Jag älskar flygplatser. Känslan var kanske mer mytisk när jag var yngre och nu besudlad av upplevelser av dryga säkerhetskontroller, korsförhör, stress, förseningar och strikta bagageviktsregler, men ändå.
Självklart kastade jag mig över fotoboken Stockholm Arlanda Airport av Johan Fredin-Knutzén när jag upptäckte den. Fotografen har fram till nyligen haft en liten utställning på Sture bibliotek (fast med bilder ur boken I stadens spår, om Stockholms tunnelbana) och under bilderna låg en trave Arlanda-böcker. En av dem fick följa med hem, och nu har jag gått igenom den från första till sista sidan. Många bilder är tjusiga, andra mer dokumentära rakt upp och ner. Det är nästan lika mycket faktabok som fotobok, med texter om taxibanor, tull, flygplatsbröllop och trafikledningstorn. Och det är helt okej, men hade varit mycket mer tilltalande om texten korrekturlästs. Här finns slarvfel av olika slag, och samma fakta upprepas ibland flera gånger. Men bortser man från det kan man få bra inblick i vad som händer bakom kulisserna och vilka arbetsuppgifter som utförs. Till exempel hade jag inte en aning om att Arlanda håller sig med en skyddsjägare, som håller koll på oönskade fåglar.
Nu ser jag att boken har en enkel hemsida, vars innehåll är ett ljudsatt bildspel. Ah. Här kan man gå in och få flygplatsfeeling på en minut blankt precis när man vill.

En kollega är där just nu, en har precis kommit tillbaka och en – Sture-kollegan Salomon – ska snart åka. De två tidigare har fått mina bästa New York-tips per mail, medan vi gjorde en hel liten New York-extravaganza på Sturebibblan i går, med Salomon och Martin, som reser om ett par veckor, AnnCharlotte, som är allmän New York-fantast, och mig, som också är det och som visade bildspel på den neddragna duken och höll föredrag om vad de kunde göra och se, medan min publik satt och åt wraps från Wiggo. Att ha en intern New York-kväll på biblioteket after hours tyckte vi var en utmärkt idé, tills städarna kom.
Har tepaus och plockar fram den här lilla rutan som jag återupptäckte i ett köksskåp i morse. Den härstammar från ett av de anrika Sprüngli-konditorierna i Zürich och ska ätas med andakt.
Det känns ”lite som att sitta och fika i ett badrum” enligt en recensent på 



Rebecca, som har bott några år i Sverige och varit med i Korskyrkan, kommer snart att åka hem till Australien och hade en kombinerad avskeds- och födelsedagsfest på Gamla stans Vapiano i kväll. Presenterna var påtagligt blågula – en midsommarstång, en liten bok om Stockholm, svenskt godis – och gästerna bredde ut sig vid flera bord i den stimmiga lokalen. Så väldigt stor är inte Korskyrkans församling och ungefär samma personer dyker upp i många sammanhang, men alla umgås ju inte med alla, så när någon av vännerna drar ihop folk kan man ändå få tillfälle att prata med sådana som annars mest rör sig i ens periferi. Det var inte uteslutande Korskyrkefolk, men vi var i majoritet. Vi gillar varandra.




