MMCDXI Vietnamesisk kanel

När man planerar en resa – jajamän, det blir Vietnam i slutet av året – ser man sitt resmål överallt. Till exempel la jag märke till att örtteet som någon kollega lämnat bland de allmänna teerna i Stadsbibblans lunchrum innehåller indisk, indonesisk och vietnamesisk kanel. Mina otränade smaklökar kan omöjligt avgöra om det är sant eller ej – jag skulle bli djupt imponerad om det över huvud taget finns någon med den förmågan – men härmed har jag fått upp ögonen för ”Saigon cinnamon”. Den är tydligen dyr.

MMCDX Familjen i Gamla stan

Familjen”Solen sken lite. Spårvagnarna gnisslade i kurvan till Slussplan, färjorna plingade och stötte emot kajen när dom skulle lägga till vid Räntmästartrappan och måsarna skrek högt uppe i luften över Skeppsbron, som om de var rädda att falla ner och slå sig.”

När det är lugnt på jobbet kan man unna sig att läsa. För Stockholmskällans räkning läser jag Familjen i Gamla stan av Elsa Nyblom från 1955. Hög charmfaktor. Stark Stockholmsstämning.

MMCDVIII Genomfirad

Tänk att man vid den här höga och ojämna åldern får bada i fina presenter på sin födelsedag! Smolket i bägaren var en jobbig huvudvärk, som gjorde att jag såg mina vänner på det lilla tårtkalaset på innergården genom en rätt tjock dimma, men desto trevligare var det att senare på dagen vakna upp och betrakta presenterna. Vanligtvis är det definitivt inte presentbordet som är huvudsaken, och jag har tidigare helt avsagt mig presenter, men nu blev jag så tagen av att de olika sakerna träffade så mitt i prick.

Det ätbara uppe till vänster är ett ”överlevnadskit” och vid de fina krukväxterna står ett litet hemmagjort restaurangpresentkort. Vidare på det ätbara temat fick jag en flaska med basilika- och parmesansmaksatt salt som mamma köpte med någon menande kommentar när vi var i Amsterdam, vilket jag hunnit glömma. Av henne fick jag också de små pappersfickorna som det står ”The Big Apple” på – apropå favoritstaden – till smörgåsar eller hamburgare. Tekoppen har handtag i guld – min nya favoritfärg – och ett te följde med, där finns ett kort med en sedel från mormor, en hemmasydd tygpåse med rävmönster – favoritdjuret – för att inte tala om presentasken med ett rävhuvudformat syetui på en bädd av chokladkolor. Att allt privatimporterat har ett extra stort värde i mina ögon är visst också känt, jag fick cypriotisk choklad och israeliskt badsalt från vännernas resor. Och en fin bukett på det. Kunde inte bli bättre.

MMCDVII Östgötaturné

Med jämna mellanrum är både föräldrarna och brorsan i Östergötland, i trakterna på och kring Vikbolandet där vi bodde från det att jag fyllde elva fram till att vi droppade av – jag flyttade hemifrån när jag var sjutton, brorsan flyttade hemifrån några år senare och slutligen sålde föräldrarna villan och flyttade hit till Stockholm. Det är nio år sedan och jag hade inte varit där sedan dess – fram till nu. Att åka och titta på huset där vi bodde och den gamla stugan på samma tomt, farfars barndomshem och vår sommarstuga när jag var liten, var helt uteslutet. Pappa och brorsan har en annan inställning, men mamma och jag vägrar. Vi vill minnas det som det var, inte som det blivit med de nya husägarna. Under dagens östgötaturné, som jag önskade mig av föräldrarna i födelsedagspresent, åkte vi hastigt förbi den lilla väg som går upp till huset – jag skärmade av utsikten med händerna och stirrade ut genom bilfönstret åt andra hållet – men såg mycket annat i omgivningen där i Östra Ny, som den grisskära kyrkan och det lilla hus som var pappas första hem, bara några hundra meter från där vi bodde.

Jag är stadsmänniska och att bli kvar på Vikbolandet fanns inte i min föreställningsvärld, samtidigt som jag alltid tyckt att utarmningen av byarna – som tidigare var hela samhällen – är så sorglig. I Östra Ny fanns förr om åren all möjlig service, varav mataffären fanns kvar när jag var liten, men även om det som fanns är borta har bygden inte dött ut. Vissa i min generation har faktiskt stannat kvar, och förutom att det är liv i stugorna har nya specialiserade gårdsbutiker öppnat lite här och där, som varenda stadshipster skulle uppskatta.

Första stoppet på turnén var Vilbergen i Norrköping, där vi hälsade på Ivan och Birgitta. Ivan är pappas kusin, också född vikbolänning, och en stor del av samtalet över vaniljhjärtan och finska kanelbullar rörde minnen av hus och människor vid den gamla kvarnen, vid vägen mot Tjugentorp, före fotbollsplanen men efter Örtomtavägen, vid skolan, vid den gamla skolan, vid den ännu äldre skolan och så vidare och så vidare.

Egentligen stod inte Söderköping på min önskelista, trots sin oslagbara charm, men när vi passerade kunde vi inte låta bli att gå runt i några få minuter. Här ligger Diana, som går längs med Göta Kanal mellan Stockholm och Göteborg.

Här står vi i en åker vid Mogata och studerar landskapsblomman blåklint.

Lunch på Stegeborgs hamnkrog. Vackert väder när vi kom …

… sedan inträffade detta.

Uteserveringen tömdes på folk, men vaddå, det fanns ju tak! Vi satt kvar. Jag gick in och knyckte en lykta, personalen kom och satte på infravärmen.

Pappa och hamburgaren.

Det blev inte mycket mer regn, men väl moln i olika kulörer, och lite åska i bakgrunden.

Plötsligt dök Diana upp igen. De kunde inte komma mycket närmare restaurangen.

Själva borgruinen är ändå rätt stilig i gråväder.

Nästa höjdpunkt var Visätter kalkongård. Själva kalkonerna hörde vi kackla inifrån sitt hus, men de djur vi ville titta på var alpackorna.

De är inte särskilt blyga.

Det här är Idun, i regntyngd lugg.

När vi ringde upp och sa att vi ville handla i butiken och titta på alpackorna skickades en av familjens söner på cykel för att möta oss. Han släppte in oss i hagen där honorna gick.

Och här är den lilla alpacka vi helst ville träffa – fyra dagar gammal.

Pappa fick äran att bjuda på lördagsgodis.

Nästa stopp var Sänkdalens gård, vars glass jag senast såg på Vintervikens trädgårdscafé.

Här strövar mjölkproducenterna.

Gårdsbutiken skulle enligt uppgift ha mycket generösa öppettider, 9-21 varje dag.

Och det var ingen konst att hålla öppet, förstod vi när vi gick in i det garderobsstora rummet med en frysbox full av läckra glassbägare och en kaffeautomat på en bänk. Ovan ses kassan. Här har man förtroende för kunderna.

Parkering för traktens ungdom.

Och så hade vi sparat det kanske bästa till sist – ICA i Östra Husby! I Östra Husby, Vikbolandets centralort, ligger min gamla högstadieskola, men minnena från ICA-butiken härstammar framför allt från de år då jag kom hem till mamma och pappa på någon liten sommarvistelse och – ännu viktigare – till jul. När jag frammanar en inre bild av butiken är den fylld av julstjärnor.

Slutligen vill jag upplysa om fenomenet saltgurka. När jag hör någon i Stockholm, eller på en annan ej östgötsk ort, prata om saltgurka menar vederbörande i nio fall av tio ättiksgurka. Så här, mina vänner, ser saltgurka ut. Den kan vara vit, som här, eller grön. Och så smakar den salt, inte sött.

MMCDVI Northanger Abbey i brittiskt blommig miljö

Bokcirkel med bibliotekariekolleger på Tea & Garden – en sådan lyx! Själva afternoon tea-et, förstås, men framför allt att få prata om Jane Austens Northanger Abbey på precis det sätt vi vill – fullt fokus på boken (Helena kanske skulle protestera mot detta, AnnCharlotte och jag kom ofta in på de olika filmversioner vi sett), djupdykning i rollfigurer, vändningar i handlingen, vad vi skrattade åt, hur kul det tidiga 1800-talets läsare kan ha tyckt att de parodiska delarna var. Humorn är definitivt min favoritsida av Jane Austen.

Tack vare mina två besök i Bath kände jag igen några av miljöerna som beskrevs, som ”the Pump-room”, en mingelplats för societeten. Vill man dit i dag går det bra att boka via Bookatable.

MMCDIV Är fortfarande i början av Northanger Abbey

”How are your various dresses to be remembered, and the particular state of your complexion, and curl of your hair to be described in all their diversities, without having constant recourse to a journal?” Lifelogging runt år 1800. Vi som vill dokumentera och minnas har inga nymodigheter för oss, fråga bara Jane Austen.

Raderna om dagboksskrivande står i Northanger Abbey – Mr. Tilney talar om för Catherine att han minsann vet ett och annat om unga fröknars förehavanden, bland annat att de undantagslöst för dagbok – och jag läser den inför en bokcirkelträff på fredag, som jag verkligen ser fram emot.

MMCDII Stylad på en måndagsförmiddag

Tillbaka i Stockholm. Att det inte blev någon sovmorgon trots en extra ledig dag efter midsommarhelgen gjorde ingenting, i och med att jag skulle leka Östermalmstant, besöka Salong Novo på Riddargatan och promenera nyfriserad i kvarteren för att ta bussen hem från Jungfrugatan. Synd att mina kommande programpunkter är uppackning av resväska och pyssel med nya skåpdörrar till mina Billy-hyllor.