Etikettarkiv: Distansfilmklubb

Distansfilmklubb: Notre-Dame återuppstår

För tre år sedan dammade jag orgeln i Korskyrkan under vår städdag och upptäckte att piporna, från jättesmå till jättestora, satt som lösa plåtstrutar och gick att dra loss. I kvällens Distansfilmklubbsprogram, dokumentären ”Notre-Dame återuppstår” från förra året, visades en hel rad aspekter av restaureringsarbetet efter den stora branden 2019, från den försiktiga hanteringen av fönstrens målade glas till fällandet av de ekar som med traditionella metoder förvandlades till nya takbjälkar, men var det något jag alls kunde relatera till var det arbetet med orgeln. Inte för att jag suttit i overall och bygghjälm och med ett verktyg förstorat eller förminskat orgelpipsmynningar för att få fram rätt ton, men jag kände i alla fall igen att det var orgelpipor de höll på med. Notre-Dames orgel är också lite större än Korskyrkans.

Det var mycket jag gillade med dokumentären, eller framför allt med själva restaureringen. Jag fick uppfattningen att man på två sätt vände katastrofen till något gott, dels genom att den grundliga genomgången av byggnaden gav antikvarier, eller vilken titel de nu kan ha haft, möjlighet att hitta spår efter bortglömd utsmyckning och andra detaljer från kyrkans 900-åriga historia, och dels genom att man tog tillfället i akt att göra kyrkan snyggare än någonsin. Rengöringen av stenytorna var fascinerande att se. Efter att sot torkats bort på ordinärt vis sprejades ytorna med flytande latex som sedan stelnade och gick att dra bort i stora sjok, där återstående smutspartiklar följde med.

Nu skulle man väldigt gärna vilja åka dit och se fönstren, pelarna, den tjusiga spiran och de fantasifulla vattenkastarna, medan allt glänser och glimmar.

Distansfilmklubb: Working – What We Do All Day, avsnitt 1

DFK har i kväll börjat på en ny, fyra avsnitt lång dokumentär-Netflixserie, ”Working – What We Do All Day”. Den släpptes i våras, handlar om jobb på olika nivåer i det amerikanska samhället och har Barack Obama som speakerröst och ett slags presentatör. Jag skulle gärna vilja läsa på litegrann om Obamas roll i TV-serien, om han bara anlitats för programledarskapet eller varit delaktig på andra sätt vid seriens tillkomst, men då skulle jag behöva läsa ett par av de artiklar som kommer fram vid en googling, och de tycks alla vara recensioner. Vad gäller omdöme vill jag skapa mig ett eget innan jag läser andras, så jag får fortsätta titta utan research.

Vi ser ett avsnitt i taget och har alltså just avhandlat det första, ”Service Jobs”, som tar upp några olika jobbkategorier med låg lön, låg status och låga krav på utbildning. Jobben kan innehas av unga människor som tar ett kortare påhugg, de kan bli ett livsvärv för andra och ytterligare en grupp personer kombinerar två eller tre låglönejobb för att kunna betala räkningarna. Programmet presenterar inte någon ny information på området, varken något stort avslöjande eller någon djup analys, men att följa människors vardag är ju i allmänhet givande, så behållningen för mig var framför allt de tre kvinnor som representerade varsitt serviceyrke. Tjejen som levererade mat med Uber Eats tjänade småsmulor, var för sin försörjning beroende av framkomlighet i trafiken och drog in mindre än sin beräknade inkomst om kunden valde att inte ge dricks. Den mognare kvinnan som städade på ett bättre hotell sedan 22 år slog istället fast: ”I don’t work for tips.” Hon fick en bra månadslön, hade trevliga kolleger som också var nöjda med lönen och tryggheten i sina fasta jobb och – den aspekt jag gillade mest – hon var ett gott exempel på att den som värdesätts på sin arbetsplats också gör det mesta av sin yrkesroll, även på detaljplanet. Ser hon en insulinpenna på hotellrummet och förstår att gästen har diabetes ställer hon in extra vatten. Har någon lämnat värdefulla smycken framme – vilket var fallet när filmteamet var på plats – ser hon till att hotellets ”security” placerar dem i rummets säkerhetsskåp. Men så hänger den här typen av initiativ förstås ihop med hotellets prisklass.

Två inslag provocerade mig en smula. Det ena var speakerns – Obamas – resonemang kring begreppet ”low-skilled jobs”: ”Only someone who’s never actually done the work would ever believe that.” Han räknade upp en rad utmaningar i serviceyrken som kräver alla möjliga färdigheter och jag begriper förstås syftet med att kritisera begreppet och dess laddning, men önskar alltid i de här sammanhangen att man ville byta värderingar hellre än begrepp. ”Low-skilled” är kanske ett tråkigt ordval, men inte fel i sak. Obama pratar om jobb där den anställda förvärvar sina skills under kanske en veckas introduktion, vilket inte kan sägas om jobbet som … tja, USA:s president. Oavsett om vi hittar bättre ord eller ej vore det väl fint om vi kunde slå fast att både låg- och högavlönade jobb är viktiga och att människovärdet över huvud taget inte är knutet till den status som förknippas med ens jobb. För övrigt handlade Obamas uppräkning en hel del om tuff arbetsmiljö. Med andra ord är många jobb krävande, inte på så sätt att de kräver en lång utbildning, utan fysisk styrka, hög stresstålighet, uthållighet i arbete som är högljutt, monotont, smutsigt … Innehavarna av de här jobben är naturligtvis värda all respekt.

Jag reagerade också på hur hemtjänstyrket presenterades. Den tredje personen vi följde var tjejen som introducerades i sitt nya jobb i hemtjänsten och arbetade sitt första pass. Hon fick se en introduktionsvideo och lära sig den kluriga in- och utcheckningen i en app i mobilen innan det var dags för hembesök hos en gammal dam. Det var i alla fall vad vi fick se. Jag har ingen aning om hur motsvarande introduktion ser ut i Sverige, men av de jobb som valts ut till det här avsnittet är hemtjänsten det som borde få vara mer än ”low-skilled”. Målgruppen förtjänar kompetent personal, rätt person på rätt plats. Det sorgligaste – spoiler – var att tjejen nästa gång vi mötte henne inte längre jobbade i hemtjänsten, där kontinuitet lär vara bland de viktigaste kvalitetsfaktorerna för mottagarna.

Vi tittar vidare nästa vecka.

Distansfilmklubb: Det här är Astaire

Efter att LW och jag vältrat oss i vittrande viadukter och stationshus med snickarglädje var det uppfriskande att byta både sammanhang och format. Distansfilmklubben gillar visserligen dokumentärserier, men första säsongen – tio avsnitt – av ”Järnvägar och arkitektur” fick räcka och i kväll såg vi ett fristående program på 47 minuter rimmande betitlat ”Det här är Astaire”.

Det var en klassisk, lättsam biografisk dokumentär om verk snarare än liv, med korta filmklipp – mest ur dansnummer, förstås – som varvades med kommentarer av filmkritiker, totalt fyra olika personer. Ganska underhållande, ganska informativt, men välgjort? Nej. Eftersom samma fakta och anekdoter om Fred Astaires karriär genomgående upprepades två eller tre gånger direkt efter varandra framstod de fyra intervjuade männen som vilka fans som helst som råkat läsa samma Fred Astaire-biografi och dokumentärskaparna som nybörjare med för lite material. Lägg till detta en svensk speakerröst som visserligen lät charmigt munter, men som LW uppfattade som TV-presentatörsrösten som under eftertexterna talar om att en nyhetssändning strax börjar och som jag tyckte lät precis som intalad text till en PowerPoint-presentation om User Experience-metoder på bibliotek (en jag råkade höra i höstas, alltså).

Generellt sett är jag ganska ointresserad av skådespelares privatliv och uppskattar när dokumentärer uppehåller sig vid deras yrkesutövande och därigenom också säger något om konstformen och branschen, i det här fallet hur amerikansk musikalfilm förändrades från 1930-talet och framåt. Alltså, vilka supersnygga scener man åstadkom i sång- och dansfilmer under de svartvita åren! Men det visuella var också huvudsaken, att handlingen alltid var urlöjlig påtalade de intervjuade filmkritikerna samstämmigt. Å andra sidan lär Fred Astaire ha hjälpt intrigerna på traven genom att se till att de ingick i sång- och dansnumren, som dessförinnan kommit som avbrott i historien.

Mest givande var trots allt att se Fred Astaires dans, med eller utan partner, och man hade gärna velat bokmärka ett helt gäng Astaire-filmer i någon strömningstjänst, men hos de fyra jag har tillgång till just nu finns inte en enda. Tidiga Hollywood-klassiker borde vara obligatoriska hos filmförmedlarna.

Distansfilmklubb: Trettioåriga kriget: Sveriges skräckvälde i Europa

I kväll har Distansfilmklubben sett tredje och sista delen i SVT:s dokumentärserie ”Trettioåriga kriget: Sveriges skräckvälde i Europa”. Jag skulle fortfarande inte kunna redogöra för hur kriget uppkom och utspelade sig, det är så komplicerat, men jag tar med mig en hel del matnyttigt ändå, som de ekonomiska förklaringarna. Med all destruktion och ödeläggelse är det lätt att nästan bara se det obegripligt besinningslösa i de gamla krigen, och möjligen någonstans i bakgrunden en strategi eller rentav en vag ideologisk kamp, men så fanns också de individer som tjänade på dem, bokstavligen. Adelsmännen, som var befäl, ägnade sig åt hämningslös men samtidigt sanktionerad plundring, och exemplet Wrangel fick en bra pedagogisk effekt för min del. Han fick med sig mängder av värdefullt gods från Prag och kunde därmed finansiera Skokloster slott, och har man varit i Prag – där den ena programledaren sågs promenera över Karlsbron – och på Skokloster slott blir det lättare att sätta ihop det ena med det andra, jämfört med att se filmklipp från anonyma fält där stora slag stod en gång, hur berömda de än är.

Om man tycker att överklassens plundringsförfarande är allmänt osmakligt blir historien ännu mer cynisk när det handlar om fotfolket. Dessa hålls ute i fält så länge som möjligt, där de lever på det de skövlar och stjäl, istället för att tas hem, där de skulle tära på Sveriges resurser. Det resonemanget var nytt för mig, liksom uppgiften om hur många länder som var inblandade i trettioåriga kriget, som därmed kan betecknas som världskrig. Läste man om trettioåriga kriget på mellanstadiet? Jag brukar skylla mina kunskapsluckor på att jag missade 5:an i svensk skola och 4:an helt och hållet.

Den obehagliga bilden ovan är ett utsnitt ur en större bild i verket Theatri Europæi från 1663 och föreställer slaget vid Prag 1648, den sista bataljen under trettioåriga kriget.

Det är ju trots allt Gustav Adolfsdagen

Tänkte bara säga att jag befunnit mig en bra bit ifrån 2020 års amerikanska presidentval i nästan tre timmar eftersom Distansfilmklubben just nu har tema 1600-tal. Förra veckan: Två avsnitt av Hermans historia om Gustav II Adolf. I kväll: Två avsnitt av SVT:s dramatiserade dokumentärserie om trettioåriga kriget. Klart man skulle ha en temaenlig bakelse! (Tyvärr tappade jag påsen i golvet på Tranströmerbibblan, så chokladkungen är här återmonterad så gott det gick.) Men nu så, åter till Pennsylvania, Georgia och Arizona.

Distansfilmklubb: Hermans historia om Gustav II Adolf

”Hermans historia” är en gemensam passion hos LW och mig och till kvällens Distansfilmklubbsmöte hade vi valt de två avsnitt i säsong 3 som handlar om Gustav II Adolf, sända tisdagskvällarna 6 och 13 december 1994. Undrar om jag såg dem då, eller någon repris som inte krockade med luciafirande.

Gustav II Adolf beskrivs till en början som ganska reko, även om hans image besudlas av oschysta kvinnoaffärer, men det går snabbt utför. Herman Lindqvist vankar runt bland vapen och rustningar i Wrangels rustkammare på Skoklosters slott och berättar om Sveriges då pågående krig: ”Det värsta kriget – det var det danska kriget. Det var en blodig historia. Det var etnisk rensning och folkutrotning av värsta slag. Flera tusen byar förstördes på bägge sidor. Det var inga fältslag, utan arméerna gick in över gränsen och mördade och brände så mycket de kunde. Och där deltog Gustav Adolf med liv och lust.” Det var 1610-tal och kungen var fortfarande tonåring.

En stor del av de båda avsnitten handlar sedan om trettioåriga kriget, men det räcker egentligen inte alls med 58 plus 52 minuter för att beskriva det komplexa skeendet som Herman jämför med 1990-talets EU-diskussioner – inte i form, direkt, utan i grad av omvälvande förändringar. Sveriges beslut att ge sig in i trettioåriga kriget fick enorma konsekvenser, påminns vi om, men så är det å andra sidan med alla beslut i det förflutna. Det ena leder till det andra.

Givetvis nämns att Gustav II Adolf var ”tämligen fet” (som det stod i Lärobok i Fäderneslandets historia från 1872) och Herman beskriver hur kungen på fester kunde få syn på någon mat som bars in av tjänstefolket och genast sätta i sig allt med ett ”kloffs”. Det är bara Herman som kan berätta kunglig historia på det sättet.

Alla avsnitt av ”Hermans historia” kan ses på Öppet arkiv.

Distansfilmklubb: Miles David – Birth of the Cool

I kväll har Distansfilmklubben återigen sett en dokumentär om en jazzstjärna. ”Miles Davis – Birth of the Cool” är klassiskt uppbyggd, kronologisk, med stillbilder och filmsekvenser från olika epoker, intervjuer med vänner, en fru och ett par flickvänner, musikerkolleger och familjemedlemmar. Därutöver massor av musik.

Följande intryck fastnade särskilt:

  1. Miles David fysiska och psykiska tillstånd gick upp och ner, men mest ner, vilket var oerhört sorgligt att följa. Missbruk av alkohol, kokain och mediciner var nog både höna och ägg i sammanhanget.
  2. Eftersom jag nyligen såg den franska filmen ”Hiss till galgen” (bilden ovan) med Miles Davis musik var det kul att höra en del om dess tillblivelse ur hans perspektiv, om hur han såg filmen och samtidigt improviserade fram låtarna.
  3. Kanske är hans märkliga musik från sent 1960-tal och 1970-tal genialisk, men tröskeln är för hög för att jag någonsin ska ge den en ärlig chans. (Därefter blev det visst mer lättlyssnat igen, men helt annorlunda – någon gång kring 2000 köpte jag hans ”Tutu” från 1986, popjazz med en massa synth bakom trumpeten.)
  4. Miles Davis kan inte ha varit lätt att ha att göra med alla gånger, särskilt inte för hans närmaste och särskilt inte när han var i någon av sina låga faser. Han kunde bli svartsjuk och till och med våldsam. Efter en persons död är det lätt att lyfta fram alla fina sidor och handlar det dessutom om en stor begåvning och världsstjärna kommer superlativen fram naturligt, men intervjuerna övertygade mig trots allt om att han var genuint älskad och är genuint saknad.

Distansfilmklubb: Giftattacken i Salisbury

När LW och jag bestämde oss för att se ”Giftattacken i Salisbury” i vår Distansfilmklubb trodde vi att det var en dokumentärserie och det var först när vi väl skulle sätta igång häromdagen som vi insåg att det var en dramatisering. Besvikelsen gick fort över – serien är bra. I kväll såg vi andra halvan, del 3 och 4.

Måltavlan Sergei Skripal och dottern Yulia, de som föll ihop på en parkbänk och var de ursprungliga offren i giftattacken, har mycket små roller och den internationella skandalen likaså. Fokus ligger på polisarbetet i Salisbury, hur invånarna reagerar och hur det går till när ytterligare tre personer förgiftas, de två som kommer i kontakt med parfymflaskan där giftet finns och en av poliserna som arbetar med fallet. Välspelad, lågmäld diskbänksrealism, där det med all önskvärd tydlighet framgår hur en illvillig gärning får många ringar på vattnet. Salisburyborna är rädda, men samtidigt obenägna att acceptera hur polis och myndigheter utför sitt jobb. Sonen till hälsovårdsmyndighetens chef, som har en av arbetets tyngsta roller, förstår inte varför mamma måste arbeta tills hon blir helt utschasad och varför hon är så märkligt hemlighetsfull. Och kanske fanns det ett hopp om att Dawn var på väg mot bättre kontakt med sin dotter, när giftet, helt slumpmässigt, tog hennes liv.

Trots att omständigheterna är fruktansvärda finns också elementet vanlig brittisk oglamourös vardag, som jag älskar att vältra mig i, och överlag är det trovärdigheten som är den stora behållningen, både i familjerelationerna och i den desperata kampen för att skydda staden från en av de farligaste substanser som finns. Well done, både verklighetens och fiktionens hjältar.

Läs också DN:s fina recension.

Distansfilmklubb: Det sköra livet, del 2

Nu har LW och jag och vår Distansfilmklubb avslutat sviten om Pia. Vi såg i kväll den andra och sista delen av den sista dokumentärfilmen om henne, ”Det sköra livet”. (Tidigare filmer är omskrivna här.)

Flera år avverkas på 58 minuter. I en sekvens från 2015 träffar Pia en vän som fortfarande lever ett ganska trasigt liv och de går tillsammans och ser en utställning på Fotografiska, där en videoinstallation visar filmklipp från Kina. 2016 bläddrar hon fram två uppslag i Situation Sthlm där hon är intervjuad. Hela filmsviten börjar med att Pia säljer tidningen vid Karlaplan 2001, men nu, nämner Tom Alandh som speakerröst, är det knappt någon av försäljarna från den tiden som lever. 2017 flyttar Pia tillbaka till Stockholm från Hudiksvallstrakten där hon bott ett antal år. Det bidrar till att seriens cirkel sluts. 2018 följer vi med Pia och hennes mamma Ann-Mari – nu med en grav synskada – på en Lars Lerin-utställning på Liljevalchs. 2020 fyller Pia 65 och ska fira med familjen kring ett fikabord med tårta. När hon sitter med smink och spegel innan de andra kommer säger hon, med sin vanliga uppsluppna men svarta humor, att man måste måla sig mycket i den här åldern och dessutom måste hon bli så snygg att folk inte tänker på att hon, på grund av sin sjukdom, har slang i näsan.

Pias värld har smält samman med min. Kanske såg jag henne sälja de hemlösas tidning någonstans i Stockholms innerstad 2001 och kanske såg jag henne på Fotografiska eller Liljevalchs under 2010-talet – jag besökte de båda utställningarna. Även om jag till och med köpte ett tidningsnummer av Pia någon gång säger det sig självt att distansen är kortare till den som går runt och ser på konst i samma utställningslokal som man själv.

Nu har jag genomspoilat hela dokumentärfilmsserien, men bara det faktum att filmen från 2001 om missbrukaren Pia fått uppföljningar fram till 2020 avslöjar att hon inte går under. Hur som helst kan jag varmt rekommendera allihop, men inte fristående utan som en helhet, och även om det är svårt att recensera dokumentära livsskildringar har det också varit riktigt givande att ha filmklubbssamtal genom serien.

Nästa Distansfilmklubbsmöte handlar om något annat.

Distansfilmklubb: Det sköra livet, del 1

”Det sköra livet” är sista filmen om Pia, men delad i två timslånga avsnitt. Nu har LW och jag sett del 1.

Vid det här laget har man hamnat långt ifrån den första filmens avsikt – att följa en människa som lever på samhällets baksida – vilket förstås är en fantastisk förändring. Det är med andra ord helt andra aspekter av livet än droger och hemlöshet nu definierar Pias liv. Den typen av problematik hör istället hemma i hennes jobb med missbrukande kvinnor – precis som i den förra filmen – och den finns också kvar hos gamla vänner som hon träffar på gatan i Stockholm ibland. Och hos dottern, som åkt fast för narkotikabrott. Dottern är fortfarande det stora orosmolnet. I övrigt behandlas vardagsliv, flyttar, vänner, sjukdom, mamma Ann-Maris kamp mot sin allt svagare syn, sonens nya flickvän och hennes två hundar. Nästan det enda som gör dokumentärens objekt – några familjemedlemmar i fyra generationer – speciella är att de varit med i en rad dokumentärfilmer och man undrar hur det ska gå för dem.

Vi tittar vidare.