Etikettarkiv: Film

Medan staden sover – Söders ligister 1950

Jag hann precis se ”Medan staden sover” från 1950 innan den togs bort från SVT Play (för ögonblicket ligger den på SF Anytime). Det var mest Stockholmsmiljöerna som väckte mitt intresse, men det går inte att se en film om ungdomar på glid för 75 år sedan och inte jämföra med i dag. Här skildras den gränslösa ledaren som lockar, hotar och hånar till sig kompisarnas medgörlighet. Den unga kvinnan som står honom bi, men ändå inte vill göra avkall på sin rättskänsla. Ungdomarnas pappor som ger upp och gormar. Deras mammor som ger upp och gråter. Förövarnas kamp med sina känslor när brottet de begår blir grövre än de tänkt sig.

Klart att tugget är något in i bängen daterat, men vill man se det tidlösa så kan man, både det nattsvarta och det hoppfulla. 2025 (snart 2026) rapporterar media framför allt om de unga kriminella män som uppvisar bottenlös råhet, med eller utan förstärkning av kemiska preparat, varpå de i rätten nekar till brott, genomgående. I filmen skildras även de ligister (tidens nyord) som chockeras, ångrar sig, backar och vet att en bättre framtid hägrar om de sköter sig. Inte har sådana ryggmärgsreaktioner dött ut? Nej, det har de inte.

Per Anders Fogelström står för manus, tillsammans med regissör Lars-Eric Kjellgren. Recensenterna tyckte mycket om Sven-Eric Gable, som den obehagliga gängledaren. Barbro Hiort af Ornäs spelar en skrupelfri brud som är ”dyr i drift”, skor sig i de hårda grabbarnas sällskap och saknar varje likhet med den enda roll jag förknippar henne med, nämligen den som Stig-Helmers mamma. Mer om filmens skådespelare, tillblivelse och mottagande går att läsa i Svensk Filmdatabas, där man dock ska gå in kisande om man ännu inte sett den film man vill läsa om, eftersom handlingen i allmänhet spoilas på de första raderna.

Klippen ur samtidens recensioner är ofta det mest intressanta stoffet i Svensk Filmdatabas, som jag konstaterat tidigare. Här några rader om ”Medan staden sover” av Carl Björkman i DN: ”Det är en film som verkligen intresserar sig för ungdomen, för dess oro, för dess svårigheter att inordna sig, för detta att det hela tiden rör sig om pojkar som inte vet var dom ska vara, vad dom ska göra av livet.”

(Måste nämna att jag äter en Guldnougat från Cloetta medan jag skriver detta. Jag vattnade blommor hos SB i dag och hittade den där, som blomvattnargåva. Ungdomarna från arbetarfamiljer på 1950-talets Södermalm kunde nog ha köpt en Guldnougat i närmsta tjorre, om de hade råd. Jag antar att den var klassisk redan då. Den föddes 1913.)

Distansfilmklubb: Det här är Astaire

Efter att LW och jag vältrat oss i vittrande viadukter och stationshus med snickarglädje var det uppfriskande att byta både sammanhang och format. Distansfilmklubben gillar visserligen dokumentärserier, men första säsongen – tio avsnitt – av ”Järnvägar och arkitektur” fick räcka och i kväll såg vi ett fristående program på 47 minuter rimmande betitlat ”Det här är Astaire”.

Det var en klassisk, lättsam biografisk dokumentär om verk snarare än liv, med korta filmklipp – mest ur dansnummer, förstås – som varvades med kommentarer av filmkritiker, totalt fyra olika personer. Ganska underhållande, ganska informativt, men välgjort? Nej. Eftersom samma fakta och anekdoter om Fred Astaires karriär genomgående upprepades två eller tre gånger direkt efter varandra framstod de fyra intervjuade männen som vilka fans som helst som råkat läsa samma Fred Astaire-biografi och dokumentärskaparna som nybörjare med för lite material. Lägg till detta en svensk speakerröst som visserligen lät charmigt munter, men som LW uppfattade som TV-presentatörsrösten som under eftertexterna talar om att en nyhetssändning strax börjar och som jag tyckte lät precis som intalad text till en PowerPoint-presentation om User Experience-metoder på bibliotek (en jag råkade höra i höstas, alltså).

Generellt sett är jag ganska ointresserad av skådespelares privatliv och uppskattar när dokumentärer uppehåller sig vid deras yrkesutövande och därigenom också säger något om konstformen och branschen, i det här fallet hur amerikansk musikalfilm förändrades från 1930-talet och framåt. Alltså, vilka supersnygga scener man åstadkom i sång- och dansfilmer under de svartvita åren! Men det visuella var också huvudsaken, att handlingen alltid var urlöjlig påtalade de intervjuade filmkritikerna samstämmigt. Å andra sidan lär Fred Astaire ha hjälpt intrigerna på traven genom att se till att de ingick i sång- och dansnumren, som dessförinnan kommit som avbrott i historien.

Mest givande var trots allt att se Fred Astaires dans, med eller utan partner, och man hade gärna velat bokmärka ett helt gäng Astaire-filmer i någon strömningstjänst, men hos de fyra jag har tillgång till just nu finns inte en enda. Tidiga Hollywood-klassiker borde vara obligatoriska hos filmförmedlarna.

Filmcirkel: Hiss till galgen

Under filmcirkeln med HA i fredags lärde jag mig lite filmhistoria. Vi såg ”Hiss till galgen” från 1958, viktig för den franska nya filmvågen, med stämningsfulla Parismiljöer, ödesmättat regn, läckra bilar, en brottsinblandad kvinnas ensamma vandringar, rökande kostymklädda män och ett brett känslospann, men med fokus på plågat svårmod och obehaglig spänning. Det var lätt att ryckas med, men frosseriet i klassisk noirestetik bröts av då och då med märkligt komiska inslag, som när poliser och galna reportrar vimlar på platsen där ett mord ägt rum och det plötsligt slår över i fars. Att jag nästan hade skrattat högt åt det lustiga beteendet ville HA inte alls höra – ”Hiss till galgen” är ju en stark, stilsäker, innovativ fransk 50-talsthriller! Men det såg ganska roligt ut.

I stark konkurrens med de nattliga stadsmiljöerna var musiken ändå bäst, Miles Davis improviserade stycken med ”the loneliest trumpet sound you will ever hear”, som jazzkritikern Phil Johnson sagt.

Se en trailer på IMDB och hör soundtracket på Spotify.

Man hinner mer på två turer till Uppsala än på en

För tio dagar sedan var jag i Uppsala, där jag skulle ha träffat gamla kursaren EM för den årliga mockabakelsen. Det blev ingen EM, för hon var sjuk, och det blev ingen mockabakelse, för sådana finns inte längre i Ofvandahls utbud. EM har sedermera blivit frisk. Ofvandahls är det sämre med.

Jag mötte i alla fall EM:s man vid hans jobb och gjorde det honungsköp från hans biodling som också blivit årligt, bockade av mina standardstopp i stan och uträttade några ärenden. På Stadsbiblioteket ställde jag upp datorn på ett bord för att jobba lite, men fick svårt att koncentrera mig på skrivarbetet när en lite sliten och trött man i en fåtölj började snarka. Jag tog på mig personalrollen – ränderna går knappast ur under lediga dagar – och väckte honom, han bad så hemskt mycket om ursäkt och två minuter senare sov han igen. Efter fikat på Ofvandahls, där jag fick lov att acceptera en sigillbakelse, gjorde jag ett nytt försök på bibblan, satt ett tag i ett lugnt och tyst rum med min text och gick sedan vidare till en särskild biblioteksdator där den annars låsta delen av den förträffliga databasen ”Svenska dagstidningar” var tillgänglig. Efter att databasens avsändare Kungliga biblioteket under en period haft hela härligheten upplåst fick jag blodad tand och när nu Stockholms stadsbibliotek – min egen arbetsplats – inte betalar för tjänsten får man passa på när man kommer till ett bibliotek som gör det. I det här fallet var jag nyfiken på samtida recensioner av Ingrid Bergman-filmen ”På solsidan”, som HA och jag såg vid vår senaste filmcirkel. Recensenternas reaktioner var ungefär lika dämpade som våra. ”Den har Molanderfilmernas nästan traditionellt eleganta, luxuösa inramning och bereder på så vis åskådaren en känsla av ett visst välbehag”, skriver till exempel signaturen Jerome i DN 4 februari 1936, men konstaterar att människorna inte har ”levande konturer”, att fröken Bergman saknar ”den teknik och den mogenhet som uppgiften fordrar” och att regissör Gustaf Molander ”är mäktig större och bättre filmer än denna”. (Alla är barn i början, även fröken Bergman.)

I dag var jag i Uppsala igen. EM hade frågat om hon skulle kolla mockabakelseutbudet i övriga Uppsala, men det tyckte jag inte alls, sällskapet och platsen smäller högst, trots att det är ”den årliga mockabakelsen” vi pratar om när det gäller det sena födelsedagsfika jag har att se fram emot varje år. Så vi satt i vanlig ordning och fikade och pratade på Ofvandahls och tog sedan en minnestriggande promenad, den här gången till slottet, där vi läste litteraturvetenskap i slutet av förra seklet.

Distansfilmklubb: Det nya livet

Nu har vi sett Tom Alandhs dokumentärfilm ”Det nya livet” från 2004, om Pias fortsatta kamp mot drogmissbruk och en osäker boendesituation. Egentligen tyckte jag nog bättre om den första filmen om Pia, ”Det svåra livet”, som LW och jag såg vid vårt förra Distansfilmklubbmöte, men det var intressant att träffa dem igen två, tre år senare, Pia, Gunnar, Pias mamma Ann-Mari och vid det här tillfället också dottern Jenny och väninnan Ami, med flera personer i Pias närhet. Ami står för filmens förvandlingsnummer, när hon får nya tänder. Hon förändras från en till synes tandlös gumma med insjunket ansikte till en mycket fräschare person med fullt garnityr, ny hållning och tydligare tal.

Ett nytt fokus i filmen, och ett nytt fokus i Pias liv, får man anta, är konsten. Pia har ärvt konstnärligt anlag från sin mor och även Ami målar, de går på kurs och är representerade på en konstutställning. Vi får också se Pia och Ann-Mari tillsammans mer än i förra filmen och kan lägga ett par små nya pusselbitar till Pias bakgrund, men mestadels är det ändå mer av samma sak som sist – Pias chanser och misslyckanden, som följer på varandra under filmens tillblivelse, och mammans reaktioner på dessa.

Jag kommer att tänka på Hostage, en dokumentär grafisk roman av min favoritserietecknare Guy Delisle, om en hjälparbetare som blir kidnappad och hålls fången i Tjetjenien. Jag blir aldrig uttråkad när jag läser Guy Delisles böcker, jag uppskattar dem från början till slut, inklusive Hostage, men jag märkte att den bitvis var ovanligt långsam och repetitiv. Det slog mig först efteråt att det var en självklarhet – berättelsens tempo och innehåll skulle matcha en kidnappad mans upplevelser. Det är händelsefattigt att hållas fången under lång tid.

Jag försöker tänka på samma sätt om ”Det nya livet”, där ett par år har gått sedan sist, men det mest bara fortsätter att vara mer av samma sak. Om det är livets stora drag som ska skildras, och det ska göras uppriktigt, är det så det ser ut för de flesta av oss, tyvärr också för många som försöker bryta ett destruktivt mönster.

På sätt och vis finns det ett större hopp om ett ordnat liv i den här delen, men också mer sorg. LW ville gärna se den tredje filmen med en gång – hur ska det gå? – men vi nöjde oss med en och har nu tre filmer kvar.

Filmcirkel: På solsidan

Efter senaste filmcirkelns katastrofala misslyckande såg HA och jag den här gången ”På solsidan” med Ingrid Bergman från 1936. Det främsta problemet med det valet var att vi inte hade så mycket att säga under cirkelpratet. En komedi med tämligen krystad handling, om ett omaka äktenskap där slitningar uppstår. Hur mycket saknar den unga kvinnan sitt bohemiska liv bland glada vänner och flörtiga herrar? Gifte hon sig bara för pengar? Man kan inte beskylla relationsdramat för att vara helt konventionellt, det har bitvis oväntade och lite märkliga ingredienser, men det var inte heller särskilt tillfredsställande. Personligen tyckte jag bäst om en scen i början, när den medellösa men levnadsglada Eva (Ingrid Bergman) varit på pantbanken och därifrån får skjuts med vännen Olle (Einar Axelsson). När de sitter där i bilen och pratar låter samtalet så otvunget, kanske till och med lite fritt i förhållande till manus. Jag vill gärna tro att jag har tjuvlyssnat på två stockholmare mitt i vimlet 1936.

Att min nya TV går att vinkla är för övrigt en sensation för mitt filmtittande.

Förväxlingstragedi

Den som läst vårens och sommarens inlägg här vet att jag gillar filmcirkelkonceptet, alltså samtal om en gemensam filmupplevelse motsvarande bokcirkelsamtal om en läsupplevelse. Ett mycket enkelt koncept som jag kan rekommendera för alla som vill lägga en extra dimension till sitt filmtittande. Det är egentligen bara en sak man behöver tänka på – se samma film som den eller dem du vill diskutera den med. Medan jag i går kväll uthärdade ett genomperverterat grekiskt samtidsdrama i en småstads sjaskigaste miljöer såg HA en rysk samhällskritisk skildring av två känslokalla föräldrar.

När vi kopplade upp oss för filmprat började vi med att beklaga oss över att vi återigen sett något obehagligt och mörkt. Om barn som far illa, fortsatte HA, och jag började ana oråd. De flesta for illa i härvan som rullades upp i den grekiska lilla staden, men det handlade inte specifikt om barn. När vi för knappt två veckor sedan diskuterade vilken film vi skulle se den här gången nämnde vi både den ryska och den grekiska som intressanta kandidater, men därefter måste vi ha uttryckt oss väldigt oklart. Den möjliga lösningen att växla film – se den respektive osedda filmen för att sedan kunna prata om dem – saboterade vi genom att redogöra för filmernas handling för varandra, med fullt spoilande. Inte ville vi snuvas på tillfället att genast bearbeta de tragiska historier vi tagit del av.

Till nästa gång väger vi upp den här filmcirkelträffen genom att se inte bara samma film utan också en trygg, hederlig, lättsam komedi från 1930-talet.

Distansfilmklubb: Sense and Sensibility

Jag ville se ”Florence Foster Jenkins” med Meryl Streep och Hugh Grant, LW ville se ”School of Rock” med Jack Black. Det blev ”Sense and Sensibility” från 1995 (så jag fick igenom Hugh Grant, i alla fall). Har vi sett den förr? Ja, ett antal gånger. Hittade vi nya vinklar? Jajamän. Skrattade vi åt Mrs Jennings och Sir John Middleton? Absolut, i alla fall jag.

Filmcirkel: En vit, vit dag

Det var jag som ville se en isländsk film i HA:s och min filmcirkel i går och nog fick jag en ordentlig dos Island i ”En vit, vit dag”. Och det är lätt att se konstnärliga kvaliteter i den mjölkiga stillheten, det hårda arbetet, de nedtryckta känslorna, en karg vardag som förgiftas av sorg och vrede när både en olycka och ett smärtsamt avslöjande drabbar den mest isländska av isländska män, den åldrade men ännu vitala polisen Ingimundur – men ändå blev jag inte nöjd.

Kanske var jag bara på fel humör, för jag lyckades inte landa någon annanstans än i frågan vad filmupplevelsen egentligen skulle ge mig. Att det stämningsfulla var smått obehagligt och att spänningsinslagen var avgjort obehagliga kunde jag leva med, men … belöningen var för liten. Isländskheten och relationen mellan Ingimundur och barnbarnet Salka är vad jag tar med mig. Och så spelar det förstås in att jag fått för mig att jag skulle se en thriller. ”En vit, vit dag” är ingen thriller. Det är ett kärvt och bistert drama för den som är sugen på Svindlande höjder fast på en annan vindpinad plats och i en tid med polisstationer och psykoterapeuter. Hos HA – och många recensenter – gick den i alla fall hem.

Distansfilmklubb: Clueless

Kvällens distansfilmklubbsfilm är kanske den mest lättsamma vi tittat på hittills – men har man inte sett ”Clueless” har man väl missat en av 90-talets filmklassiker? Så luckan är härmed tilltäppt.

Jag gillade: 1. Att huvudpersonen Cher, spelad av Alicia Silverstone, levererar humoristiska standardrepliker på ett imponerande humoristiskt sätt. Och att skådespelarna överlag håller sig över skämskuddegränsen, trots att det är en tonårsfilm med tonårshandling och en hel del år på nacken. 2. Att ”loosely based on Jane Austen’s 1815 novel Emma” faktiskt stämmer, mer än jag trodde. 3. Att den nya, töntiga tjejen på skolan nämner ”coke” och menar kokain, medan de populära tjejerna som tar sig an henne som sitt lilla projekt utgår ifrån att de pratar om Coca-Cola.

Under filmklubbssnacket kunde vi inte låta bli att kolla skådespelaråldrar på IMDB. Skillnaden mellan verklig och spelad ålder är kanske inte fullt så dramatisk som i den ännu mer klassiska high school-filmen ”Grease”, men ändå anmärkningsvärd.