CLXXXIV Referensbiblioteket

image

Tjoho, jag har gjort min första post! I torsdags fick jag en introduktion i hur man arbetar med Referensbiblioteket, pedagogik (E), idrott (R) och militärväsen (S) tilldelades mig och nu har jag alltså sökt upp och beskrivit en lämplig databas, nämligen den på StudyAbroad.com, som jag lagt till under Em Undervisningsväsen. Hoppas min beskrivning blir godkänd. Ska maila Britt på Informations- och lånecentralen och kolla.

Över huvud taget är Referensbiblioteket en suverän resurs när man behöver kvalitetssäkrat material inom ett särskilt ämne och har svårt att hitta något speciellt bra via Google. Vi bibliotekarier tror nämligen fortfarande på vår förmåga att söka upp och bedöma information.

CLXXXI Can we talk about this?

Det har flimrat förbi ett par gånger, att brittiska danskompaniet DV8 skulle spela några exklusiva föreställningar på Dansens hus. Det lät tungt, rasism, censur, islamkritik, det pratades på Kulturnytt i morse om att det egentligen inte var fråga om dans, snarare rörelse och kroppsspråk i kombination med dokumentärt material i de aktuella ämnena. Och så råkade jag gå in på Teaterlistan i dag, hittade billiga biljetter och bestämde mig hastigt och lustigt för att gå.

Och det är jag väldigt glad för. ”Can we talk about this?” är det bästa jag sett på länge. ”Dansen” blev allt från en komisk till olustig bakgrund, medan dansarna berättade om bråket kring Satansverserna, mordet på Theo van Gogh, Muhammedbilderna i Jyllands-Posten och andra incidenter, från olika perspektiv. När konsten tar sig an svåra samhällsfrågor blir det så ofta draget till sin spets på ett sätt som inte känns relevant utan krystat, om man frågar mig, och medvetet provokativt. Det här var sakligt. Sakligt och snyggt, särskilt när dansen gick över i akrobatik och det talade budskapet mitt i alla krumbukter ändå så tydligt gick fram.

Så vad var budskapet? Framför allt att det faktiskt är okej, i själva verket nödvändigt, att protestera mot våldskultur. Det som inte är okej är att låta vissa grupper hävda att våldet inte är våld vilket som helst utan just en del av kulturen, och kultur är vi i väst numera snabba att acceptera. Särskilt i Jyllands-Posten-fallet fick jag en ny syn på sakernas tillstånd, om vem det är som provocerar vem och vad yttrandefrihet egentligen innebär.

Det är svårt att säga hur nyanserad föreställningen var. Olika sidor representerades, till och med sharialagarna försvarades, och det poängterades att man inte motsatte sig en hel religion eller ett helt folk, utan specifika gruppers extrema värderingar. Men nog handlade det till syvende och sist om att säga ifrån. Förföljelse är förföljelse, oavsett hudfärg på offer och förövare.

Föreställningen ges två kvällar till, i morgon tisdag och på onsdag.

Recension i DN: Dans för yttrandefriheten
Recension i SvD: Täta minuter om tabun

CLXXX Stora Henriksvik revisited

image

Klart det går att besöka ett typiskt sommarfik även en regnvädersdag. Jag och Emma E, som jag känner från den tid då hon jobbade på nu hädangångna förlaget Sellin och jag korrekturläste för detsamma, fikade nästan ensamma på caféet och uppdaterade oss på varandras jobb och övriga liv. Vi gillar båda att jobba med text, men konkurrensen är stor, oavsett om man vill skriva eller redigera, vilket har gjort att Emma nu har gjort ett avsteg från förlagsbranschen medan jag får möjlighet att skriva om jag gör det gratis.

Fikat är gott och miljön är charmig på Stora Henriksvik på Långholmen, och tjejen som sköter stället är språksam och trevlig. Högt betyg överlag.

CLXXIX Kärlek och sanning

Kan man hålla sig till och uttrycka en övertygelse men ändå uppfattas som mild och kärleksfull? Predikan i dagens gudstjänst i Korskyrkan handlade om balansgången mellan två diken – i det ena prackar man på människor sanningar utan diskussion, i det andra struntar man i sanningen, som kanske svider, och föredrar en god stämning.

Johannes andra brev fokuserar på kärlek i kombination med sanning, bud, rätt lära. Många skulle gärna ta till sig budskapet om kärlek och strunta i resten, för att det skulle uppfattas som onyanserat, intolerant och exkluderande. Men om en sanning faktiskt är en sanning spelar det ju ingen roll hur den känns, om den är lätt eller tuff att ta till sig. Pröva den, även om det är enklare att hålla för öronen och sjunga högt.

Jag vände alldeles nyss sista sidan i Kyrkan som aldrig sover av Matthew Barnett, pastorssonen som grundade Dream Center (Los Angeles International Church). Kyrkans arbete går till hundra procent ut på att återupprätta människor, framför allt fattiga, gängmedlemmar, hemlösa, prostituerade, alla med stora behov av omsorg, kärlek och bekräftelse. Här finns enormt många framgångsberättelser om hur trasiga och vilsna människor mött Guds kärlek – ofta på ett väldigt konkret sätt via människors kärlek – och genast eller stegvis valt att överlämna sina liv till Jesus som dött i deras ställe.

Självklart finns samma typer av lidande här i Stockholm (även om situationen i vissa delar av downtown Los Angeles är extrem), och i viss mån kommer jag i kontakt med det, men chansen är mycket större att man pratar tro med välbeställda, välutbildade och välanpassade vänner och bekanta, och av olika skäl blir det nästan aldrig fokus på kärlek och nästan alltid fokus på intolerans. Det är tråkigt och ganska icke-konstruktivt. Och det är vi troende som måste ändra på det, utan att bli vindflöjlar som gömmer undan obekväma sanningar.

För övrigt kollade jag upp Matthew Barnetts blogg och fastnade för det här inlägget från 19 maj, ”The ‘I Don’t Do That’ Christian”. Här pratar vi icke-konstruktivt, och jag måste själv ta till mig av tanken.

CLXXVII Stockholm är ett paradis


Hur man får ett uppfriskande nytt perspektiv på sin hemstad? Man tar en promenad med en belgare som var tjugonde meter utbrister att Stockholm är ett paradis. Genom mitt medlemskap i CouchSurfing har jag sovit över hos främmande människor (i Luxemburg och Bulgarien) och här hemma har jag tagit emot resenärer och visserligen inte erbjudit en soffa men däremot guidning i stan efter deras önskemål. Manu från Belgien ville gärna se vatten och grönska, så vi sågs vid Stadshuset och gick längs Norr Mälarstrand, med paus på en av bryggorna, och vidare längs med Rålis och bort till kajakuthyrningen. Han var lite paddlingssugen och tog telefonnumret. Längs vägen träffade vi Jenny H, och både för mig, Jenny och kajakuthyraren berättade Manu om hur han kollar upp möjligheterna att jobba i Sverige, för han vill så gärna flytta hit. Han är utbildad jurist och lärare i nederländska, och ingetdera är särskilt lätt att överföra till svenska förhållanden, men han har några olika idéer, för Sverige är hans drömland.


Vi höll långsamt tempo och allt runtomkring var fantastiskt – fina båtar, rent vatten, vacker natur, män som körde barnvagnar – jag skulle bara veta hur lyckosam jag var som fick bo i en sådan här stad! Och det vet jag ju.

CLXXVI Nu fick du strike, Margareta!

image

Sorterar papper och ramlade över Vårdguiden för Stockholms län, nummer 2, 2011. Artikeln börjar: ”Undersköterskan Abraham Kashay ropar högt och klappar i händerna. Margareta skrattar och väntar ivrigt på nästa bowlingklot, som naturtroget rullar fram på den stora tv-skärmen. Det är tv-spelsdags på Hornkrokens vård- och omsorgsboende.” Har själv aldrig fastnat för tv-spel, men när jag hamnar på hemmet, då ska jag ge det en chans!