CDLXIV Nina Hemmingssons själsfrände Birgitta Medelius

Stadsbibliotekets Själsfrände-serie avslutades för säsongen häromkvällen. Konceptet är att en författare eller annan konstutövare som arbetar med ord bjuds in för att intervjuas om ett författarskap som han eller hon inpirerats särskilt av. Jonas Hassen Khemiri valde James Baldwin, Sissela Kyle valde Selma Lagerlöf, Anneli Jordahl valde Marianne Alopaeus – och i tisdags berättade Nina Hemmingsson om poeten Birgitta Medelius. ”Jag frågade mina litterärt intresserade – mina väldigt litterärt intresserade – vänner, men ingen av dem hade hört talas om Medelius”, sa intervjuaren Harald Hultqvist, som också konstaterat att det fanns väldigt lite information att tillgå om poeten som gav ut några få böcker på 1980-talet. Men Nina Hemmingssons mamma och Birgitta Medelius syster var vänner så böckerna fanns i hemmet, och tonåriga Nina blev alldeles tagen av dikterna, som förmedlar förhållandevis okomplicerade bilder, lätta att se framför sig, trots svåra ämnen. När Birgitta Medelius skrev dikterna led hon av cancer.

”Jag har svårt att säga vad jag inspireras av, men jag vet att jag influeras”, sa Nina Hemmingson, och när en tjej i publiken under frågestunden ville veta vilka andra författare, förutom Birgitta Medelius, hon hade kunnat välja som själsfrände, svarade hon att det inte hade kunnat bli några andra alls. Inte för att det inte finns författare hon gillar, utan just för att hon inte kan urskilja någon direkt inspirationskälla. Så när hon fick frågan om att medverka tänkte hon tacka nej, tills hon kom på att Birgitta Medelius var det självklara valet.



Jag tittar nu i bibliotekskatalogen och ser att inte alla men åtminstone några av Medelius-exemplaren är utlånade. Sannolikt har de hittills stått orörda ganska länge. Själsfrände-serien är en del av en satsning på mindre lästa böcker och författarskap (även om inte alla som blivit utvalda av de inbjudna gästerna varit bland de mindre kända). Tanken är helt rätt. Det handlar om att man uppmärksammat (och, antar jag, vill motverka) den trend som kallas ”den långa svansen”, nämligen att några få författarskap läses av jättemånga och jättemånga författarskap läses av några få. I ett diagram blir det en kurva som först har en hög topp och sedan planas ut i en lång, tunn ”svans”. Trenden gäller inte bara litteratur, utan alla möjliga områden där det dels finns listettor och dels den stora massan okända aktörer eller produkter, och försäljning via internet har gjort att man fångat upp och tjänar pengar även på svansdelen av diagrammet, i och med att smala produkter och personer med smala intressen nu kan hitta varandra. (Den som är mer bevandrad i modern sannolikhetslära får gärna rätta mig om jag beskriver fenomenet fel.)

Jag är helt övertygad om att det bland de tusentals sällan lästa böckerna i Stadsbibliotekets magasin finns mängder av bortglömda pärlor. Mitt förslag är att programmet Boktipset kommer tillbaka på TV, att det sänds varje dag och att alla böcker som presenteras är minst tjugofem år gamla.


Och i samband med det måste jag berätta historien som cirkulerade på Litteraturvetenskapliga institutionen i Uppsala när jag pluggade där några terminer under 90-talets andra hälft, nämligen att en grupp studenter, som hade Stefan Mählqvist (mannen i Boktipset-soffan) som lärare, inför en föreläsning hade kommit överens om att sitta i salen allihop när han kom in och ackompanjera hans entré med ”Ninna-ninna-ninna-na”. Stefan Mählqvist gick lugnt fram och började föreläsningen utan någon som helst kommentar. Han måste ha hört den några gånger för mycket.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s