CCIV Kungsholmslitteraturen


Vilken fröjd att stå och botanisera i Stadsbibblans magasin för stockholmslitteratur i går och ta hem en trave böcker om Kungsholmen. I morse blev det ett blogginlägg om tunnelbanehistoria på Vårt Kungsholmens sajt och under lunchen satt jag och fördjupade mig i gamla kopparstick och andra bilder i Fogelströms 300 år på Kungsholmen från 1972. Det har hänt mycket på 300 år (eller 340 år) och det är en utmaning att orientera sig i bilderna. Kvarnar där hus ska stå, ringlande staket som inte har någon motsvarighet i dag, långa broar ut i vattnet som täckte mycket större yta än nu, kala kullar, skog i bakgrunden.

Känns som den gamla goda tiden när jag höll på som mest intensivt med att fylla Stockholmskällans databas med intressanta poster. Då fick man plöja böcker. En liten bråkdel av informationen blev kvar innanför pannbenet och längtar efter mer.

CCII Persisk mat

Satt mittemot Ali i lunchrummet i dag och han berättade om att han och vännerna från Iran ätit både svensk och persisk mat i midsommar. Jag kunde inte riktigt komma på vad som är typiskt persisk mat, så jag frågade och fick en liten geografilektion. Det går inte att säga vad som är typiskt persisk mat, eller typiskt persiskt över huvud taget, enligt Ali, det beror helt på vilken del av Iran man pratar om. I norr gränsar landet till forna Sovjet och i sydost till Pakistan, och här pratar vi olika matkulturer. Men shishkebab är en persisk specialitet, fick jag veta, man använder mycket saffran och ris tillagas på ett speciellt sätt. Vidare påstod jag att det nog inte finns så många persiska restauranger i Stockholm, men så är inte fallet. Två stycken som ligger i närheten om man befinner sig här på Odenplan är Hatam och Kharazmi.

(Själv åt jag medhavd lins- och potatissoppa med garam masala och yoghurtsås med jordnötter, honung, mynta och allt möjligt. Det gick vilt till i köket i går kväll. Starkt men gott. Norrländskt tunnbröd till. Mums!)

CXCIX Hembud

Dagens gudstjänst i Korskyrkan var ovanlig, sorglig, uppmuntrande, välgörande, intressant. Den som hörde eller läste i svenska medier om flygkraschen i Karelen nyligen fick säkert veta att det var en svensk som omkommit, och det var en man i vår församling. Eftersom många berörts av dödsbudet handlade pastor Andrews predikan i dag om olika personer som han fått möta vid slutet av deras liv och om löftet i Bibeln att ett nytt liv börjar på andra sidan.

Bland annat berättade han om en äldre dam som låg på sjukhus och var svårt sjuk, men fullt klar i huvudet. Andrew fick möta henne regelbundet under hennes sista år. När han så kom till henne en dag berättade hon att två änglar varit på besök. ”Var kom de ifrån?” frågade Andrew. Damen pekade på fönstret. ”De sa att de skulle komma och hämta mig på onsdag eftermiddag.” Och mycket riktigt – på onsdagseftermiddagen somnade hon in.

Mannen som omkom i flygolyckan var varken gammal eller sjuk, och om han blev förvarnad av änglar vet vi inte, men vi vet att han nu finns hos sin far. Det kyrkliga uttrycket ”hembud” säger allt. Han är hemma.

CXCVIII Dementi

I dag kom Vårt Kungsholmen-numret där jag presenteras som ny bloggare. Nej, jag bor inte på Norr Mälarstrand och nej, Kungsholmen är inte den bäst bevarade stadsdelen enligt mig (fast den är delvis mycket välbevarad) och det var inte alls min mening att mina uttalanden skulle peppras med årtal (vem kommer att bli sugen på att gå in på bloggen om min uppfattning av historia tycks vara att rabbla hårda fakta?). Men ett och annat stämmer, och de värsta grodorna kunde jag förhindra genom att texten (men inte hela) lästes upp för mig i veckan. Därför står det nu inte att det fanns munkar på Kungsholmen på 1800-talet, utan 1400-talet, och inte att jag jobbar på Riksbiblioteket, utan Regionbiblioteket, och inte att webbkursen jag jobbar med heter dela.nu, utan delning.nu.

Men ja, huvudbudskapet är att jag bloggar historiskt om Kungsholmen. Helt riktigt.

CXCVII På stan med barcelonska

På minuten en vecka efter att jag sammanstrålat med belgiske Manu vid Stadshuset träffade jag spanska Mireia på Il caffè på Södermannagatan, ytterligare en CouchSurfare som ville se Stockholm med en ortsbo. Vi gick igenom de obligatoriska presentationerna av oss själva över en enkel frukost, och hittade gemensamma intressen på en gång. Mireia jobbar på en butik i bokhandelskedjan Casa del Libro halva dagarna och frilansar som grafisk formgivare resten av tiden. Som bokälskare hade hon fått en stark känslomässig upplevelse, sa hon, när hon gick in på Stadsbiblioteket häromdagen och blev omringad av fulla bokhyllor i rotundan. Hon visste redan att jag var bibliotekarie, vilket står på min CouchSurfing-profil, och när jag sa att jag jobbat största delen av tiden på just Stadsbiblioteket blev hon helt till sig och visade entusiastiskt de bilder hon tog där.

Vi gick en runda på Söder, och Mireia sa att hon hört att det var en trendig stadsdel. Jag berättade om dess bakgrund som det fattiga området som med tiden blivit fashionabelt, dyrt och statusbohemiskt, och då sa hon att hon bodde i ett liknande område, och att hon varit med om själva förändringen. Responsen hos folk när hon säger var hon bor har förändrats dramatiskt på några år. Jag blev väldigt sugen på att återkomma till Barcelona med de här nya kunskaperna.

Vi gick genom Vitabergsparken och vidare upp på Fjällgatan, varifrån hon fick syn på Fotografiska, som hon kände igen efter att ha googlat på det. Eftersom hon var intresserad av att gå på museet och jag lätt kan slinka in med årskortet gick vi dit. Jag har aldrig sett så mycket folk där tidigare. Alla andra etablissemang i hela stan måste hålla midsommarstängt så att Fotografiska med sina generösa öppettider var enda stället att besöka. Men Mireia gillade det, och det var tur att vi inte hade planerat att fika, för cafékön var milslång.

Vi promenerade vidare genom Gamla stan och över till Kungsholmen innan vi skildes åt. Då hade vi kommit överens om att maila varandra våra bästa tips på grafiska romaner. Jag skickade min lista nyss och ser fram emot Mireias tips.

CXCVI Midsommargrill

Länge pratades det om dåligt, regnigt midsommarväder, men där jag var var det fint i går. Lite svalt, men fint. De flesta jag känner hade rest bort, och jag ville bara ha en enkel midsommar, inte resa någonstans och inte arrangera något stort, men ändå uppmärksamma dagen. Kompromissen blev grillning med Lena W här på gården, med föreningens mafiosogrill. Kyckling, halloumi, potatis och grönsaker, en dragon- och citrontimjansås och en raitainspirerad myntasås (klart man ska utnyttja sin lilla kryddträdgård). Brownieartad chokladkaka med cashewnötter till efterrätt. Så ska en midsommar firas. Jordgubbar hade i och för sig varit trevligt, men sill och sådant klarar man sig utan.

Över efterrätten tittade vi på bilder från Hongkong och Kina, varifrån Lena kom hem häromdagen. Förutom vackra gröna miljöer och landsortsbor de träffat föreställde många av bilderna unga mullbärsträd och silkesmaskar, ett projekt som Frälsningsarmén står bakom och som Lena och hennes kolleger var på besök för att se resultaten av.

Efteråt tog vi en långpromenad genom Kungsholmen, via Gamla stan och över till Söder, med avstickare till de adresser där det låg fik som möjligen kunde vara öppna i dag, midsommardagen. Vi hittade två – ett som var öppet just då och där man kunde fråga och ett som faktiskt hade en tydlig skylt för midsommaröppettider. Det var det många som saknade. Och vid det ena, Il caffè, ska jag träffa en CouchSurfare från Barcelona om en och en halv timme.





CXCV Censurskräck

”På trettio år har jag aldrig arrangerat en konsert som har varit stötande för någon, och det kommer jag inte att göra här heller. Jag skulle inte boka Wu Tang Clan till kyrkan, med tanke på språket de använder, men de skulle å andra sidan göra sig bra på Münchenbryggeriet. Folk är snabba med att säga ‘åh, de kommer att censurera konserterna’, men det handlar inte alls om censur. Man måste vara känslig i samarbetet med alla lokaler, och extra känslig i en kyrka där det finns en församling med 7.500 personer som har en stark tro.”

Konsertarrangören Harry Byrne intervjuas i DN om Filadelfiakyrkan som konsertlokal. Heja Harry! Våga visa hänsyn! Det är inte självklart för alla. Varför skulle annars folk vara så snabba med att uttrycka sin censurskräck?