CLXXXIX Alla dessa dagar

Nej, jag brukar inte läsa Carl Bildts blogg, inte för att jag inte vill, mest för att de stora frågorna blir så övermäktiga. Men imponerad blir jag när jag väl tittar in. I dag förutspår Carl Bildt ”en rik meny för dagens samtal här i Paris” och tänker sig frågor som följande: ”Hur skall vi säkra framgång för ansträngningarna i Libyen? Vad måste vi göra för att underlätta den nödvändiga demokratiska övergången i Syrien? Finns det en möjlighet att få till stånd en reell fredsprocess mellan Israel och Palestina?”

(Jag önskar att jag kunde kommentera detta på ett insiktsfullt sätt, men jag kan bara säga att jag överlåter Mellanösternfrågorna till andra medan jag själv försöker operera fredsbevarande på en mer mellanmänsklig nivå.)

Och så gillar jag blogghuvudet, med en leende Carl Bildt i ena änden och planeten Jorden i den andra. Det är så jag brukar tänka mig mig själv, jag och min planet. Hade jag möjlighet skulle jag försöka hålla mig à jour med varenda en av dess fläckar.

CLXXXVIII Kaffeverket

Det känns ”lite som att sitta och fika i ett badrum” enligt en recensent på Cafékartan, men jag tyckte det kunde vara värt att testa. Trevligt, tyckte jag, lite badrumskänsla kanske, men stilrent vitt och grått, mittemellan vilsamt och kliniskt. Den grillade mackan var god, bra utbud av varma och kalla drycker, trevliga fönster mot en fin gård. Men kakelklädd miljö har sina baksidor. Tio meter från mig satt en man som hostade så det ekade och i rummet bredvid ett barn som om och om igen hävde upp ett skärande illtjut. Som tur var satt de flesta med lurar i öronen och smartphone eller surfplatta på bordet, som sig bör på ett hippt café på Sankt Eriksgatan.



CLXXXVI Vännerna på Vapiano

Rebecca, som har bott några år i Sverige och varit med i Korskyrkan, kommer snart att åka hem till Australien och hade en kombinerad avskeds- och födelsedagsfest på Gamla stans Vapiano i kväll. Presenterna var påtagligt blågula – en midsommarstång, en liten bok om Stockholm, svenskt godis – och gästerna bredde ut sig vid flera bord i den stimmiga lokalen. Så väldigt stor är inte Korskyrkans församling och ungefär samma personer dyker upp i många sammanhang, men alla umgås ju inte med alla, så när någon av vännerna drar ihop folk kan man ändå få tillfälle att prata med sådana som annars mest rör sig i ens periferi. Det var inte uteslutande Korskyrkefolk, men vi var i majoritet. Vi gillar varandra.





CLXXXV Alles Autobahn


Supertrevliga bibliotekarien Maria på Goethe-institutets bibliotek har bloggen Alles Autobahn (det är lugnt, den är på svenska) och skriver här om grafiska romaner som rör musik. (Jag har haft en faiblesse för grafiska romaner de senaste två åren, snart kommer jag att dela med mig av mina egna favoriter.) Kolla boktipsen, bloggen i övrigt och naturligtvis biblioteket på Bryggargatan 12A, nära Centralen. Är man tysktalande lär man hitta massor av intressant material, men även för oss andra finns det mycket att ta del av, som film och musik och även en del svensk- och engelskspråkig litteratur. Och så är det ju så trevligt att gå dit.

CLXXXIV Referensbiblioteket

image

Tjoho, jag har gjort min första post! I torsdags fick jag en introduktion i hur man arbetar med Referensbiblioteket, pedagogik (E), idrott (R) och militärväsen (S) tilldelades mig och nu har jag alltså sökt upp och beskrivit en lämplig databas, nämligen den på StudyAbroad.com, som jag lagt till under Em Undervisningsväsen. Hoppas min beskrivning blir godkänd. Ska maila Britt på Informations- och lånecentralen och kolla.

Över huvud taget är Referensbiblioteket en suverän resurs när man behöver kvalitetssäkrat material inom ett särskilt ämne och har svårt att hitta något speciellt bra via Google. Vi bibliotekarier tror nämligen fortfarande på vår förmåga att söka upp och bedöma information.

CLXXXI Can we talk about this?

Det har flimrat förbi ett par gånger, att brittiska danskompaniet DV8 skulle spela några exklusiva föreställningar på Dansens hus. Det lät tungt, rasism, censur, islamkritik, det pratades på Kulturnytt i morse om att det egentligen inte var fråga om dans, snarare rörelse och kroppsspråk i kombination med dokumentärt material i de aktuella ämnena. Och så råkade jag gå in på Teaterlistan i dag, hittade billiga biljetter och bestämde mig hastigt och lustigt för att gå.

Och det är jag väldigt glad för. ”Can we talk about this?” är det bästa jag sett på länge. ”Dansen” blev allt från en komisk till olustig bakgrund, medan dansarna berättade om bråket kring Satansverserna, mordet på Theo van Gogh, Muhammedbilderna i Jyllands-Posten och andra incidenter, från olika perspektiv. När konsten tar sig an svåra samhällsfrågor blir det så ofta draget till sin spets på ett sätt som inte känns relevant utan krystat, om man frågar mig, och medvetet provokativt. Det här var sakligt. Sakligt och snyggt, särskilt när dansen gick över i akrobatik och det talade budskapet mitt i alla krumbukter ändå så tydligt gick fram.

Så vad var budskapet? Framför allt att det faktiskt är okej, i själva verket nödvändigt, att protestera mot våldskultur. Det som inte är okej är att låta vissa grupper hävda att våldet inte är våld vilket som helst utan just en del av kulturen, och kultur är vi i väst numera snabba att acceptera. Särskilt i Jyllands-Posten-fallet fick jag en ny syn på sakernas tillstånd, om vem det är som provocerar vem och vad yttrandefrihet egentligen innebär.

Det är svårt att säga hur nyanserad föreställningen var. Olika sidor representerades, till och med sharialagarna försvarades, och det poängterades att man inte motsatte sig en hel religion eller ett helt folk, utan specifika gruppers extrema värderingar. Men nog handlade det till syvende och sist om att säga ifrån. Förföljelse är förföljelse, oavsett hudfärg på offer och förövare.

Föreställningen ges två kvällar till, i morgon tisdag och på onsdag.

Recension i DN: Dans för yttrandefriheten
Recension i SvD: Täta minuter om tabun