I dag var Regionbiblioteks-kollegan Anna-Stina Takala med i Epstein i P1 och pratade Twitter tillsammans med mediestrategen Brit Stakston och journalisten Yasmine El Rafie. Mest slående var programledaren och nybörjartwittraren Louise Epsteins egen ståndpunkt, en jag hört tusen gånger vid det här laget. ”Inte nog med att man ska jobba, man ska ha Facebook och man ska blogga och nu ska man twittra också!” Inte ett ordagrant citat, men ungefär så där lät det, uttalat fort och med hög röst.
Det är så här det är just nu. Jag är så nyfiken på om det lät likadant när telefonen kom. Om det finns någon likhet med verkligheten i Marillas grannes hållning i Anne på Grönkulla-serien så gjorde det det, grannkvinnan såg telefonen som ett allvarligt hot mot människors naturliga sätt att umgås, öga mot öga. Men sedan har vi lärt oss att leva med telefoner och skulle mista en otroligt viktig kontaktväg om de försvann.
Jag skulle kunna säga mycket om det här, men ska försöka fatta mig kort den här gången. Sociala medier är ett redskap. De är varken goda eller onda i sig, allt beror på hur man använder dem. Man kan missbruka dem, man kan råka ut för andras missbruk av dem, man kan låta dem ta för mycket av ens tid, man kan bli stressad av att använda dem, man kan bli stressad av att inte använda dem när så många andra använder dem. Eller också byter man förhållningssätt, blir herre istället för slav.
Var kommer frustrationen ifrån hos dem som levererar den där harangen om alla besvärliga sociala medier man tvingas använda nu för tiden? Det måste ju i de allra flesta fall vara en reaktion på att de hör andra prata om hur mycket nytta de har av de här för vissa obegripliga tjänsterna. Om andra har nytta av dem men inte jag – vem har fel? Jag, för att jag inte fattar? Eller de andra, för att de är så dumma så att de har fallit för den här trenden? Vänta bara, snart går de in i väggen och får hjärtinfarkt och depression och jag får rätt.
Släpp pressen och stressen. Hjälper inte sociala medier dig i din vardag? Strunta i dem. När du en dröm att få lika stor nytta av dem som Anna-Stina, Brit och Yasmine och att ingå i nätverken istället för att stå utanför? Lär dig dem i din takt och skräddarsy dem efter dina behov. Men klaga inte. Jag har under de senaste åren kommit i kontakt med väldigt många personer som aktivt tar steg för att lära sig använda sociala medier, och det är just dessa personer som klagar allra högst. Nyfikenheten och skepsisen går hand i hand.
Visst, det är gott och trevligt, men jag blir ärligt talat lite besvärad av att personalen pratar engelska. Är de äkta amerikaner/engelsmän/av annan engelskspråkig nationalitet? Kan de svenska och förstår när man sitter och dividerar med varandra runt bordet om vad man ska beställa, samtidigt som situationen uppfordrar till att man svarar på engelska? Jag låtsades den här gången som tidigare gånger att det är helt naturligt att lägga om till de engelska fraserna för att tala om vad man vill ha, säga ja det smakade bra och be om notan. Men nästa gång kanske man skulle testa dem. Oombett beställa på svenska. Börja prata väldigt långsamt och tydligt om de inte förstår. Påminna om att vi befinner oss i Stockholm. Be om en svensk meny.
Presenter man deltar i själv är ett koncept jag gillar. På kvällens 35-årsfest gav tre av oss bort en jazzbrunch inklusive sällskap till födelsedagsbarnet, vilket innebär att man själv får jazzbruncha och dessutom att man lovat att det snart blir av att man ses igen (även om jag vet av erfarenhet att det här är högljudda tillställningar, så umgås får man göra före eller efter).
Veckans fråga på 
