MCCCLII Pappan och havet på tåg

20131116-142336.jpg
Här sitter man på tåget till Skövde och äter engelsk fudge.

Skulle lyssna på Lundströms bokradio när jag packade hemma i morse, men när jag såg att dess bokcirkel skulle diskutera de två första kapitlen i Pappan och havet lät jag bli att lyssna och la boken i ryggsäcken. Nu är kapitlen lästa och programmet hört. Oslagbart språk i den boken. Gäller förstås det allra mesta Tove Jansson skrivit.

CDLXVIII Lite, lite höst kvar

En tidig morgon i Mumindalen vaknade Snusmumriken i sitt tält och kände att det var höst och uppbrott i luften.

Ett uppbrott kommer som ett språng! Med ens är allting förändrat och den som ska resa är rädd om varenda minut, han drar upp tältpinnarna och släcker glöden snabbt, innan han blir hindrad och utfrågad, han springer medan han kränger ryggsäcken på sig och är äntligen på väg, plötsligt lugn som ett vandrande träd med varje blad i fullständig vila. Tältplatsen är en tom rektangel av vitnat gräs. Och senare på morgonen vaknar vännerna och säger: Han har gett sig av, det blir höst.

Snusmumriken gick med en lugn och tassande gång, skogen slöt sig omkring honom och det började regna. Regnet föll över hans gröna hatt och hans regnrock som också var grön, det viskade och droppade överallt och skogen gömde honom i en mild och utsökt ensamhet.

 

Jag kramar det sista ur hösten genom att insupa första sidan i Tove Janssons Sent i november. Det andra uttrycker om våren eller sommaren säger jag om hösten. Vart tog den vägen? Varför går den så fort, den mest trivsamma av alla årstider? Men nu kommer ju en ny trevlig tid, och än är det två månader kvar av det halvår jag gillar bäst, augusti till januari.

Nej, det är inte någon gå-mot-strömmen-lek. Vissa gillar vår, andra gillar höst. Vi är bara lite färre.

Och visst måste man gilla texten? Snusmumriken bryter upp snabbt, innan han blir hindrad och utfrågad, han blir lugn som ett vandrande träd, det viskar och droppar i skogen.