CDLXX Julgåvor till Lettland

imageFör ett par veckor sedan la en bekant upp en Facebook-inbjudan till att vara med och bidra med mat, hygienprylar, kläder och leksaker inför en resa till Lettland då julgåvor ska delas ut bland behövande familjer och hemlösa. Jag bestämde mig för att kolla intresset hos mina kolleger genom att sätta upp två anslag, ett på Stadsbiblioteket och ett på Regionbiblioteket, och det dröjde inte länge förrän mailen började trilla in. Och sedan kom kassarna. Det var helt överväldigande och gladde mig enormt! Det som syns här på bilden är max hälften av det totala havet som fyllde arbetsrummet på Regionbiblioteket.

Jag tror man var intresserad av två saker – att göra en insats (som ju nästan alla vill, men man kanske behöver en liten knuff för att det ska bli av) och att rensa i garderober, vindsförråd och källare. Det sistnämnda är en suverän win-win-åtgärd, även om den hos minst en gav upphov till en del konsumtionsångest. Jag känner verkligen igen det. Hur i hela friden kan man äga så mycket saker? Och saker man inte behöver, dessutom? Men desto större anledning att sakerna byter händer.

I morse kom Lettlandfararen Lotta och hämtade sakerna i sin lilla bil. Jag var på plats en stund innan och försökte bringa reda i blandningen – barnkläder och vuxenkläder och havregryn och konserver och tvål och dockor och filtar. Att det blev så mycket kläder gjorde att jag blev rädd att allt inte kunde tas med, så för säkerhets skull började jag dela upp det i sådant som var gångbart och mindre gångbart på Korskyrkans hemlösluncher. Dessutom tänkte jag mig att ju mer sorterat det är desto enklare blir det vid utdelningen, så jag hade fixat sex banankartonger som jag fyllde och skrev på, men sex kartonger var ju en droppe i havet. Men i slutänden blev allt bra. Fler kartonger hade inte gått in i bilen, det övriga, som låg i kassar, pressades bokstavligen in i bilens alla skrymslen och kvar blev en liten påse med vantar, halsdukar och mössor och två ytterplagg, sådant jag vet är hårdvaluta på hemlösluncherna.

Ju mer jag tänker på det desto mer värmer kollegernas generositet. Ingen hade någon skyldighet att börja rota efter urväxta kläder i ett förråd eller gå och köpa mat till främlingar.

CDLXIX Fasar ut och fasar in

Nu är det precis en månad kvar av den officiella kurstiden på Delning. Jag är enormt glad och tacksam över att ha fått vara projektledare för ett nationellt projekt, med runt 30 deltagande bibliotek runtom i Sverige, kretsande kring en webbkurs i sociala medier, men nu är det snart dags att gå vidare, och jag börjar se tillbaka på de olika faser jag och projektet gått igenom. Webbplatsen strukturerades upp och hela kursen skrevs ihop (båda delarna med inspiration från fjolårets webbplats med samma syfte) i februari, den blev officiellt skarp 1 mars och bibliotekssamarbetena drogs igång i april. Sedan dess har nästan 1500 deltagare registrerat sig – hittills, många av dem nybörjare bland sociala webbtjänster.

Det kommer förmodligen att bli mer att berätta om projektets slutfas, men just nu förbereder jag mig mentalt för morgondagens möte, som markerar starten på, just precis, ett nytt projekt. Inte i den meningen att det finns projektledare och projektplan, och tyvärr inte heller några projektpengar, men mötet kommer att äga rum på Gamla stans bibliotek på Tyska stallplan 2, projektets själva högkvarter.

Från att ha haft webbnyfikna i hela landet som målgrupp kommer nu stockholmarna och stockholmsbesökarna att vara i fokus.

CDLXVIII Lite, lite höst kvar

En tidig morgon i Mumindalen vaknade Snusmumriken i sitt tält och kände att det var höst och uppbrott i luften.

Ett uppbrott kommer som ett språng! Med ens är allting förändrat och den som ska resa är rädd om varenda minut, han drar upp tältpinnarna och släcker glöden snabbt, innan han blir hindrad och utfrågad, han springer medan han kränger ryggsäcken på sig och är äntligen på väg, plötsligt lugn som ett vandrande träd med varje blad i fullständig vila. Tältplatsen är en tom rektangel av vitnat gräs. Och senare på morgonen vaknar vännerna och säger: Han har gett sig av, det blir höst.

Snusmumriken gick med en lugn och tassande gång, skogen slöt sig omkring honom och det började regna. Regnet föll över hans gröna hatt och hans regnrock som också var grön, det viskade och droppade överallt och skogen gömde honom i en mild och utsökt ensamhet.

 

Jag kramar det sista ur hösten genom att insupa första sidan i Tove Janssons Sent i november. Det andra uttrycker om våren eller sommaren säger jag om hösten. Vart tog den vägen? Varför går den så fort, den mest trivsamma av alla årstider? Men nu kommer ju en ny trevlig tid, och än är det två månader kvar av det halvår jag gillar bäst, augusti till januari.

Nej, det är inte någon gå-mot-strömmen-lek. Vissa gillar vår, andra gillar höst. Vi är bara lite färre.

Och visst måste man gilla texten? Snusmumriken bryter upp snabbt, innan han blir hindrad och utfrågad, han blir lugn som ett vandrande träd, det viskar och droppar i skogen.

CDLXVII Krasslig

Hemma och sjuk. Hoppas på att få sova i natt, slippa förra nattens feber och frossa och illamående, samtidigt som stormen Berit ven utanför fönstren. Jag var nästan säker på att jag skulle hitta balkongmöblerna i en enda röra i morse, kanske till och med nere på gatan, men allt var märkligt nog på plats, förutom en vält pelargonkruka.

CDLXVI Mat och visning på Medelhavsmuseet


Jag är svag för konstraster. Att gå från en stämningsfull adventsgudstjänst i Korskyrkan, med stor kör och musiker och en bra predikan och många vänner på plats, till uppackade mumier i montrar och beskrivningar av hur hjärnan plockades ut genom näsan med en krok – sådant gillar jag.

Emma E och jag hade stämt träff på Bagdad Café, på övervåningen till Medelhavsmuseet på Fredsgatan, där vi åt lunch i trevlig miljö, orientaliskt inspirerad men inte överdådig, innan vi gick på visningen klockan tre. Eftersom några barn var med anpassade guiden visningen efter dem, och jag hade precis suttit och berättat för Emma över maten att jag gärna går på barnvänliga museer och barnvänliga visningar, och det var precis vad vi fick. Så länge det inte blir barnsligt på ett larvigt sätt, vilket ju sällan är bra över huvud taget, är det ofta de mest spännande godbitarna som väljs ut när det finns barn i gruppen. Passar mig utmärkt.

Så det blev mycket mumier, som sagt, både människor och djur – katter, krokodiler, fåglar. Vi fick veta att eftersom katter var heliga i Egypten var det en stor sak när en huskatt gick och dog. Då rakade familjen bort ögonbrynen för att visa sin sorg.

Jag och Emma hann gå runt en kort sväng innan visningen började, bland krukor och marmorskulpturer och figuriner och andra fynd, och det var precis som det brukar, att det går att uppskatta estetiken hos prylarna och läsa sig till när och var de är ifrån, men när någon berättar om dem och sätter in dem i ett sammanhang är det en helt annan sak. Och det var hon bra på, den guide vi hade.

Museet och caféet har bra öppettider och ligger centralt. Pinsamt nog var det mitt första besök på bådadera, men nu lägger jag särskilt caféet på minnet, för listan över kvällsöppna, trevliga ställen kan aldrig bli för lång.

CDLXV Lördag på stan


Bor du i Stockholm och får en tillrest vän på besök över dagen? Börja förslagsvis med lunch på Gildas rum på Skånegatan, caféet som blandar charm och kitsch på ett lyckat sätt (jag önskar att jag kunde länka här, men de verkar inte ha någon hemsida), fortsätt till Rönnells antikvariat, där det ofta är evenemang av olika slag, i dag en bokrelease, och avrunda grällt med en titt på NK:s julskyltning. Gör man det en lördagseftermiddag kan det hända att fler har fått samma idé, så man får inte vara rädd för att trängas.

Erica från Uppsala testade det här paketet i dag och gav det väl godkänt.

CDLXIV Nina Hemmingssons själsfrände Birgitta Medelius

Stadsbibliotekets Själsfrände-serie avslutades för säsongen häromkvällen. Konceptet är att en författare eller annan konstutövare som arbetar med ord bjuds in för att intervjuas om ett författarskap som han eller hon inpirerats särskilt av. Jonas Hassen Khemiri valde James Baldwin, Sissela Kyle valde Selma Lagerlöf, Anneli Jordahl valde Marianne Alopaeus – och i tisdags berättade Nina Hemmingsson om poeten Birgitta Medelius. ”Jag frågade mina litterärt intresserade – mina väldigt litterärt intresserade – vänner, men ingen av dem hade hört talas om Medelius”, sa intervjuaren Harald Hultqvist, som också konstaterat att det fanns väldigt lite information att tillgå om poeten som gav ut några få böcker på 1980-talet. Men Nina Hemmingssons mamma och Birgitta Medelius syster var vänner så böckerna fanns i hemmet, och tonåriga Nina blev alldeles tagen av dikterna, som förmedlar förhållandevis okomplicerade bilder, lätta att se framför sig, trots svåra ämnen. När Birgitta Medelius skrev dikterna led hon av cancer.

”Jag har svårt att säga vad jag inspireras av, men jag vet att jag influeras”, sa Nina Hemmingson, och när en tjej i publiken under frågestunden ville veta vilka andra författare, förutom Birgitta Medelius, hon hade kunnat välja som själsfrände, svarade hon att det inte hade kunnat bli några andra alls. Inte för att det inte finns författare hon gillar, utan just för att hon inte kan urskilja någon direkt inspirationskälla. Så när hon fick frågan om att medverka tänkte hon tacka nej, tills hon kom på att Birgitta Medelius var det självklara valet.



Jag tittar nu i bibliotekskatalogen och ser att inte alla men åtminstone några av Medelius-exemplaren är utlånade. Sannolikt har de hittills stått orörda ganska länge. Själsfrände-serien är en del av en satsning på mindre lästa böcker och författarskap (även om inte alla som blivit utvalda av de inbjudna gästerna varit bland de mindre kända). Tanken är helt rätt. Det handlar om att man uppmärksammat (och, antar jag, vill motverka) den trend som kallas ”den långa svansen”, nämligen att några få författarskap läses av jättemånga och jättemånga författarskap läses av några få. I ett diagram blir det en kurva som först har en hög topp och sedan planas ut i en lång, tunn ”svans”. Trenden gäller inte bara litteratur, utan alla möjliga områden där det dels finns listettor och dels den stora massan okända aktörer eller produkter, och försäljning via internet har gjort att man fångat upp och tjänar pengar även på svansdelen av diagrammet, i och med att smala produkter och personer med smala intressen nu kan hitta varandra. (Den som är mer bevandrad i modern sannolikhetslära får gärna rätta mig om jag beskriver fenomenet fel.)

Jag är helt övertygad om att det bland de tusentals sällan lästa böckerna i Stadsbibliotekets magasin finns mängder av bortglömda pärlor. Mitt förslag är att programmet Boktipset kommer tillbaka på TV, att det sänds varje dag och att alla böcker som presenteras är minst tjugofem år gamla.


Och i samband med det måste jag berätta historien som cirkulerade på Litteraturvetenskapliga institutionen i Uppsala när jag pluggade där några terminer under 90-talets andra hälft, nämligen att en grupp studenter, som hade Stefan Mählqvist (mannen i Boktipset-soffan) som lärare, inför en föreläsning hade kommit överens om att sitta i salen allihop när han kom in och ackompanjera hans entré med ”Ninna-ninna-ninna-na”. Stefan Mählqvist gick lugnt fram och började föreläsningen utan någon som helst kommentar. Han måste ha hört den några gånger för mycket.

CDLXIII Inför Berlinvåren

image

Jag, Maria från Goethe-institutet och bibliotekskollegan AnnCharlotte hade ett högljutt, högkreativt möte på Sturekatten i eftermiddag och planerade vårt storslagna samarbete kring Berlinlitteratur i vår. Läsecirklar, föreläsningar, samtal av olika slag, om allt från Berlinturism till skönlitterärt översättningsarbete. Vi hoppas att allt går i lås. Det kommer att bli ruskigt roligt. Reklam kommer så fort vi vet vad vi ska göra reklam för.

CDLXI Blandade intryck från Tim Humphreys besök


Under helgen som gick hade Korskyrkan besök av Tim Humphrey, kyrkoherde i St Barnabas Church i London, och de samlingar jag kunde pricka in var lördagens kvällsgudstjänst och måndagskvällens ledarsamling.

I lördags ställdes frågan: ”Bryr sig Gud om huruvida vi är lyckliga?” Svaret bör vara ja, med tanke på vad som står om lycka och glädje i Bibeln. Utgångspunkten var framför allt de första verserna i den första psalmen i Psaltaren.

Lycklig den som inte följer de gudlösa, inte går syndares väg eller sitter bland hädare utan har sin lust i Herrens lag och läser den dag och natt.

Eller enligt Handbok för livet: Lyckliga de som inte följer ogudaktiga människors råd eller är tillsammans med syndare som inte bryr sig om Gud. De är i stället glada över att kunna göra det Gud vill. Dag och natt tänker de på hans lag och funderar över hur de bättre ska kunna följa den.

Tolkning: Här handlar det om att välja sida. Den Gud vi tror på är kärleksfull, mäktig och i högsta grad intresserad av våra liv, så lycklig är den som väljer att stå på Guds sida.

Och vidare: Han är som ett träd planterat nära vatten – det bär sin frukt i rätt tid, aldrig vissnar bladen. Allt vad han gör går väl.

Handbok för livet: De är som träd som växer vid flodstranden. De bär god frukt och deras löv vissnar aldrig. De lyckas med allt de gör.

Tolkning: Vattnet, som kommer trädets rötter till del, kan sägas stå för den heliga anden, alltså Guds närvaro bland oss människor.

Här, menade Tim, hittar man ett bra svar på frågan om hur man uppnår lycka. Varaktig lycka kan inte hängas upp på omständigheter (de förändras hela tiden), inte köpas (var våra förfäder, utan iPads, platt-TV, hemförsäkring, vettig sjukvård, olyckligare än vi?) och inte hittas inuti en själv (där finns bara vi själva). Den beror på vad som finns under oss, vad vi står på och har rotat våra liv i.

(På bilden står Korskyrkans föreståndare Andrew Thompson till vänster och Tim Humphrey till höger.)


Måndagskvällen, som vände sig till oss som är ledare för olika verksamheter, i mitt fall en hemgrupp, handlade om motvillighet och tvivel. När Gud kallade Mose var det ingen ände på Moses ursäkter. Han hade inte rätt egenskaper för att kunna leda ett folk, sa han, han var ingen talare, han var rädd att folket inte skulle bry sig om vad han sa och han tvivlade på Guds löften. Välj någon annan! var hans lösning. Men Mose var kallad, och det var det som gällde, inte förutsättningarna. Allt blev som det var tänkt. Guds löften höll.

Tim frågade oss vilken av Moses ursäkter vi själva gärna tar till, och vi kunde identifiera oss med mycket och även lägga till några egna tvivel, som att vi jämför oss med specifika personer runtomkring och tror att de skulle passa bättre än vi som ledare, och vi har svårt att förlika oss med idén att ledare också ska vara förebilder. Vem är jag att säga ”var som jag”?

Men mitt i frossandet i motvilja och självkritik påpekade Tim att om stockholmarna är det minsta lika londonborna så krävs det mycket för att stockholmaren ska prioritera en samling i kyrkan en vardagskväll, och där satt vi. Och vi leder de facto våra respektive verksamheter, de allra flesta av oss ideellt. Någonstans ifrån kommer motivationen. Det finns en mening. Kanske måste man bryta mot jantelagen och tänka tanken att jag är ledare för att jag ska vara ledare. Det behöver ju inte betyda att man är en skicklig ledare, men förutsättningarna finns för att det ska gå bra ändå. För Mose gick det jättebra.