Etikettarkiv: Litteratur

Biblioteksbokskvalitet

”Vad är det här för djur?” frågade SH oss andra i arbetsrummet på Bokhotellet, men vi var svarslösa. Och — den egentliga frågan — kan man erbjuda stans yngre meänkielitalande låntagare ett litet häfte med pixliga och, ja, höggradigt naivistiska illustrationer och kalla det barnbok? Med begränsade möjligheter till förhandsgranskning råkar vi inköpare ut för grisen i säcken ibland, på våra respektive områden. Själv bläddrade jag i en av mina beställda engelskspråkiga romaner i dag som helt oannonserat visade sig vara en storstilsbok — alltså ha extrastor text — och i SH:s fall kan det gälla obegripliga djur. Förlåt, stockholmare. Det är inte meningen.

PS Det är en kalv, med en trollkarl på.

Liza Alexandrova-Zorina om Imperiets barn

Jag minns att DN-artikeln om Liza Alexandrova (eller Liza Alexandrova-Zorina, som det står på hennes bok) gjorde mig lite provocerad, när jag läste den för en månad sedan. ”Svenskar har ingen aning om skuggsamhället”, lyder rubriken. Budskapet upprepas i ingressen – ingen aning. Men hur skulle det annars vara? Skuggsamhällets definition är att personer som håller sig undan – ljuger om sin tillvaro, skapar hemliga nätverk och begränsar kontakten med andra – lyckas med det.

När snarstuckenheten lagt sig läste jag med behållning – och sorg och förskräckelse – om hur Liza Alexandrova tagit sig in i skuggorna och intervjuat ryskspråkiga personer som av bättre eller sämre skäl befinner sig i Sverige och håller sig för sig själva. Här finns svartjobbarna i byggbranschen, kvinnorna som med vidrig förutsägbarhet aldrig är mer än sina kroppar och de politiskt aktiva med felpekande moralisk kompass. Som rysk journalist i Sverige, och sedan i höstas med en vunnen kamp om uppehållstillstånd bakom sig, har Liza Alexandrova fått en särskild åtkomst till dolda personer och miljöer, med och utan wallraffande metod.

Imperiets barn heter boken hon skrivit och hon och förläggaren från Volante pratade om den på Akademibokhandeln i dag. Det var fullsatt och publikfrågorna på slutet visade att engagemanget var stort. Vi fick höra om detaljer i det dråpliga facket, som när Liza och en svensk journalist fick helt motsatta svar från en intervjuperson beroende på vem av de två som ställde frågan, men mest brännande var bitarna som rörde svenska myndigheters rutiner och beslut. De migranter som luras gör det så bra att det är de som talar sanning som blir misstrodda, enligt Liza Alexandrova.

Jag har inte läst boken – har könummer 18 på biblioteket – och bävar lite inför en större dos av den hopplöshet som framkommit i både DN-artikeln och författarsamtalet. Jag kan inte påstå att jag skäms över att inte ha ”en aning” om just det ryskspråkiga skuggsamhället omkring mig, men det är klart att jag vill veta mer.

Tills alla dör av Diamant Salihu

»Vet du vad jag har insett?« säger han innan vi skiljs åt. »Det är egentligen ingen skillnad mellan kriminella och vanliga människor.«

Han pausar en stund innan han fortsätter:

»Det är bara att de vanliga låtsas som att de inte är en del av problemet.«

I journalisten Diamant Salihus reportagebok om gängvåldet i och kring Rinkeby, Tills alla dör, vimlar det av unga män som sjunker djupare och djupare ner i kriminaliteten och så finns det en, Khaled, som rör sig i rätt riktning. Skildringen av Khaleds väg ifrån den brottsliga banan antyder att hans motivation är stark, men hindren många, och hans tålmodiga ansträngningar för honom framåt i extremt långsam takt. Stödet från samhället beskrivs som både starkt och svagt – där finns både insatserna som kostar mycket pengar och löftena som inte hålls.

Genom hela boken gör författaren, poliser, sörjande mödrar och starka systrar försök att förklara varför det har blivit som det har blivit i Rinkeby. Hur hänger det ihop? Skjutningarna, gängbildningarna, de dåliga skolresultaten, diagnoser som ADHD, etniskt ursprung, klantraditioner, fattigdom, stora familjer, frånvarande fäder. De somaliska ungdomarna som hamnar snett, medan andra nationaliteter klarar sig. Sönerna som går under, medan döttrarna skaffar utbildning och jobb. Att ”samhället drar sig tillbaka” pekas ut som en förklaring av flera parter – en helt rimlig sådan, om man med det menar vilken service och trygghet som finns, eller inte finns, i stadsdelen – men samtidigt innehåller boken mängder av exempel på att skola, socialtjänst, polis och hjälporganisationer lägger stora resurser på individanpassade insatser.

Svaret är att det inte finns några svar. Många spekulerar, ofta med kloka ord och befogade antaganden, men hittills har ingen bevisat någonting, vare sig klargörande orsakssamband eller fungerande åtgärder. Bristen på svar gäller också Khaleds repliker ovan, som avslutar ett av kapitlen där han står i centrum. ”De vanliga låtsas som att de inte är en del av problemet.” Det låter insiktsfullt, men vad betyder det? Vilka är de vanliga, alla icke-kriminella? Varför låtsas de? Och vad gör de, eller vad låter de bli att göra, för att förtjäna att kallas ”en del av problemet”?

Med det sagt förväntar sig nog ingen att en reportagebok ska presentera särskilt långtgående förklaringar eller lösningar, hur grundligt det journalistiska arbetet än är, med bredd och djup och många röster som kommer till tals, utom alla – och de är enligt författaren många – som säger att de vill komma till tals, men i slutänden inte vågar. Den begränsningen till trots är Tills alla dör kanske det närmaste man kan komma en helhetsbelysning av Rinkebys gängkriminalitet på populärnivå. Den genomsyras av hopplöshet, mer än jag hade trott. Trösten, tills vidare, är att viljan till förändring finns, hos många av föräldrarna, poliserna, lärarna och de andra runtomkring. Man kan dra slutsatsen att de dyra stödinsatserna är verkningslösa när våldsspiralerna inte tar slut, men vem vet hur snabbt de hade snurrat utan motkraft. Vi får inte sluta lägga oss i, på de sätt vi kan. På något plan kommer också Diamant Salihus reportage att göra skillnad.

Thorburn och jag har pratat poesi

Tipsa om poesi tillsammans med ett poesiproffs? Visst, nog kunde vi ha poesitema i ett avsnitt av ”Litteratur med Sporrenstrand & Thorburn”, men då skulle min poesibelästa kollega få stå för lejonparten av kompetensen på området och själv tog jag mig friheten att introducera begreppet ”poetisk prosa”. På så sätt kom jag undan med att bara presentera en diktsamling och pratade därutöver om två romaner med ”poetiskt” språk – enligt min egen definition.

Vi förstod att ämnet var smalt, men ”våra mammor kommer i alla fall att titta”. Mycket riktigt, efter sändningens slut fick jag ett par bildbevis på att Thorburn och jag pratat böcker på mammas och pappas TV-skärm. Just i ögonblicket ovan såg jag inte särskilt munter ut, men så pratade jag också om krig, flykt och allsköns prövningar i böcker av Rasha Alqasim, Kim Thúy och Julie Otsuka. Sorgliga men bra. Vi pratar bara om bra böcker.

Lånar från humaniorahyllorna medan jag kan

Nu har jag lytt mitt eget råd i videon om att Stadsbibliotekets Facksal 4 och Facksal 5 ska hålla stängt för renovering. Självklart passar man på att låna när bland annat biografierna och böckerna om språk är på väg att bli otillgängliga. Jag känner förstås till min egen överoptimism när det gäller tid till läsning, men får samtidigt en lätt panikkänsla av att ha chansen att plocka på mig låneböcker innan de försvinner. Jag måste. Hellre ha dem hemma, tillgängliga bara för mig, än att de inte är tillgängliga för någon alls. Intalar mig själv att jag resonerar förnuftigt. Bilden visar inte riktigt alla lån.

Nobelprissamtal på jobbet

Det är inte en självklarhet att man älskar att smälla upp sin arbetsplats på TV-skärmen hemma, men det gör jag! Här pågår ett samtal, som en del av ”Nobel Calling”, om att årets mottagare av Nobelpriset i litteratur är Louise Glück …

… och här kan samtalet ses i sin helhet.

Störst av allt – en bästsäljande kriminalroman som tål att pratas om

Kanske har de flugit hit henne så att hon kan få sitta här bland de vita formfranskorna likt en Queen Latifah på Nobelkonserten.

I min – eller rättare sagt Stadsbibliotekets – bokcirkelserie ”Lysande utsikter” har vi i kväll pratat om Störst av allt av Malin Persson Giolito. Jag tyckte att den var bra. Jag blev kanske inte stum av hänförelse som författarens berömda far lär ha blivit (en historia jag gillade när jag hörde den), men jag behövde inte alls ställa samma fråga som efter att ha läst The Silent Patient, alltså: ”Hur kunde just den här, av alla spänningsromaner, bli så enormt populär?” Störst av allt sticker ut innehållsmässigt, det är bra driv i berättelsen – och dessutom råkar jag ha en särskild dragning till rättegångsskildringar, så hos mig landade den väl av det skälet.

Ett av flera teman är den unga huvudpersonens tankar om att förhålla sig på ett klokt sätt till andra etniska ursprung. En kommentar om en ”ylande” kvinna i rättssalen – möjligen en mormor till den mörkhyade skolkamraten Dennis – fick mig att skratta högt, när den plötsligt bröt av med ett, ja, oväntat bildspråk. Queen Latifah bland formfranskor. Mitt i skuld, ångest, plötsligt våld och unga människors utsläckta liv finns glimtar av drastisk ironi.

Och trots att en av deltagarna råkat läsa fel bok blev det en bra digital cirkel, med diskussionsämnen som gott och väl räckte timmen ut.

Sommarleken – kanske något för dig, men inget för mig

I går var det en konstig dag – den var nästan normal. För första gången på länge var jag på en fysisk gudstjänst i Korskyrkan – jag valde att komma klockan 9 varpå ett nytt gäng kom 11, för att minimera trängseln – och därefter träffades min privata bokcirkel också på riktigt. Däremellan ett riktigt Starbucks-besök med varm choklad.

På Starbucks läste jag in i det sista i Sommarleken av Ellen Mattson innan bokcirkeln skulle prata om den över lunch i Grillska huset vid Stortorget. Det var inte en bok för mig. Eftersom jag är en lusläsande person hittade jag de ledtrådar som avslöjar tiden – 1976 – och centralfigurernas exakta åldrar – alla i övre tonåren – men hade jag inte tagit till mig den informationen hade jag definitivt trott att jag läste om barn. Nästan alla karaktärer beter sig underligt, kommer med omotiverade repliker och fattar orimliga beslut, vilket förmodligen ska förklaras av att händelserna filtreras genom den tonåriga, omogna huvudpersonen och att det helt enkelt är meningen att stämningen ska göra ett mystiskt och oberäkneligt intryck. Men det är förklaringar jag aktivt söker upp, under läsningen är trovärdigheten låg. Att de ingående miljöbeskrivningarna inte faller mig i smaken har mycket med just smak att göra, men jag har högre tolerans när beskrivningarna går att visualisera – och då menar jag utifrån sig själva, inte beroende på läsarens eventuella kännedom om bohuslänska vattennära platser. Jag ser de naturlyriska elementen och förstår att de har en funktion i sig, men när de skildrar en promenad mellan träd eller över klippor och ska förklara hur en person tar sig från en punkt till en annan blir jag alldeles för ofta bortkollrad av logiska luckor och tycker helt enkelt inte att miljöbeskrivningarna gör sitt jobb.

Bland oss i bokcirkeln fanns det olika åsikter om all beskriven natur och sommarstämning, en tyckte att den chockartade vändningen mot slutet var överflödig, en hävdade bestämt att atmosfären var mycket mer som på 1950-talet och ungdomarnas åldrar hade nog alla svårt att föreställa sig.

Sommarleken fick finfina recensioner. Jag inbillar mig att det finns en aning mer att ta fasta på för recensenter när det gäller objektiv kvalitet hos böcker än till exempel musik, men det är kanske bara inbillning, trots allt. Recensioner vägleder sällan mina bokval och jag blir mer och mer säker på att jag tycker bäst om att läsa dem i efterhand.

Dammsuga i mörker

Under en eftermiddag i en källarlokal hos Bonniers förra hösten var vi ett gäng bibliotekarier som fick godbitar ur vårutgivningen presenterade för oss. En av titlarna jag blev nyfiken på var en självbiografisk amerikansk roman, av och om en städerska. Ett ovanligt perspektiv, tänkte jag, och tyckte att det lät intressant att en kvinna som i verkliga livet städade hos förmögna personer och hade som konstprojekt att fotografera sig själv iförd deras kläder valde att skriva en bok om detsamma. Det var så den beskrevs. Udda och kaxig, men inte direkt oanständig. Det var nog en lite pryd förlagsperson som presenterade Dammsuga i mörker (Vacuum in the Dark). Den är direkt oanständig.

Och den uppfattningen bekräftar nog att jag själv är en pryd person. Jag blir ofta överraskad av att läsa recensioner av böcker som vältrar sig i obscent innehåll där recensenten kommenterar och bedömer allt utom just det, som om det inte borde höja ett enda ögonbryn, men i fallet Dammsuga i mörker representeras faktiskt två fullständigt olika hållningar på de stora tidningarnas litteratursidor – antingen är Jen Beagins andra roman en välskriven och rolig bok om de stora livsfrågorna eller också är den ett onyanserat hopkok av äckliga detaljer och borde väljas bort till förmån för vilken läsning som helst med lite substans. Det är förstås det förstnämnda som överraskar mig och det senare jag håller med om, med en liten avvikelse.

När HA och jag hade vår bokcirkel för två i kväll var det ingen tvekan om att vi båda såg allt annat än litterär kvalitet i den ena vulgära scenen efter den andra och HA hade haft svårt att ta sig igenom eländet. Själv led jag med både huvudpersonen, som i någon mån alltså är författaren själv, och med hela den sfär av förlag och läsare som efterfrågar tarvligheter och tillskriver dem existentiellt djup. Men jag hade trots allt inte svårt att läsa ut boken. Jag tror att det var en kombination av avtrubbning längs vägen, några motvilliga skratt här och där och uppbyggd motivation att helt enkelt ta reda på hur det går.

Märk väl – jag illustrerar det här inlägget med den enda av omslagsvarianterna som inte har ekivokt motiv.