Med jämna mellanrum är både föräldrarna och brorsan i Östergötland, i trakterna på och kring Vikbolandet där vi bodde från det att jag fyllde elva fram till att vi droppade av – jag flyttade hemifrån när jag var sjutton, brorsan flyttade hemifrån några år senare och slutligen sålde föräldrarna villan och flyttade hit till Stockholm. Det är nio år sedan och jag hade inte varit där sedan dess – fram till nu. Att åka och titta på huset där vi bodde och den gamla stugan på samma tomt, farfars barndomshem och vår sommarstuga när jag var liten, var helt uteslutet. Pappa och brorsan har en annan inställning, men mamma och jag vägrar. Vi vill minnas det som det var, inte som det blivit med de nya husägarna. Under dagens östgötaturné, som jag önskade mig av föräldrarna i födelsedagspresent, åkte vi hastigt förbi den lilla väg som går upp till huset – jag skärmade av utsikten med händerna och stirrade ut genom bilfönstret åt andra hållet – men såg mycket annat i omgivningen där i Östra Ny, som den grisskära kyrkan och det lilla hus som var pappas första hem, bara några hundra meter från där vi bodde.

Jag är stadsmänniska och att bli kvar på Vikbolandet fanns inte i min föreställningsvärld, samtidigt som jag alltid tyckt att utarmningen av byarna – som tidigare var hela samhällen – är så sorglig. I Östra Ny fanns förr om åren all möjlig service, varav mataffären fanns kvar när jag var liten, men även om det som fanns är borta har bygden inte dött ut. Vissa i min generation har faktiskt stannat kvar, och förutom att det är liv i stugorna har nya specialiserade gårdsbutiker öppnat lite här och där, som varenda stadshipster skulle uppskatta.

Första stoppet på turnén var Vilbergen i Norrköping, där vi hälsade på Ivan och Birgitta. Ivan är pappas kusin, också född vikbolänning, och en stor del av samtalet över vaniljhjärtan och finska kanelbullar rörde minnen av hus och människor vid den gamla kvarnen, vid vägen mot Tjugentorp, före fotbollsplanen men efter Örtomtavägen, vid skolan, vid den gamla skolan, vid den ännu äldre skolan och så vidare och så vidare.

Egentligen stod inte Söderköping på min önskelista, trots sin oslagbara charm, men när vi passerade kunde vi inte låta bli att gå runt i några få minuter. Här ligger Diana, som går längs med Göta Kanal mellan Stockholm och Göteborg.

Här står vi i en åker vid Mogata och studerar landskapsblomman blåklint.

Lunch på Stegeborgs hamnkrog. Vackert väder när vi kom …

… sedan inträffade detta.

Uteserveringen tömdes på folk, men vaddå, det fanns ju tak! Vi satt kvar. Jag gick in och knyckte en lykta, personalen kom och satte på infravärmen.

Pappa och hamburgaren.

Det blev inte mycket mer regn, men väl moln i olika kulörer, och lite åska i bakgrunden.

Plötsligt dök Diana upp igen. De kunde inte komma mycket närmare restaurangen.

Själva borgruinen är ändå rätt stilig i gråväder.

Nästa höjdpunkt var Visätter kalkongård. Själva kalkonerna hörde vi kackla inifrån sitt hus, men de djur vi ville titta på var alpackorna.

De är inte särskilt blyga.

Det här är Idun, i regntyngd lugg.

När vi ringde upp och sa att vi ville handla i butiken och titta på alpackorna skickades en av familjens söner på cykel för att möta oss. Han släppte in oss i hagen där honorna gick.

Och här är den lilla alpacka vi helst ville träffa – fyra dagar gammal.

Pappa fick äran att bjuda på lördagsgodis.

Nästa stopp var Sänkdalens gård, vars glass jag senast såg på Vintervikens trädgårdscafé.

Här strövar mjölkproducenterna.

Gårdsbutiken skulle enligt uppgift ha mycket generösa öppettider, 9-21 varje dag.

Och det var ingen konst att hålla öppet, förstod vi när vi gick in i det garderobsstora rummet med en frysbox full av läckra glassbägare och en kaffeautomat på en bänk. Ovan ses kassan. Här har man förtroende för kunderna.

Parkering för traktens ungdom.

Och så hade vi sparat det kanske bästa till sist – ICA i Östra Husby! I Östra Husby, Vikbolandets centralort, ligger min gamla högstadieskola, men minnena från ICA-butiken härstammar framför allt från de år då jag kom hem till mamma och pappa på någon liten sommarvistelse och – ännu viktigare – till jul. När jag frammanar en inre bild av butiken är den fylld av julstjärnor.

Slutligen vill jag upplysa om fenomenet saltgurka. När jag hör någon i Stockholm, eller på en annan ej östgötsk ort, prata om saltgurka menar vederbörande i nio fall av tio ättiksgurka. Så här, mina vänner, ser saltgurka ut. Den kan vara vit, som här, eller grön. Och så smakar den salt, inte sött.