MMCDXC Love and Friendship and popcorn

Love and Friendship på Saga med fellow Austenite Maria! Det är alltså fråga om en helt ny filmatisering av kortromanen Lady Susan, som Jane Austen skrev när hon var 18-19 år, med andra ord under 1790-talets första hälft. I enlighet med det hade filmens damer korsettliv med ett annat slags midja än de empireklänningar som syns i andra Jane Austen-filmer. Tack för korrekt modeåtergivning, filmmakarna!

Boken – en brevroman – är skruvad i sig och filmen tar ut svängarna ännu mer, med en parodiskt ointelligent och gladlynt Sir James, och även Charles Vernon och Mr De Courcy den äldre är högst välvilliga men lätt enfaldiga. Lady Susan är precis så beräknande och falsk som hon ska och dottern Frederica mild och vän. Det är roligt på ett vasst sätt och ändå snällt. Salongen skrattade ganska högt. Den mest popcornvänliga underhållningsfilm jag sett på länge.

MMCDXXXIV Inför Vietnam 1 (och inför Rumänien)

I kväll hade Jenny H och jag vår tredje inför-resan-träff, varav en var en oplanerad bonus.

Redan när vi bokade vår vinterresa till Vietnam i mitten av maj var vår plan att ha ett antal träffar för att sporra oss till research om det för oss väldigt främmande landet. Den första träffen ägde rum för en månad sedan, det var då precis ett halvår innan vi åker, och förutom rätt oseriös språkträning med hjälp av Google Translate såg vi den vietnamesiska filmen ”När solen står som högst” från 2000, om tre systrar och deras komplicerade familjeliv. Inte särskilt praktiskt informativ, kanske, men väldigt snygg. I kväll såg vi en tidigare film av samma regissör, ”Doften av grön papaya” från 1993, ett slags Askungesaga som om möjligt var ännu snyggare, och kompletterade med en Youtube-video där en kille åker runt en dag i Ho Chi Minh City och testar maträtter. Förr eller senare kommer vi att vilja, eller framför allt behöva, se något om Vietnamkriget, ett kapitel som inte går att bortse ifrån.

Eftersom det dessutom äntligen blivit bestämt att vi tillbringar en vecka i Rumänien i höst hade vi också häromsistens en rumänsk filmkväll, då vi såg ”Gadjo dilo” eller ”Främlingen” från 1997, en ganska vulgär film i flera avseenden, och en skildring av romskt byliv som vi hade behövt få verifierad av någon insatt. Kanske gav det isolerade, grovhuggna och till synes planlösa men ofta glada vardagslivet en representativ bild, kanske var det överdrivet, gammalmodigt, sällsynt, kanske på pricken, vi vet inte. Konflikten mellan romerna och de icke-romska rumänerna i samma trakt blev nog i filmen ovanligt dramatisk, men är, vad vi förstått, sorgligt utbredd.

Fler förhandsinblickar i rumänska stads- och landsbygdsförhållanden skulle absolut inte skada, men eftersom vi reser med biståndsorganisationen Hjärta till hjärta tror jag att vi kan räkna med att få relevant information på vägen, och själva tanken är också att vi informerar oss på plats, under besöken vid diverse stödjande projekt. I Vietnam kommer vi att vara våra egna ciceroner.

På bilden syns omslaget till ”När solen står som högst”, kiwibitar och moccafudge från Holland.

MMCCCLXXX Omtumlad av Tjuvheder

medium_f9e4ff2edcf458b5fd487d78d80b8b7b-tjuvheder-poster

Jag hade lånat hem ett av de just nu väldigt eftertraktade dvd-exemplaren av Tjuvheder från bibblan och i sent i går såg jag den. När filmen var slut hade försommarsolen gått ner över det Stockholmslandskap som befolkas av välbärgade Strandvägsfamiljer, oss kommunanställda i mindre men bekväma bostäder och den grupp människor som fastnat i missbruk och hemlöshet och lever i gemenskap samtidigt som fullt inbördeskrig pågår, på härbärgen, i husvagnsläger och i allsköns undanskymda stadsmiljöer.

Jag ska bespara er en recension – det finns mycket skrivet om filmen, bara att googla – men det går inte att se Tjuvheder utan att göra reflektioner över ett och annat. Till att börja med den uppenbara onda cirkeln. Här finns en grupp människor med stora utgifter, på grund av eget missbruk eller, vilket förekommer i filmen, skulder med extrema räntor till någon överordnad i hierarkin, och inga lagliga inkomster. Självklart körs bilen på bensin slangad från någon annans bil, läppstiftet har hamnat i ens ficka på ett Åhléns där man ännu inte är portad och de tjocka sedelbuntarna som vandrar från hand till hand vill man som utomstående inte ens veta hur de uppbringats. Det är en livsstil byggd på andra människors tillgångar, allt från de skattekronor som finansierar tak-över-huvudet-garantin till de eldrivna verktyg som försvinner från trädgårdarna hos dem som har det tvivelaktiga nöjet att bo nära ett husvagnsläger.

Men det snyltande livet är inget att avundas, om någon nu trodde det. Och jag med min oinitierade blick begriper inte ens den jakt på stora pengar som oavbrutet pågår. Den som står högst i rang bland filmens skildrade gestalter kan med hjälp av hot, våld och kraftigt utblandade droger driva in 50.000 på ett kick. Vad använder han pengarna till? Han ser ut att leva i lika stor misär som alla andra, med den skillnaden att han brukar mer våld, och är säkerligen lika känd av polisen och utsatt för lika stor press från egna överordnade. Är drogbranschen bara en enda lång kedja av människor, där det först en bra bit upp finns personer med större inkomst än utgifter och bara i toppen finns sådana som kan leva gott på de pengar som slutligen landar i deras knä? Och i så fall – hur mycket vinner man, som en liten, utbytbar, nedsliten kugge i maskineriet, på att hålla sig under radarn? I filmen skildras en alltid närvarande stress inför spanande poliser och i slutet finns en kortkort scen från en steril miljö som föreställer en anstalt eller kanske ett häkte. Det är torftigt, och naturligtvis styrt och ofritt, men också rent och ordnat, som bjärt kontrast till all smuts, från den skräpiga husvagnsparkeringen och sunkiga hem till nerklottrade förortsmiljöer. Jo, jag vet, det finns starka magneter som håller människor fast, eller drar dem tillbaka – drogberoendet, kompisarna, ouppklarade affärer, medfödda psykiska funktionsnedsättningar eller skador från en tuff barndom som försvårar ett ordnat vuxenliv – men när jag i filmen ser anstalten, poliserna och myndighetspersonerna som lärt känna de utsatta individerna åtminstone till namnen, personalen på dagverksamheter och boenden och det uppsökande teamet på stan kan jag inte låta bli att tänka att alla alternativ till det destruktiva livet på samhällets baksida vore bättre och det går inte att säga att ingen bryr sig.

Men jakten på pengar, droger och något slags uppehälle bara fortsätter och omgivningen fortsätter att betala priset. Lyckas jag skydda min egendom är det någon annan som blir av med sin, varenda dag i vår stad. Även dagverksamheten, som erbjuder värme, gemenskap och diverse resurser, utnyttjas i filmen, och förmodligen i verkligheten, av sitt klientel som en central för skumraskaffärer. Visst visar Tjuvheder upp en fin och mänsklig sida av samhällets olycksbarn, samhörighet och ömsesidig hjälp, men gentemot omvärlden, och sig själva, naturligtvis, är de rena förödelsemaskinerna.

Det är klart att ingen söker sig till baksidan, det är en plats man hamnar på, och särskilt med tanke på att ett ungt par i filmens husvagnsläger väntar barn är det inte alls svårt att föreställa sig att somliga, på ett eller annat sätt, föds in i extremt svåra omständigheter, men ändå kan jag bli fullständigt förbluffad av vissa återkommande ingredienser i utstötta människors beskrivningar av sin uppväxt. En av dem läste jag i en DN-artikel om inspelningen av Tjuvheder. Med jämna mellanrum hör jag i predikningar, någon enstaka gång i min egen kyrka eller någon annan jag besöker här i Sverige och ganska ofta i amerikanska predikningar jag lyssnar på, att ”du har kanske alltid fått höra att du inte duger och att du inte är bra på någonting”. Det där har alltid låtit så överdrivet i mina öron och jag undrar hur många som kan känna igen sig. Vad är det för monster till föräldrar och övriga medmänniskor som gör att det finns de som växer upp med den erfarenheten och sedan fortsätter att leva med den? DN-artikeln handlade bland annat om att många framför kameran i Tjuvheder är amatörer, personer ur den värld som skildras, som Jan Mattsson, som spelar just den där skurken som tvingar fram 50.000 kronor med brutala metoder. Till artikelförfattaren säger han att han ”har varit” sin rollfigur, och på kommentaren att han nu fått chansen att upptäcka sin skådespelartalang svarar han: ”Ja! Du vet, jag har fått beröm, det har aldrig hänt förut.”

MMCXXXIII Adjö Kungsgatan, det var ett trevligt år

FullSizeRender-2

Tänk att årets Stockholm läser-satsning är över, i alla fall på så sätt att det sista biblioteksevenemanget kring Ivar Lo-Johanssons Kungsgatan har ägt rum. I söndags inföll Uppsala-Ericas årliga stockholmsbesök, och jag hade föreslagit den dagen just för att finalevenemanget skulle gå av stapeln då, nämligen visning av filmversionen av romanen i rotundan på Stadsbiblioteket. Så mellan gudstjänst i Korskyrkan (som jag pratat en massa om och Erica inte tidigare varit i) och parkpromenad satt vi bland alla andra tanter framför duken där den svartvita filmen från 1943 visades. Programmet presenterades av Helena – det kändes fel att se Helena på scenen och själv sitta i publiken, som att jag borde greppa en mikrofon och göra min del av jobbet – och innan filmen sattes igång höll Mikaela Kindblom, som skrivit boken Våra drömmars stad – Stockholm i filmen, en kort presentation. Efter att ha läst recensioner av filmen som varit mestadels negativa och haft invändningar mot hur filmen blivit en tråkig moralkaka i förhållande till boken gillade jag att höra ett annat perspektiv från Mikaela Kindblom, nämligen att det visserligen handlar om unga kvinnor som hamnat snett och som – åtminstone de flesta – råkar illa ut, men framför allt är det en berättelse om empati.

Filmen Kungsgatan finns på dvd, Stockholms stadsbibliotek har ett antal exemplar att låna ut alldeles gratis, och ändå – smälls det upp en duk på bibblan och samma film visas där drar det full rotunda. Vi människor älskar tydligen att se film med en stor grupp främlingar.

MMXL Pizza framför The Trip to Italy

Det var den pizzan. Bakades i går (med citronolja i tomatsåsen, en hit om man frågar mig), bitarna som hamnade i kylen tog slut i dag. Den gjordes till gårdagens filmkväll.

Jenny F hade med sig godisbjörnar köpta på Mallorca.

Och filmen var The Trip to Italy, som den trogna läsaren vet att vi hade på kö efter att ha sett föregångaren The Trip. Det var förstås mer av samma vara, humoristiskt struntprat mellan två män kryddat med missunsamma gliringar när den andra dryftar sina framgångar, pinsamt utdragna imitationer av kända skådespelare och de båda struntpratarnas respektive komplicerade familjerelationer som filmens ram och sammanhang. Upplägget erbjuder många chanser till billiga komiska dråplighetspoänger, men dialogerna, intrigerna, tempot och klippen mellan italienska landskap, bättre restauranger och hotellsviter hålls på ganska tryggt avstånd från farsdiket. Det är i snacket mellan de båda huvudrollsinnehavarna humorn finns och gillar man den gillar man filmen. Kanske är det helt enkelt skickligt skådespeleri, men någon enstaka gång i The Trip to Italy kan man faktiskt tro att humorn uppstår spontant ur improviserad dialog och det kan till och med finnas lite autentiskt skratt.

MCMLXXXVII The Trip, igen

Jag vet inte riktigt varför jag länge tjatat om att Jenny F och jag borde se The Trip to Italy, uppföljaren till The Trip, om två engelsmän som reser runt och äter mat på fina restauranger och pratar småelakt brittiskt strunt, men jag insåg nyligen att uppföljaren går att låna på dvd från biblioteket, och det har hunnit gå fyra år sedan jag såg den första filmen på Kulturhustaket, så den var det läge att se om. Givetvis går den också att låna. Sent i går kväll såg vi The Trip – Jenny kom direkt från Sundsvallståget – och jag gillade den fortfarande, även om snacket kommer väldigt nära uthärdlighetsgränsen, när de två männen försöker bräcka varandra i dryghet och självförhärligande.

Snart ser vi The Trip to Italy, ett exemplar är reserverat.

DN har recenserat The Trip, SVT The Trip to Italy.

MCMXLIX Film-och-fudge-kväll i går

      

Lena, nyligen hemkommen från Kina, återskapade ett antal rätter hon ätit och till och med fudgen vi sedan kokade var Kinainspirerad, den ena med rödbönspasta, den andra med valnötter. Men Kinatemat hindrade oss inte från att lyssna på julmusik under tiden. Passar till matlagning och fudgekok alla årstider.

Eftersom man bör slå flera flugor om man kan övertalade jag Lena om att The Curious Case of Benjamin Button var en bra film att se i kväll – jag behöver ha sett den till sista träffen i läsecirkelkursen om en och en halv vecka – och därefter såg vi traditionsenligt en amerikansk mittsekelfilm, Texas Carnival med Esther Williams från 1951. Nu blir det konstsim, tänkte vi, men filmen utspelar sig mest i hotellmiljöer. Esther Williams på torra land, hur tänkte man här? Det hela löstes genom ett filmtrick, ett slags dubbelexponering, där Esther under en lång, musiksatt drömsekvens simmar genom ett hotellrum.

MCMXX Turist

Under rubriken ”Tematik” i Wikipedias artikel om filmen Turist:

Ruben Östlund var intresserad av problem som uppstår när män misslyckas med att uppfylla sin könsroll. Han utgick från ideal som uppstått i förhistorisk tid då en familjs överlevnad var tydligt avhängig av männens förmåga att stå emot yttre hot. I ett modernt och ekonomiskt välstående samhälle sätts denna förmåga sällan på prov i skarpt läge, vilket kan orsaka att människor får en radikalt ny bild av varandra efter en traumatisk upplevelse. Östlund menar att dessa problem har sin grund i den isolerade kärnfamiljen, som uppstod i samband med moderniteten och urbaniseringen under den industriella revolutionen. Han vill med filmen belysa den skörhet som uppstår när en individ förväntas besitta alla de egenskaper som familjen kan behöva, som i den förmoderna storfamiljen istället tillgodosågs av flera generationer av familjemedlemmar.

Det här är för all del en intressant tanke, att trycket på den enda vuxna mannen i en familj blir för starkt när det inte, som förr, finns en samling stöttande släktingar i den omedelbara närheten, men inte var det något jag tänkte på när jag såg Turist. Den avgörande omoraliska handlingen utförs av fadern och maken Tomas precis i filmens början, som tur är, för den måste spoilas för att man över huvud taget ska kunna prata om vad filmen går ut på. Tomas, Ebba och deras två barn sitter på en uteservering på en skidort och ser en lavin komma farande nerför sluttningen. ”Ingen fara”, säger Tomas på sitt självsäkert nonchalanta sätt. ”Det är en kontrollerad lavin, de vet vad de gör.” Några sekunder senare är det enorma vita molnet inte längre avlägset utan sveper in över restaurangen, där panik utbryter och Ebba försöker skydda barnen, samtidigt som hon ser sin man ta sina handskar och sin mobil och skrikande springa därifrån. En stund senare står det klart att det inte var snömassor utan snörök som välde in, Tomas kommer gående tillbaka när den yrande snön lagt sig och nämner varken då eller efteråt något om sin ensamma flykt.

Det manliga ansvaret är ett tydligt huvudspår från början till slut, men för mig handlade filmen framför allt om en rad riktigt dåliga beslut – med utgångspunkt i beslutsfattarens karaktärsdrag – och beslutens konsekvenser. Under de allra första minuterna fastställs två gånger att Tomas har lite svårt att hålla sig till sanningen. Sedan inträffar den ödesdigra lavinincidenten och Tomas väljer att inte låtsas om sin själviska reaktion. Därefter försöker Ebba flera gånger konfrontera Tomas, som bara ser förvånad ut och säger att de upplevde skeendet på helt olika sätt och att han självklart inte sprang därifrån. Och så småningom (okej, det här kanske är en riktig spoiler) iscensätter han en pinsamt teaterartad kollaps, där han pratar om sig själv i tredje person, om något slags Mr. Hyde som gjort sig skyldig till både det ena och det andra och gör stackars Tomas till ett hjälplöst offer.

Jag tänker mig att precis samma handlingskedja skulle kunna överföras till vilken person som helst i en ansvarsposition, någon med förutsättningar att kunna hjälpa, det behöver inte vara en make, en pappa, en man. En tonåring överger ett småsyskon där på uteserveringen. Någon snövan ur lokalbefolkningen överger en tillrest kompis. Det som sedan bryter ner familjen i filmen är att den som – på grund av reptilhjärnan, kan man hävda – begick ett fel sedan ljuger om det och håller fast vid sin lögn till vilket pris som helst. En universell ond spiral. Kanske är idén att lögnen ligger närmare till hands för en familjefar, som omöjligt kan stå för att instinktivt ha begått en så svekfull handling.

En som inte verkar se en smula universellt agerande hos gestalterna är MovieZine-recensenten: ”Jag känner inte igen mig i den här heterosexuella kärnfamiljen, jag blir inte heller berörd av parets dilemma, kan knappt sympatisera med barnen vars enda funktion är att visa upp ett ledset ansikte med jämna mellanrum… Och jag åker ju inte ens skidor. För all del, rätt publik vid rätt tidpunkt i livet kan känna igen sig och ställa sig en funderare kring sitt äktenskap. Själv har jag sällan känt mig så exkluderad på bio.”

Milde tid.

”Naturligtvis har du rätt till din egen upplevelse”, som Tomas repeterar flera gånger angående hustruns konstaterande att han, vad han än påstår, stack iväg för att rädda sitt eget skinn och sin iPhone. Och filmsmaken är olika. Men sedan när måste ens egen livsstil, livssituation, värderingar och favoritfärg matcha huvudpersonernas på bioduken? Skulle jag börja leta efter filmen, romanen eller pjäsen om mig skulle jag få leta för evigt eller skriva den själv. Det är klart att det är kul för utlandsadopterade barn att det kommer fler bilderböcker där barnet har en annan hudfärg än sina föräldrar, men vet ni vad, ett icke-adopterat barn kan nog också få en sådan bok läst för sig med behållning, precis som det adopterade barnet skulle kunna gilla Emil i Lönneberga. Om inte barnen ifråga sett på kultursidorna att en läsupplevelse med bristande igenkänning kallas exkludering och att korrekt reaktion är att bli kränkt.

För övrigt ser jag, nu när jag i efterhand läser recensioner och kommentarer, både här och där att Turist beskrivs som underhållande, humoristisk. Har vi sett samma film? Det finns en biroll, kompisen Mats, en typisk ”skön kille”, som tillåts vara både glad, eftertänksam och en smula kufisk, och han lättar väl upp stämningen ett par gånger, men Ebbas Kafka-artade värld i skuggan av lögnerna, Tomas växande ångest, barnens föräldratillit som sprängs i tusen bitar – stundtals blir det riktigt plågsamt.

Trots att jag lätt kan konstatera att mina egna uppfattningar och vissa recensenters skiljer sig åt har jag svårt att bestämma mig för ett omdöme. Överlag är jag mer positiv än den genomsnittliga recensenten och tycker att filmen är värd sina priser och prisnomineringar. Bäst av allt är att folk pratar som folk, man slipper styltig teaterdialog. Och så är den riktigt, riktigt snygg. Obehagligt perfekt.

MDCCCLIV Gentlemen på Rigoletto

Så har man då sett den omtalade filmatiseringen av Gentlemen.

1. Boken är bättre. (Ja men så är det väl alltid, säger ni. Ja, nästan.)

2. Komprimeringsvarning. Man har tagit en oerhört komplex handling och klämt in i en – visserligen lång – långfilm och istället för att stryka vissa delar valt att inflika kortkorta glimtar av dem. Nog för att berättelsen är svårföljd även i boken, men i filmen blir det dessutom fragmentariskt och summariskt. Kanske borde Gentlemen ha blivit en TV-serie?

3. Henry Morgan. Visst, han ska vara den otidsenlige gentlemannen och dandyn mitt i 70-talets märkliga mix av ovårdade hippies och glittrigt disko, charmören med barnslig och naiv entusiasm, men skrattar man så lätt åt honom i boken? Har han inte hyfsat stor värdighet, ”berest, beläst och belevad” som han är, i god tradition efter sin farfar Morgonstierna?

4. 70-talets Stockholm. Oj oj oj, vad man får frossa! Kläder, frisyrer, bilar, butiker, hela stadsmiljöer. Av den anledningen ses Gentlemen med fördel på bio, på en stor duk där alla detaljer kommer till sin rätt.