CXVII Själsfrände

I kväll var sista programmet för säsongen i Stadsbibliotekets Själsfrände-serie. Anneli Jordahl hade valt finlandssvenska författaren Marianne Alopaeus, som jag aldrig hört talas om, och skulle berätta om hennes författarskap, och förband var tre av mina bibliotekariekolleger som skulle tipsa om helt andra böcker. Jag tog en bra plats och bläddrade lite i den enda Anneli Jordahl-bok jag läst, Klass – är du fin nog?, men blev anmodad av kollegan Annika att komma upp och förmingla i lunchrummet (det har under dagen varit en konferens som bland annat handlat om den här typen av program, och konferensdeltagarna bjöds på förfriskningar). Jag protesterade att boktipsen ju skulle börja om fem minuter, men enligt Annika förminglade även boktipsarna.

När programmet väl kom igång, en aning sent, pratade Patrik om skräckel, Alice om 60-talspoesi och Jon om Anaïs Nin. Patrik anknöt bland annat till utställningen av serietecknaren Kolbeinn Karlssons konst som just nu står i en del av rotundan och ser skräcklig ut. Alice pratade om några olika 60-talsdiktare och tidens poetiska ideal, och läste högt ur diktsamlingar av Sonja Åkesson och Kristina Lugn. (Jag filmade med min usla mobilkamera, resultatet kan ses nedan, men det enda hörbara partiet är ”jag ser en likhet mellan mig och potatis”.) Jon pratade om sitt kluvna förhållande till Anaïs Nin och avrundade: ”Vi får se hur det går med Nin och mig. Antingen blir vi vänner igen, eller så börjar vi gräla om ett läppstift.”


Anneli Jordahl intervjuades av Harald Hultqvist och de pratade mest om romanen Mörkrets kärna från 1965, om hur helgjuten den är och om varför Marianne Alopaeus aldrig riktigt slagit i Sverige trots att hon skrev på svenska. Den handlar om en ung kvinnas vuxenblivande och avståndstagande från den överklass hon växt upp i och skulle kunna jämföras med Ulf Lundell eller Hermann Hesse, men kommer aldrig att göra det eftersom – enligt Anneli Jordahl – kvinnliga författare inte kan skriva kärvt och utan ödmjukhet och bli uppskattade för sin stil. Romanen tolkas lätt som självbiografisk, trots att Marianne Alopaeus sa bestämt att den inte handlar om henne själv, men att det inte spelar någon roll vad hon säger, för det kommer läsarna att tro i alla fall.

Som vanligt när man hör läsentusiaster prata böcker önskar man inget hellre än att sätta tänderna i just den romanen, för att få läsupplevelsen och bilda sig en egen uppfattning. Själsfrände-serien går alltså ut på att en känd person plockar upp en bok ur bibliotekets magasin, skriven av en författare som han eller hon känner släktskap med, vilket ju blir spännande på grund av den personliga kopplingen, men också visar hur besvärande stort utbudet är. Jag kommer aldrig någonsin att kunna beta mig igenom Stadsbibliotekets magasin, jag håller mig inte ens à jour med det nya.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s