Pandemipåsk

Det blev en påskafton ändå, i goda vänners lag på en altan på Ekerö. Vi höll oss utomhus i princip hela tiden och åt mat från kök och grill. Den laboratoriearbetande läkaren i sällskapet hade jour och smet iväg till sin dator ett slag, för att sedan komma tillbaka och rapportera om hur många nya covidsmittade som just bekräftats. Man kommer inte undan sjukdomen långa stunder i sträck.

Efter att tre av oss suttit lite lagom utspridda på en buss steg vi av i den här miljön.

Piffigt och påskigt.

Äggjakt i terrängen! Oj vad jag uppskattar att man inte behöver vara så förskräckligt vuxen hela tiden.

Och så en lämpligt lantlig påskbakelse.

Tack för i går, kära värdpar i obygden!

Vi och några till på Mr Cake

Efter att länge bara ha träffat vänner digitalt var det en väldigt trevlig normalitetsupplevelse att sitta med kompisen J och äta varsin knallröd red velvet-croissant på Mr Cakes uteservering, granne med Engelbrektskyrkan. Avstånd hölls, givetvis, och när vi kom vid öppningstid var det vi och två sällskap till på plats på stans annars mest fullsatta café. Gott om utrymme, många oanvända bord.

Socialt distanserat fika – eller: Hej därborta!

Först var det bestämt, sedan var det tveksamt, sedan blev det av ändå – påskfika med föräldrarna på Skeppsholmen! Det är så svårt att göra rätt under de konstiga rådande omständigheterna, men såvitt jag minns har jag inte firat en enda påsk utan föräldrarna sedan jag föddes, och jag tror vi lyckades ordna en relativt smittmässigt säker lösning. Mamma och pappa tog bilen till Stockholm och vi satt kanske två och en halv meter ifrån varandra på en lång bänk. Riskerna är ju större för dem än för mig, så mamma hade gjort matsäck till oss alla, medan jag bara hade köpt macarons från Petite France, i separata cellofanpåsar, hanterade med handskar. Ett paket med mackor låg förberett på min plats, kakor kastade vi bokstavligen mellan oss. Sedan halvskrek vi över avståndet och var inte lite uttittade vid promenadstråket längs med vattnet, men folk förstod nog precis vad vi höll på med.

Under promenaden hem – SL-kortet brinner inne nästan helt den här perioden – fick jag en notis om pågående Facebook-sänd körkonsert från Kungsholms kyrka. Jag lyssnade medan jag gick längs Hantverkargatan och hade den sluttande kyrkogården till höger om mig, med kyrkan uppe i backen. Det är långt ifrån samma sak att gå ute på gatan och att sitta i en kyrkbänk, men vad roligt det är ändå, att sådana här framträdanden görs så tillgängliga.

Melodifestivalen 1987

När morgonstjärnan brinner och skuggorna försvinner
närmar du dig land, styrs ditt skepp i hamn.
När stormen är över är allt du behöver se
stjärnan som tänds för dig.

Konversationen med den något yngre Instagram-kontakten började handla om Melodifestivaler från förr och jag rekommenderade den från 1986. Den hade hon ingen koll på, sa hon, det var ju året hon föddes. Jag nämnde ”Dover-Calais” med Style, ”ABC” med Anna Book och ”Kärleken är evig” med Lena Philipsson. ”Jaha, dem kan jag ju!” Misstänkte det – det var ett riktigt klassiskt år.

Jag inspirerade säkert mig själv mer än henne och gick genast till Öppet arkiv för att kolla Melodifestivalutbudet. Just 1986 har jag sett så väldigt många gånger, så jag klickade fram 1987, som jag har sett väldigt många men något färre gånger. Efter att ha sjungit med i ”Alexandra” med Sound of Music och den mer bortglömda, poppigt dansbandsklingande ”Nya illusioner” med Annika Jonsson bräkte jag på tillsammans med Cyndee Peters om morgonstjärnan. Och sedan vidare, med Arja Saijonmaa och Robert Wells … Det var så mycket bättre förr. Hälsningar från 70-talisten.

Bokbud

I går ringde jag till Söderbokhandeln, i dag levererades den bok jag önskade (vår majbok i bokcirkeln) personligen till dörren. 142 swishade kronor. ”Vill ni ha kvar er lokala bokhandel i morgon – stöd den idag!” utropar de och erbjuder under den pågående krisen egenutförd leveransservice i centrala Stockholm och billig postleverans i övriga landet. Den här nöjda kunden hoppas verkligen att affärerna går hyfsat.

Pesten i gammal översättning

På träffen med min privata bokcirkel för fem veckor sedan nämnde en av deltagarna att Pesten av Albert Camus har lyfts fram i media som en återaktualiserad roman och tyckte att den vore intressant som cirkelbok till nästa tillfälle. Visserligen skulle den läsas som en krigsallegori när den kom 1947, men det är förstås som epidemiskildring den är intressant i våra dagar, och inte behöver man vara någon särskilt skarp litteraturanalytiker för att se parallellerna.

Det börjar med några få sjukdomsfall för att sedan öka. Myndigheterna rapporterar dödssiffror, men invånarna i den drabbade staden har till en början svårt att tolka dem, eftersom de inte vet i vilken takt människorna där dör under vanliga omständigheter. Samhället får brist på viktigt material. Vissa butiker stänger. Vården går på högvarv och begravningsfrågan blir mer och mer akut. Sjuka måste isoleras och deras anhöriga får inte träffa dem.

Hade jag läst boken för bara några månader sedan hade jag inte haft en aning om hur realistisk beskrivningen av förloppet är och förmodligen hade jag upplevt den som ganska tradig, särskilt som den svenska översättningen från 1948 är styltigt gammalmodig. Trots att jag hade goda incitament, med en cirkelträff framför mig och all igenkänning, var språket ett visst hinder – så när jag för bara några dagar sedan upptäckte att den nyöversättning jag gärna hade önskat alldeles snart kommer ut på Bonniers visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. Cirkelträffen hade vi i går, så tajmingen för oss var inte perfekt, men hur perfekt är den inte för det läsande Sverige som just nu inte verkar vilja något hellre än att läsa Pesten? På biblioteket är den gamla översättningen väldigt efterfrågad och när den nya kommer blir det förmodligen rusning.

Det var inte så dumt att prata av sig med de andra – i WhatsApp – särskilt som det handlade om något vi alla berörs av. Men jag har bestämt mig – jag ska läsa Jan Stolpes översättning också, med förord av Per Svensson, så snart jag kan.

Nu har vi pratat klart om Testamente

En uppföljning om Nina Wähäs Testamente, som jag diskuterade med H för andra gången i går (här skrev jag av mig efter vår första digitala bokcirkelträff). Nu hade H läst till slutet och vi kunde prata om flera överraskande drag som kommer sent i boken. Eftersom jag nämner ett par av dem nedan kommer här en

SPOILERVARNING!

När vi konstaterat att varken H eller jag blivit jätteförtjust i boken sökte vi fram några recensioner och läste valda stycken högt. För vi visste det ju från början – hyllningarna vet inga gränser. Expressens rubrik: ”Hon är så bra att jag blir vansinnig”. Och: ”Jag är fullkomligt uppslukad ända från start”, säger Aase Berg i DN, ”för Wähä kan verkligen skriva.” Och vidare i DN-recensionen: ”Det viktigaste är språket, som ofta bryter fram i överrumplande stringens.” Tycke och smak är ju helt individuellt, och tydligen också uppfattningen om språklig stringens och kvalitet överlag.

Under vårt första boksamtal skrattade H när jag, som ett slags eftergift efter att jag ondgjort mig över just språkkvaliteten, sa att boken kan fungera som diskussionsunderlag för vidare funderingar på hur livet förändrats, eller inte, under de senaste generationerna i ett tornedalskt lantbrukssamhälle. Det där med ”diskussionsunderlag” tyckte hon var en riktig sågning. Det var inte menat att vara alltför drygt och elakt, mest uppriktigt, och även nu efter vårt senaste samtal håller jag fast vid det. Ämnena som behandlas är inte alls ointressanta, men det är för många och viktiga aspekter runtomkring som drar ner min upplevelse och därmed min öppenhet för att ta till mig berättelsen som en analys i sig själv.

Aase Berg tar faktiskt också upp en aspekt som hon tycker drar ner trovärdigheten, nämligen själva det testamente pappan skrivit och som familjen och vi läsare får ta del av i slutet av boken, där han framstår som mycket verbal och klarsynt. I bokens början skildras alltså pappan som en fåordig sadist som terroriserar och traumatiserar den familj som man sedan följer, och förutom att den extrema personlighet som presenterats inte stämmer överens med testamentets innehåll förvånas jag av att pappans roll så snabbt blir så förminskad. Från att ha etablerats som den tyranniska mörka skugga som faller över allt och alla i den stora familjen – om än på mycket olika sätt för de olika barnen – blir han mest en del av det lantliga, gammalmodiga och isolerade liv som syskonen i olika grad bryter med. Tills strålkastaren plötsligt vänds mot honom som förövare igen och han mördas under diffusa omständigheter.

I en intervju i Sydsvenskan säger Nina Wähä att hon tror att alla familjer är fulla av elände och att man gör klokt i att ta ”kontroll över sin berättelse” och därmed bearbeta den. Jag vet att jag har skrivit om det tidigare, men det här är ytterligare ett av de tillfällen då jag blir påmind om en kommentar från Dr Phil. Eftersom jag bara har sett några enstaka avsnitt (om ens det, enstaka halva kanske – vill gärna framhålla detta) vet jag inte om det är en standardreaktion från hans sida eller ej, men det var ett svar till en kvinna med pågående elände i sin familj, av en riktigt svår art. När hon som ett konstaterande av något självklart sa att hemska saker pågår i alla familjer sa Dr Phil nej, så är det inte. Det finns gradskillnader i elände. Vardagsbekymmer och slitningar i relationer är vanligt, grova övergrepp är ovanligt.

Inte för att jag tror att Nina Wähä fullt ut vill normalisera en sadistisk familjefar, däremot passar det liksom in i vår tids klyschor. Det traditionella livets attribut är här en stor syskonskara, en våldsam pappa, en kuvad mamma och en flagrant dubbelmoral. När barnen närmar sig vuxen ålder flyttar de flesta ifrån sin hembygd och det finns inte så mycket stabilitet och värderingar att ta med sig, utan vägen som möjligen kan leda till lycka är normbrytandets, nya livsstilar som indikerar att det traditionella livets ramar var ett fängelse. Det gäller även mamman, som inte bara behöver lämna det destruktiva äktenskapet utan också börja dejta och älska sin kropp. Hade inte kontakten med männen skett via annons och brev hade det varit en historia direkt från utgivningsåret 2019, snarare än tidigt 1980-tal.

Som om jag inte hade dissat nog undrar jag genom läsningen varför det behöver vara hela tolv syskon plus två som dött. ”Ni måste dessvärre lära känna dem allihopa”, informerar och beklagar berättaren på första sidan. Även en syskonskara på, säg, åtta hade varit stor, kunnat inbegripa många personlighetsdrag, livsval och öden och varit 33 procent enklare att hålla isär. Men eftersom jag till skillnad från den stora majoriteten inte tycks vara mottaglig för bokens företräden ska jag avhålla mig från vidare förbättringsförslag.

Konsert hemma på ganska stor bild

I drygt två år låg ett inplastat programkort från Boxer i en skokartong i det här skåpet, men sedan i kväll sitter det i digitalboxen. Det tog nog inte mer än en halv minut att få igång TV-skrället den här gången – jag har testat då och då de senaste åren – men att bläddra mellan kanaler var inte enkelt och fråga mig inte varför det är en svart ram kring bilden, bildformatet verkade totalt orubbligt. Men mission accomplished, jag lyckades se och höra konserten från Berwaldhallen. Dekoren framför skärmen fick stå där den stod.

Till vardags kommer jag nog inte heller fortsättningsvis att bry mig om TV:n, utan fortsätta att använda Boxer Play på mindre skärmar.

Våryra stockholmare går inte att hålla inne

Djurgården är ju alltid fint, men efter lång inomhusvistelse var det som att ha kommit till ett sagoland. Svanarna lyste illvita i solen där de simmade i glittrande vatten bakom knallgula påskliljor. Där fanns hundar, hästar, de obligatoriska flockarna med kanadagäss – och människor! Men trots att Djurgården är stort rörde sig de flesta längs samma stråk och det rekommenderade avståndet verkade de flesta inte bry sig om. Det är olyckligt, när det trots allt inte är omöjligt att sprida ut sig.

Jag promenerade dit från Kungsholmen, via körsbärsblommande Kungsträdgården och populära Nybrokajen, och på hemvägen tog jag en sällsynt tur med kollektivtrafiken, en några hållplatser lång färd på en nästan tom spårvagn. På den punkten verkar stockholmarna följa påbuden.