Det var jag som ville se en isländsk film i HA:s och min filmcirkel i går och nog fick jag en ordentlig dos Island i ”En vit, vit dag”. Och det är lätt att se konstnärliga kvaliteter i den mjölkiga stillheten, det hårda arbetet, de nedtryckta känslorna, en karg vardag som förgiftas av sorg och vrede när både en olycka och ett smärtsamt avslöjande drabbar den mest isländska av isländska män, den åldrade men ännu vitala polisen Ingimundur – men ändå blev jag inte nöjd.

Kanske var jag bara på fel humör, för jag lyckades inte landa någon annanstans än i frågan vad filmupplevelsen egentligen skulle ge mig. Att det stämningsfulla var smått obehagligt och att spänningsinslagen var avgjort obehagliga kunde jag leva med, men … belöningen var för liten. Isländskheten och relationen mellan Ingimundur och barnbarnet Salka är vad jag tar med mig. Och så spelar det förstås in att jag fått för mig att jag skulle se en thriller. ”En vit, vit dag” är ingen thriller. Det är ett kärvt och bistert drama för den som är sugen på Svindlande höjder fast på en annan vindpinad plats och i en tid med polisstationer och psykoterapeuter. Hos HA – och många recensenter – gick den i alla fall hem.