Jag har varit fascinerad av ”Sällskapsresan” under större delen av livet, på senare år har intresset ökat ytterligare och inför, under och efter Teneriffaresan i februari blev kurvan brantare än någonsin. Det har länge varit en sport i familjen att upptäcka nya detaljer i filmen – något som trots allt blir svårare och svårare när man har sett den en miljon gånger – och jag är förstås störtförtjust i extramaterialet på dvd:n. Så här långt efteråt, nu när flera av huvudrollsinnehavarna gått bort, har jag inte precis förväntat mig nyproducerad behind-the-scenes-information, så lyckan var stor när det visade sig att dokumentären ”Lasse Åberg – en ängslig gosses memoarer” i två delar innehåller ett samtal om inspelningen 1979 med Sven Melander (Berra), Lottie Ejebrant (Majsan) och Lasse Åberg själv (Stig-Helmer) och kommentarer från Ted Åström (Lasse) och filmmusikens upphovsman Bengt Palmers. Mest generella reflektioner, men ändå.
Därefter behandlas övriga Sällskapsresefilmer, som jag tycker nästan lika mycket om (minus ”Hälsoresan”, som jag inte gillar alls). Här ses Nalle – Jan Waldekranz – från ”Snowroller”, som han hade tagit sig ut om han fortfarande jobbade med vintersportcharter och hamnat på fel plats under fel säsong.
”Ni kommer att höra djurens läten under natten”, sa våra guider när JF och jag övernattade i safaritält på Taronga Zoo i Sydney i höstas, och de poängterade att vi skulle hålla oss vid tältklungan och inte röra oss längre bort än till byggnaden med enkla toaletter och duschar. Det var nog mest för att vi inte skulle villa bort oss i mörkret, det strök inte runt några farligare djur än vilda kalkoner och de vanliga smådjuren som gillar träd och buskar, men helt omöjligt var det inte att inhägnade djur rymde. ”If it’s the chimps, you’re on your own!” – deras sätt att med djurskötarskämt upplysa oss om att schimpansen betraktas som deras farligaste djur.
I går var LW:s och min distansfilmklubbsfilm ”Jane” från 2017, en dokumentär om Jane Goodall. Den absolut största behållningen var att se de många filmklippen från 60-talet, då naturfotografen Hugo van Lawick, senare hennes make, kom till Gombe i Tanzania, där Jane Goodall observerade schimpanser – och själv observerades genom Hugos filmkamera. Bland det mest spektakulära var också det faktum att Jane – 26 år när hon ensam inledde sin vistelse i schimpansernas habitat – inte var det minsta nervös inför närheten till de vilda djuren. Först en bra bit in i studien fick hon se exempel på det extrema våld schimpanserna kan utsätta varandra för.
Det är en film om både liv och verk, vilket förstås är vanligt i biografiska dokumentärer, men jag reagerar ändå på öppenhjärtigheten kring det privata, som familjeliv och moderskap. Å ena sidan – det privata och professionella var integrerat på ett sällsynt sätt i Jane Goodalls forskargärning. Å andra sidan – dokumentationen i rörliga bilder och hennes egna reflektioner kring sig själv och sina närmaste i speakerform blir en väldigt intim kombination.
I vilket fall som helst är det en unik inblick i ett unikt liv och i en otroligt spännande kunskapsresa på området schimpanser, från gissningar och missuppfattningar till belagt vetande.
Distansfilmklubbens senaste film var ”Mudbound”, som tog upp rasism i 40-talets Mississippi. Dessförinnan såg vi ”Becoming” om Michelle Obama, till stor del i egenskap av förebild som svart framgångsrik kvinna, och innan dess ”What Happened, Miss Simone?”, som åtminstone delvis handlar om Nina Simones engagemang i medborgarrättsrörelsen.
Graden av allvar i filmerna varierar, men ingen av dem kan tävla i lättsamhet med ”Välkommen till Marly-Gomont” (i original ”Bienvenue à Marly-Gomont”, på engelska ”The African Doctor”), som bygger på en verklig historia om rasistiska fördomar och berättar den i form av en komedi. En kongolesisk läkare – eller rättare sagt en läkare från Zaire – slår sig ned med sin familj i det lilla nordfranska samhället Marly-Gomont 1975, dit han rekryterats för att öppna en läkarpraktik för invånarna. De har länge saknat en lokal läkare, eftersom få i branschen ser en flytt till Marly-Gomont som ett smart karriärsdrag, men Seyolo Zantoko, som utbildat sig i Frankrike, vill gärna bli fransk medborgare och ge sina barn tillgång till fransk utbildning och det här ser han som en chans till det så god som någon.
En klassisk komediscen är när bussen kör iväg från en hållplats på en landsväg mellan åkrar, regnet faller och bakom bussen uppenbarar sig mamma, pappa och två barn med resväskor, mamman och barnen ditflugna från Zaire. De står på rad, som seriefigurer, och bestörtningen som mamman visar över att de inte precis ska bo på Champs-Élysées är långt ifrån realistisk, men att skådespelerskan Aïssa Maïga gör ett underhållande porträtt går inte att förneka (hon spelade också mamman i ”The Boy Who Harnessed the Wind”, som vi såg för några veckor sedan).
De tystlåtna och fördomsfulla bönderna, den godmodiga och uthålliga Seyolo Zantoko, hans frus bullriga släktingar från Bryssel, hans dotters sensationella fotbollstalang – allt är uppskruvat på max. Slutet är lyckligt. En konventionell men trevlig film om att vara snäll, med roliga 70-talskläder och fransk lantmiljö som bonus. En kopp varm choklad med tillbehör och ett filmsklubbssamtal på det och måndagskvällen är komplett.
Romanen Mudbound av Hillary Jordan – Mississippi på svenska – var inte dålig, men ingen favorit. Precis som när jag läst andra halvbra romaner som utspelar sig i ett visst sammanhang i historien, i det här fallet det segregerade södra USA under andra världskriget, uppskattade jag den för inblicken i det historiska skeendet, även om den skönlitterära upplevelsen inte var fantastisk. Det var inte bortkastad lästid, trots allt.
Tillräckligt engagerad blev jag för att vilja se Netflix-filmatiseringen, för jämförelsens skull snarare än längtan att dyka ner i Mississippigyttjan och den ohyggliga diskrimineringen igen. Efter lite övertalning lyckades jag få LW att gå med på att ha den som Distansfilmklubbsfilm.
Jag vet inte om det var mina ojanden efter romanläsningen, filmens trailer eller något annat som fått LW att utgå ifrån att filmen skulle vara ett enda vältrande i förtryck och grymhet, men när hon väl sett den tyckte hon att den trots allt hade vissa nyanser. Det har den, och förutom att visa hur en hårt arbetande och jämförelsevis självständig svart familj hålls nedtryckt av ortens rasister finns flera andra lager och beståndsdelar – lantbruks- och markägarliv, trohet och otrohet, föräldrar och barn, krig och krigserfarenhet och gränsöverskridande vänskap. Och Ku Klux Klan. Förtrycket och grymheten får ändå sista ordet. Nästan.
Under vårt eftersnack kunde jag inte låta bli att redogöra för skillnaderna i förhållande till boken, vad som skurits bort och hur personporträtten förenklats. Vissa osympatiska sidor hade faktiskt slipats till i kanterna, som tittare orkar man väl inte hur depraverade drag som helst.
Jag vet inte om jag kan rekommendera filmen. Den som väljer att se den behöver hur som helst vara på ett gott och stabilt grundhumör.
Inför Michelle Obamas Sverigebesök i april förra året pratade Sara Stenholm och Ginna Lindberg i USApodden om kommentarer i dansk media efter att ex-first ladyn varit i Köpenhamn. Den show hon turnerade med, uppbyggd kring hennes självbiografi från 2018, beskrevs som en mammagruppsträff som kanske hade gått hem i USA och besvikelsen var stor över att intervjufrågorna som ställdes till henne var ”fördummande”. Men hade de verkligen förväntat sig politiskt innehåll, undrade SR-journalisterna, när nu Michelle Obama varit så tydlig med att hennes offentliga politiska engagemang är över. I USApodden-avsnittet veckan därpå nämnde de kort att de båda varit på Michelle Obamas show i Globen, att de inte imponerats av det peppiga innehållet och – de kunde inte låta bli att säga det – att det var för lite politik.
De reaktionerna hade jag i bakhuvudet när LW och jag skulle ägna Distansfilmklubbens möte åt Netflix-dokumentären i samma ämne och med samma namn som Michelle Obamas bok och scenshow, ”Becoming”. Framför allt handlar dokumentären om den USA-turné som föregick framträdandena i Europa och om jag förstod det lite otydliga upplägget rätt visar den hur hon dels om och om igen upprepar showen, där intervjuaren byts ut från stad till stad, och dels deltar i gruppdiskussioner med ungdomar, i synnerhet unga mörkhyade kvinnor och flickor. Därutöver boksigneringar med långa köer och insprängt bland turnéklippen en del privat inriktat innehåll, scener från föräldrahemmet, några personliga intervjufrågor, gamla foton från uppväxten. Enligt dokumentären gör hon stormsuccé vart hon än kommer och även om klippen kanske inte är hundra procent representativa tror jag som danskarna – det här går hem i USA på ett helt annat sätt än i Skandinavien. Tjejerna nästan svimmar i hennes närvaro, hennes betydelse som kändis och förebild är kolossal. Vi förstår att hon är intelligent, kompetent och en framgångsrik yrkesperson, men det är den personliga framgångssagan som lyfts fram. Klassresan och pionjärinsatserna. ”Om jag kunde komma så här långt kan du det också.”
Jag var inte påläst på Michelle Obamas bakgrund och blev lite upplyst på det området, men mer än en dokumentär är detta 90 minuter hopklippt turnédokumentation och utifrån de nedslagen ett idolporträtt av en kvinna som är lätt att se upp till, inget snack om den saken. Störst underhållningsvärde hade interaktionen mellan Michelle Obama och hennes hardcore fans, så starstruck att de inte vet vart de ska ta vägen. Och där sitter fru Obama bakom signeringsbordet, cool as a cucumber, van att hantera beundrare vars hänryckning strålar ur ögonen och orsakar tunghäfta, tårar och andra åkommor. Då är det amerikanskt på ett ganska härligt sätt.
Glad nationaldag! Syrenerna blommar som galningar i Polishusparken …
… och jag hade nationaldagsmässigt filmgodis under kvällens filmcirkel med H, om ”The Farewell”. L och jag har distansfilmklubb, H och jag har haft bokcirkel på distans flera gånger, men har den här gången valt en film. Alltså filmcirkel. Men distansfilmklubb och filmcirkel genomförs på precis samma sätt, tittande samtidigt men på varsitt håll, digital diskussion efteråt.
Det fanns flera aspekter av ”The Farewell” som jag gillade, som den sorgliga men ändå tokroliga kulturkrocksintrigen – gamla farmor hemma i Kina är döende i cancer, men i linje med traditionen (hur mycket sanning som ligger i detta vet jag inte) skyddar familjen henne från den vetskapen, vilket den amerikanska sondottern Billi inte kan acceptera. Jag gillade också estetiken – själva fotot och färgerna – och den vardagsnära familjeskildringen. Och att den informella termen för farmor på mandarin är ”nai nai” (mormor heter ”lao lao”).
Däremot tyckte jag att de humoristiska scenerna blev lite krystade – det var som att se en multikulturell film som bara nästan lyckats hitta en form som tilltalar Hollywood-van publik – och jag har inget emot oväntat bisarra inslag, men även de var ibland lite för mycket. Mest bisarr och delvis humoristisk var den del av historien som handlade om brudparet. För att hela familjen, inklusive personer tillresta från USA, skulle ha möjlighet att tillsammans träffa nai nai en sista gång utan att hennes misstankar väcktes, passade man på att ställa till med bröllop för ett av hennes barnbarn och hans flickvän. Det möjligen ofrivilliga brudparet – graden av samtycke från deras sida var oklar, liksom bröllopets äkthet – erbjöd många möjligheter till knasiga situationer. Brudgummens våldsamma gråt i närbild var en av de alltför bisarra scenerna i min smak, men vid bröllopsfotograferingen i övergulliga studiomiljöer, med rosafluffiga hjärtan och upphängda molntussar, kom den stillsamma knasigheten mer till sin rätt.
Eftersom handlingen bygger på händelser i regissören och manusförfattaren Lulu Wangs egen familj är underrubriken ”Based on an actual lie”. Den gillar jag också.
Även om förra Distansfilmklubbsfilmen LW och jag såg, ”Stockholm”, inte satte jättedjupa spår väcktes ett intresse för det verkliga händelseförloppet, alltså Norrmalmstorgsdramat 1973. Det skulle vara intressant att se en spelfilm med något större ambitioner att hålla sig till fakta, sa vi, och hittade snart just en sådan på Öppet arkiv, ”Norrmalmstorg” från 2003. Där fanns också dokumentären ”Norrmalmstorgsdramat inifrån” från samma år.
Dokumentären hade vi som förberedelsematerial och i förrgår följde vi Distansfilmklubbsformen – startade spelfilmen samtidigt på varsitt håll och diskuterade den i videochatt efteråt. Även om den här gestaltningen inte är lika fantasifull som den amerikanska versionen har filmskaparna inte kunnat låta bli att lyfta fram och skruva till en och annan komisk aspekt av det bisarra rånet och lagt till och dragit ifrån lite här och var för att förstärka och komprimera, men i stora drag är det det verkliga skeendet som skildras. Som dokumentär kryddning visas också en del autentiska TV-klipp från det hårdbevakade dramat. Filmen är made-for-TV men med en bra uppsättning skådisar, som Torkel Petersson, Shanti Roney och Tuva Novotny, och kanske var jag allra mest imponerad av Shanti Roneys 70-talsfrisyr, stylad till en trovärdigt ostylad look, som på en tonåring som just stigit upp ur sängen.
Hade de valt att vara ännu mer verklighetstrogna hade de gjort frisyren ännu mer ovårdat spretig. Så såg förlagan Clark Olofsson ut på den tiden, men så var hans framtoning också så typisk för sin tid att den verkar närmast parodisk, åtminstone på några decenniers avstånd. Själva anledningen till att jag gärna ville se ”Stockholm” var att jag för en tid sedan såg dokumentären ”Clark – en rövarhistoria” och ville ha den i färskt minne för att kunna jämföra dikt – en ganska löst verklighetsbaserad spelfilm – och verklighet – eller vad man nu ska kalla den kritiserade dokumentären.
Det är svårt att definiera Clark Olofssons roll i Norrmalmstorgsdramat, dithämtad av polisen efter att rånaren Janne Olsson begärt det. Enligt gisslan hade Clark en positiv inverkan genom att han lugnade ner stämningen på insidan, men i och med att han lierade sig med Janne Olsson kan han väl inte betraktas som något annat än en inbjuden medrånare. Anledningen till att ”Clark – en rövarhistoria” kritiserats, och även anmälts men friats, är att den låter en livsstilskriminell breda ut sig och försvara sina handlingar utan mothugg. Den glorifierade självbilden från 60-70-tal hänger kvar hos den utsläppta kåkfararpensionär som porträtteras – och till och med begår brott medan kameran rullar.
Att bankrånets natur och färgstarka personligheter har gjort Norrmalmstorgsdramat till en ännu pågående mediesensation är inte konstigt, men det har ändå varit en intressant upptäckt hur enkelt det är att ta del av de inblandades personliga upplevelser, utöver allmänna skildringar och analyser av själva dådet. Jag var inte född när det hände, men det ligger ännu inte alltför långt tillbaka i tiden, huvudrollsinnehavarna är i livet, de har varit talföra genom åren och media har gett dem utrymme. Det är framför allt Clark Olofsson och en av kvinnorna i gisslan, Kristin Enmark, som uppmärksammats och delat med sig och det är också främst de två som befäst det fenomen som fick namnet Stockholmssyndromet.
Bara genom att kolla fritt tillgängligt public service-material har jag alltså – efter amerikanska ”Stockholm” – sett två dokumentärer och en spelfilm och därutöver lyssnat på P1-dokumentären ”Norrmalmstorgsdramat”, OBS-essän ”Fyrtio år sedan Norrmalmstorgsdramat” och ”Kvinnan bakom Stockholmssyndromet” i Morgonpasset i P3. Alla bjuder de på någon ny vinkel och några nya detaljer. Det är svårt att sluta när man väl kommit igång.
Eftersom rånet blev serietidningsartad spänningsunderhållning redan när det ägde rum och både förövare och offer fått en märklig hjältestatus sedan dess är det viktigt att påminna sig om att förövarna var förövare och offren offer. Det spelar ingen roll att Clark Olofsson lyckades snacka sig ur en fällande dom och att Kristin Enmark i telefon med Olof Palme från banken hävdade att hon litade på rånarna och hellre ville släppas fri tillsammans med dem än att polisen skulle storma lokalen. Både uttryckligen och mellan raderna visar rapporteringen och historierna att båda parter får leva med obehagliga konsekvenser efter rånet.
Särskilt efter att ha hört en vän till mina föräldrar berätta om vilka men hon fick som bankpersonal vid ett rån för många år sedan har jag fått mycket stor respekt för psykologiska konsekvenser av hot. De rånare som hävdar att de aldrig skadade någon – för att de aldrig använde sitt vapen – pratar i nattmössan. Det är sådant man behöver tänka på när man tar del av historierna om brott och brottslingar, inklusive sådana som tror att de är gentlemannatjuvar eller till och med Robin Hood.
Ja, den är ”based on an absurd but true story”, det stämmer väl, den som känner till Norrmalmstorgsdramat kan utan problem se att ”Stockholm” med Ethan Hawke och Noomi Rapace bygger på just det bankrånet, som i sanning var absurt. Men rånarnas och gisslans relationer och beteende och – framför allt – själva ”stockholmssyndromet” är synnerligen fantasifullt skildrat.
LW och jag såg den i går kväll och under distansfilmklubbssnacket efteråt kunde vi ge oss hän åt det som irriterade, som att skådespelarna – alla engelsktalande – har de mest märkliga uttal av svenska namn och andra ord och att själva bankbyggnaden, om det ens var en riktig byggnad, knappast står i Stockholm och definitivt inte vid Norrmalmstorg. Men förutom de våldsamma och alltför löjliga och tillspetsade bitarna får jag lov att medge att både Ethan Hawke och Noomi Rapace gjorde underhållande insatser.
I går kopplade Distansfilmklubben upp sig igen. LW och jag såg den här gången en dokumentär, ”American Factory” från 2019, inspelad på och kring en fabrik i Ohio, tidigare General Motors, därefter Fuyao, efter ett kinesiskt uppköp. Där tillverkas bilglas av amerikansk och kinesisk personal.
Grupperna kunde förstås inte vara mer olika. Kineserna är disciplinerade, välorganiserade och skickliga, till priset av att vara hårt styrda och osjälvständiga och dessutom långt ifrån sina familjer, och amerikanerna, som borde uppleva fördelen att befinna sig på hemmaplan, stämplas som ineffektiva och tvingas finna sig i både sänkta löner och en arbetskultur de inte förstår sig på. Den som väljer att revoltera behandlas inte nådigt.
Vi såg också en bonusfilm på tio minuter där paret Obama, som har gått in i filmproduktionsbranschen, pratar med de två filmarna bakom dokumentären, som också är ett par. Samtalet var mest ett ömsesidigt hyllande och gav inte någon vidare inblick i filmskapandet, men i alla fall en kort bakgrund till parets initiativ att göra dokumentären.
Det var också det vi pratade om när själva filmklubben drog igång – motiv, blick, bakomliggande historia. Som svensk tittare står man ideologiskt närmare amerikanerna, men kanske särskilt vad gäller arbets- och företagskultur är vi snarare en tredje punkt i förhållande till USA och Kina, med platta organisationer och hög arbetsmoral. För oss är alltså hela bunten – arbetsgivare och arbetstagare av båda nationaliteter – främmande fåglar, samtidigt som filmens perspektiv är amerikanskt. Vissa kineser kommer till tals och vi följer med in på möten specifikt för kinesiska medarbetare, men ambitionen är knappast objektivitet. Det vore för övrigt en svår konst att inför västerländska ögon skildra en företagsfest under några amerikaners besök på Fuyao i Kina på ett kulturellt begripligt sätt. Filmarna föll istället för frestelsen att visa en av de amerikanska företagsrepresentanterna blankögd av för mycket risvin och intervjua honom under de omständigheterna. Han – och vi – har just sett sång- och dansbegåvade medarbetare framföra musikaliska hyllningar till Fuyaos företagsanda i en poppigt dunkande show och djupt rörd uttrycker den salongsberusade amerikanen sin insikt: ”We are one.”
”American Factory” är långt ifrån en solskenshistoria, men den är inte heller alltför besvärande mörk. En tillgängligt framställd samtidsskildring.
Skolbibliotekarien Mrs Sikelo, spelad av Noma Dumezweni.
Distansfilmklubben – LW och jag – har haft ett nytt möte. Den här gången såg vi ”The Boy Who Harnessed the Wind”, om den fattiga men tekniskt begåvade skolpojken Wiliam Kamkwamba i Malawi, som på egen hand lär sig bygga ett vindkraftverk av skrot och på så sätt förser familjen med ström under en period av svår fattigdom och svält. I själva verket lär han ha varit i tjugoårsåldern när han väl byggde sitt första vindkraftverk, men han visade prov på teknisk uppfinningsrikedom även innan dess.
Jag minns att det pratades om hans självbiografi med samma namn för ett antal år sedan i bibliotekskretsar, med tanke på att det var i skolbiblioteket William hittade inspirationen och kunskapen. Och det är ju så självklart – att utnyttja vindkraft är en urgammal teknik och med hjälp av en dynamo från en cykel och enkelt byggmaterial kunde en yngling skapa livsnödvändig ström till familjen, men han var (nästan bokstavligen) tvungen att uppfinna hjulet, eftersom det som fattades var grundläggande kunskap. Vikten av skolgång och böcker kan inte nog understrykas! Kunskap, hur elementär den än är, måste delas för att komma till nytta.
LW och jag pratade om dramaturgin, budskapen och samhällsskildringen – filmen är långt ifrån bara biografisk, den utgår ifrån William och historien om svälten, skolbiblioteket och som slutkläm ett ståtligt, egensnickrat vindkraftverk, men det är mycket annat som kläms in i eller inramar berättelsen. Byliv, familjeliv, ekonomisk kamp, politisk kamp, vänskap, äktenskap, kroppsarbete, missväxt, korruption, kulturarv, samhällsutveckling, religion – pedagogiskt paketerat för en västerlänning, men fint, inte tillgjort.
Eftersom framställandet av religion och tro alltid drar till sig min uppmärksamhet kunde jag inte låta bli att göra en hastig analys av hur olika trosinriktningar och religiösa uttryck vävs in i historien. Traditionell naturreligion (som oinsatt i ämnet kan jag inte definiera det bättre än så) finns med i form av en grupp utklädda personer som dansar och utför ceremonier vid speciella tillfällen, som vid prominenta personers död. William och de andra lyser upp när de dansar fram. En av två män vars begravningar skildras är muslim, vilket såvitt jag märkte bara framkom just vid begravningen, och då i form av klädedräkt. Framställningen var neutralt lågmäld, men värdig, och mannen som dött var en ledare och självuppoffrande hjältegestalt. I filmens början ska William, hans föräldrar och syster äta tillsammans och pappan ber kristen bordsbön. Min spontana tanke är att man här faktiskt visar en kristen familj – dessutom filmens huvudpersoner – på ett okonstlat och okritiserat sätt. Men andra och sista gången pappan börjar be, vilket är vid en måltidsscen långt senare, avbryter mamman bestämt. Strax därefter förklarar hon, i ett möte med rektorn i den lokala skolan, att hon och hennes man när de gifte sig bestämde att de aldrig, som tidigare generationer, skulle be för maten – att den ska räcka under svälten – för de är moderna människor, och nu vädjar hon om att hennes son ska få undervisning trots att familjen inte kan betala skolavgiften.
Sammanfattningsvis visas naturreligionen och islam upp i samband med ceremonier och får en fin och värdig traditionsbärande roll. Kristendomen praktiseras istället som konkret övertygelse i vardagen och avfärdas till förmån för moderna generationers förtröstan på kunskap. Till att börja med tyckte jag förstås att det var tråkigt att filmen föll in i det här vanliga mönstret, men så läste jag också på Wikipedia-sidan om William Kamkwamba två omnämnanden av kristen tro: ”According to his autobiography, ‘The Boy Who Harnessed the Wind’, his father had been an aggressive man who changed after becoming a Christian.” Och William Kamkwamba: ”became a student at African Bible College Christian Academy in Lilongwe”, mellan vanlig skolgång och studier vid African Leadership Academy och Dartmouth College i USA. För mig låter det här som en ung man med läshuvud, som växt upp med minst en kristen förälder, sannolikt själv är kristen och pluggar vidare på universitetet, utan motsättning.
Theomis 