Tower

Så har H och jag haft Facetime-bokcirkel nummer två om Last Man in Tower av Aravind Adiga. Vid tillfälle ett satt jag på balkongen med möjlig risk att störa mina grannar bakom balkongavdelarna med tämligen långvarigt pladder om en bok om just grannar. Vid det här tillfället var jag inomhus, högblank i ansiktet framför skärmen, men med nyfärgade fransar och bryn. Det hör inte till vanligheterna att jag bokar in en ansiktsbehandling, men för några timmar sedan skakade jag av mig regnet efter promenaden genom stan och blev nedbäddad på en brits på en salong på Rehnsgatan, och själva frans- och brynfärgningen var en premiär. Ögonbrynen bryr jag mig egentligen inte så mycket om och jag bad om mycket diskret färgning, men att få mörkare ögonfransar gillar jag skarpt. Kanske klarar jag mig med mindre frekvent mascaraanvändande framöver.

Last Man in Tower hamnade på min TBR-lista efter att jag läst och uppskattat författarens debutroman The White Tiger och trots att genre och ämne inte riktigt är H:s kopp te gick hon med på cirkelbokvalet med påpekandet att det är bra att bredda sin läsning. Det slutade också, väntat nog, med att jag var den som tyckte bäst om boken, även om den inte var en lika häftig läsupplevelse som The White Tiger. Det finns förstås likheter – båda romanerna skildrar ett orättvist och hierarkiskt uppdelat indiskt samhälle och persongalleriet är färgstarkt och skruvat på ett delvis liknande sätt – men trots dramatiken, från det dagliga spionaget grannar emellan till den skurkaktiga fastighetsmagnatens obehagliga metoder, är Last Man in Tower jämförelsevis subtil, och kanske lite onödigt ordrik.

Grannarna är många i det hus historien kretsar kring, de introduceras i rask takt och utmejslas därefter genom sina interaktioner i ett ganska utdraget tempo, samtidigt som vi får reda på hur var och en resonerar kring handlingens stora fråga – de boende erbjuds dubbla marknadsvärdet för sina lägenheter, men bara om alla väljer att anta erbjudandet och lämna torn A i bostadsrättsföreningen Vishram Society, där många av dem bott i stora delar av sina liv. Lyckas de komma överens om detta – spoiler: att komma överens är svårt – ska huset rivas och lämna plats för lyxbostäder. Trots personförteckningen i bokens början går en hel del av ens läsfokus åt till att hålla isär Ajwani, Kothari och Kudwa, familjen Puri och paret Pinto och diverse barn. De gånger vi lämnar Vishram Society är det oftast för att följa historiens bad guy Dharmen Shah, den fula fisk till affärsman som började från noll och har bestämt sig för att bygga upp sitt imperium till vilket pris som helst, och jag behövde ärligt talat anstränga mig en hel del även för att få grepp om honom.

Problem och händelseförlopp är intressanta, men inte rafflande, och man behöver gripas av dem för att hålla sig motiverad genom mer än 400 sidor – om man inte, som jag, så lätt fångas av atmosfären i en schyst Indienskildring. Jag som i de flesta fall har svårt för skönlitterära miljöbeskrivningar låter mig tjusas av det en gång så stolta torn A i Vishram Society, nu nedgånget, med vittrande fasad och stillastående hiss, men ändå med en standard – eller kanske bara en nedärvd, symbolisk status – som gör lägenheterna till medelklassbostäder, i kontrast till slummens kyffen precis runt knuten.

För den som vill fördjupa sig i urban utveckling, klassklyftor, individualism och moral i förhållande till pengar är Last Man in Tower en rik källa att ösa ur, och jag hade förväntat mig den typen av problematisering av samhällsstrukturer, men också lite mer äventyr. Tur att Aravind Adiga har skrivit fler böcker. Jag blev inte helt såld den här gången, men heller inte ett dugg avskräckt.

Sandra tipsar

”There’s an app for that”, säger Apple, och ”there’s a Seinfeld episode about that”, säger jag (och jag är inte alls ensam, visar en googling). Nu när jag har tagit fram boktipsstickor med förnamn till oss som bemannar Rotundan på Stadsbiblioteket, tänkta att sätta i böcker som vi ställer på hyllan för ”personalens lästips”, associerar jag förstås till avsnittet ”The Comeback” i säsong 8, där Elaine hyr film från hyllan med personalens favoriter i videobutiken och alltid väljer de som rekommenderas av en Vincent. Jag hoppas att mina kolleger har lust att använda stickorna och vem vet, kanske kommer någon besökare framöver att notera att någon av oss har precis rätt smak, men det kommer inte att vara jag. Mina bokval – utifrån vilka författare det pratats om i mina favoritpoddar, vilka länder jag besökt, vilken läsning som valts i mina bokcirklar – följer en logik som ingen annan kan se.

Mygel i Mumbai

Tillbringar kvällen med ett glas rabarbersaft i Mumbai vid 00-talets mitt, tillsammans med H på Lidingö.

En av fördelarna med en digital bokcirkel med bara två medlemmar är flexibiliteten. Last Man in Tower av Aravind Adiga är inte svårläst, men ganska tjock, och eftersom vi båda fick tidsnöd bestämde vi oss för att kvällens träff skulle handla om de sex första kapitlen. Det är drygt halva boken, vi har lärt känna personerna som bebor torn A i bostadsrättsföreningen Vishram Society och kunde spekulera kring vad som ska hända med Masterji, Mrs Puri, Ajwani och de andra, med sina olika inställningar till erbjudandet från en hal affärsman om att få bra betalt för att flytta från sina hem. Om alla går med på det ska huset rivas, men titeln antyder att en man vägrar in i det sista. Hur det går vet vi vid nästa träff.

Viss brist på tyngd och nyans, men jag är nöjd

Din tentamen är välskriven och bjuder på flera intressanta analyser. Du har en fin känsla för texttolkning som kommer fram särskilt väl i svaret på fråga 2. Jag önskar dock att du arbetat mer med kursens facklitteratur. Det hade kunnat ge mer tyngd och nyans åt dina resonemang. Betyg: B.

Det är helt okej med mig att det inte blev toppbetyg på hemtentan i ”Stockholm i litteraturen”, inte för att jag inte lade ner engagemang på skrivandet, men den kom till i ett pressat läge och lämnades in för sent. Mest är jag glad över att den ändå togs emot.

Fråga 1 gick ut på att beskriva flanörinslagen i tre av kursens skönlitterära texter från varsitt sekel. Jag valde den inte så lite krystade trion ”Fredmans epistel n:o 48” (1769) av Bellman, Förvillelser (1895) av Söderberg och Mannen på balkongen (1967) av Sjöwall-Wahlöö och försökte visa hur de alla låter läsaren veta precis var händelseförloppet utspelar sig genom regelbundna omnämnanden av specifika platser i Stockholm. Fråga 2 erbjöd inga egna val, uppgiften var att jämföra Artur Lundkvists dikt ”Staden” (1927) och Johannes Anyurus dikt ”Tid: en sång om Trojas murar” (2003). Det var ju roligt att just den texttolkningen blev lyckad, diktanalys är inte mitt specialområde.

I båda fallen gjorde jag mitt bästa för att inkorporera hänvisningar till facklitteraturen, framför allt den huvudsakliga fackboken i litteraturlistan, Alexandra Borgs En vildmark av sten : Stockholm i litteraturen 1897-1916, men gav upp efter att gång på gång konstaterat att de relevanta partierna egentligen bara i sin tur var hänvisningar till andra litteraturvetares verk. Så jag håller med om att den delen var ganska halvhjärtad.

Det är roligt att lära sig nya saker och det är tillfredsställande att bocka av uppgifter. De romaner jag läst under kursen finns nu i min Goodreads-lista och snart trillar väl högskolepoängen in. Det var det!

Höstens utgivning i nya fikarummet

I det så kallade ”trapprummet” på Stadsbibblans administrativa plan, ett rum med en liten köksdel och en trappa upp till taket som länge varit ett övermöblerat arbetsrum, har rensats och gjorts om till ett litet fikarum med vinkelsoffa. Där bredde J och jag ut oss i eftermiddag och tittade på smittsäkert digitala bokpresentationer. Det är förstås jättetrist att inte kunna gå på förlagens presentationer av höstutgivningen på vanligt sätt, men fenomenalt att så enkelt kunna del av innehållet på sin egen skärm i vinkelsoffan. Med höstig dekor. Snart kommer årets bästa tid.

Aktualitet, mervärde och rena linjer

”Lag Sporrenstrand & Kjellberg har satsat på aktualitet, mervärde och rena linjer. Vi lyfter bibliotekariekompetensen och bibliotekets USP.”

Vi vet inte hur många konkurrenter vi har i Stockholmsbibliotekens skyltningstävling, men vi vet att vi åtminstone tävlar med ytterligare en skyltning i vårt eget hus, nämligen barn- och ungdomsavdelningens urgulliga tablå med läsande barnboksfigurer, varav en i en hemvirkad hängmatta.

På vuxenavdelningen har vi inget pynt utan radar upp litteratur aktuell i TV, radio, press och poddar. Kul för den som tittat på Babel eller lyssnat på Lundströms bokradio att hitta relaterade böcker och kul för den som ser en intressant bok att få tips på relaterade medieproduktioner. Är tanken. Vi får se vad domarna på bibliotekskansliet tycker. Nu har vi i alla fall skickat in bilder och motivering.

Legionärerna – P.O. Enquists undersökning

Jag visste ingenting om baltutlämningen till Sovjetunionen efter andra världskrigets slut innan vi i bokcirkeln bestämde att vi skulle läsa något av nyligen bortgångna P.O. Enquist och valde dokumentärromanen Legionärerna från 1968, och nu vet jag ännu mindre. Nä, det är inte sant, jag vet mycket mer, men det P.O. Enquist försöker reda ut genom att under 60-talet gräva i och följa upp händelserna – både hur det egentligen gick till och om olika svenska aktörer gjorde rätt eller fel – ter sig nu som ett ännu mer komplext och kompakt mysterium.

Mest förbryllande är det litterära verkets form och ideologiska grund. Innehållet är dokumentärt, men klassifikationen roman och därmed finns fiktiva inslag, men vi vet inte vilka. Bonniers litterära magasin ska tydligen 1970 ha avslöjat att boken innehåller påhittade personer – men P.O. Enquist har sitt på det torra, det han har skrivit är ju skönlitteratur. Vanligtvis är en dokumenärroman en i grunden sann historia där författaren har tagit sig vissa friheter, som att förenkla en alltför trasslig väv av trådar eller använda sin fantasi på de punkter där dokumentationen inte kan ge besked, som hur dialoger kan ha låtit och vad som kan ha försiggått i personernas tankar och känsloliv, men så ser inte Legionärerna ut. Där följer vi ”undersökaren”, en person som av allt att döma är identisk med författaren, och hans självpåtagna uppdrag att utreda alla turer kring de 167 baltiska soldater som stred på axelmakternas sida, befann sig i Sverige 1945 och på Sovjetunionens begäran överlämnades till dem och ett ovisst öde. Politiker fattade beslutet på märkliga grunder. Diverse svenska organisationer protesterade. Media tog ställning åt ena hållet, sedan åt andra. Så komplex brukar ju verkligheten vara, det snåriga förloppet köper jag, men märkligast av allt i sammanhanget är att det så småningom framkommer att ”undersökaren”, med sina vänstersympatier, från början bestämt sig för att den svenska regeringens beslut var riktigt, vilket förmodligen, säger han, styr honom i undersökarrollen.

När jag jobbade på Slussens bibliotek, där vi från folkbiblioteket kompletterade Stadsmuseets Faktarums litteraturutbud bland annat med ett skönlitterärt bestånd om Stockholm och Stockholms historia, brukade en av museimedarbetarna mellan raderna uttrycka sin skepsis till nyttan av att lära sig något om historia genom romaner. Vad vet man som läsare om en romanförfattares förmåga och ambitioner att göra research? Eller hur många medvetet utbroderade eller rent kontrafaktiska inslag boken har? Jag förstår så klart hur han tänkte, men har samtidigt många gånger konstaterat romanens förmåga att förflytta en till en plats och en tid på så sätt att man plötsligt får ett sammanhang och historien blir begriplig. Per Anders Fogelströms Henning har aldrig existerat, men han har gett mängder av läsare en förståelse för en inflyttad arbetares liv i Stockholm under 1800-talets andra hälft. (Ett dåligt exempel, egentligen, eftersom jag själv inte läst Mina drömmars stad. Jag grundar detta på ofta upprepad hörsägen.)

P.O. Enquists undersökning var omfattande, både i form av arkivgrävande och inhämtande av information i samtiden, tillräckligt kort tid efter själva händelserna för att inblandade personer fortfarande skulle vara i livet och möjliga att söka upp. Ändå valde han romanformen och var därmed fri att behandla sitt material hur han ville, behövde inte förhålla sig till en journalists eller forskares formella och etiska regler, kunde skruva till och hitta på vid behov och behålla sina förutfattade meningar. Under läsningen vacklade jag mellan åsikten att det var ett intressant beslut som kan ha gjort slutprodukten bättre och frustrationen över att jag förkovrade mig i ett för mig främmande ämne, men att nästan 500 sidor lärdomar inte var att lita på.

Så här i efterhand är jag mest benägen att hålla med museikollegan. ”[E]ftersom den är en roman kan den förbli i den spänning som byggs upp i den, utan att behöva ge facit, någon slutgiltig förklaring, någon förlösning”, stod det i Svenska dagbladet 2018, då Legionärerna fyllde 50 år och gavs ut på nytt. Jag ser det inte så, det är snarare skönlitteraturen som brukar vilja paketera verkligheten med början, mitt och slut, medan den dokumentära formen får lov att acceptera att någon slutgiltig förklaring inte går att vaska fram. Med andra ord kräver jag jag inte att P.O. Enquist skulle servera en komplett redogörelse och ett moraliskt ställningstagande angående baltutlämningen, särskilt inte det sistnämnda, men jag hade nog hellre än en dokumentärroman läst just en undersökning.

Livesändningspremiär för Sporrenstrand & Thorburn

Vi ser ut som sportkommentatorer, men ska här strax börja prata om böcker i Stadsbibliotekets styrelserum. Det blev kanske inte den proffsigaste livesändningen som gjorts på Facebook, men i går blev den i alla fall genomförd, vår debut i det här formatet, ”Litteratur med Thorburn & Sporrenstrand”. Temat var ett slags internationell fruktsallad och stilen lätt kultursnobbigt dryg. Vi hade i alla fall roligt och fick prata om bra böcker.