DXX Jessica Latshaw

I går såg jag en tweet med en YouTube-länk och ett löfte om att det här skulle ”warm your heart”, vill jag minnas. Jag klickade och såg videon nedan, där en tjej med en ukulele på the A train i New York jammar loss tillsammans med en trummande kille, vars kompis tittar in i mobiltelefonen som någon filmar med och säger: ”Only in New York City, unrehearsed, they don’t even know each other!”


I dag tittade jag på den igen och blev nyfiken på om det var en hobbymusiker eller rentav en etablerad artist som satt med sin ukulele på tunnelbanan. Det tycks i alla fall vara en person med ambitioner, det gick att hitta lite låtar på Myspace och på Noisetrade kan man ladda ner en demoversion av YouTube-klippets ”Ain’t my friend”.

Det jag vill komma fram till är hur långt det går att komma för den som blir nyfiken på det spontana framträdandet som ägde rum i en tunnelbanevagn för en vecka sedan. Bara en liten bråkdel av alla som nu tagit del av det var närvarande på tunnelbanan, jag är inte en av dem, och ändå kan jag nu, efter att ha sett och hört klippet några gånger, se det framför mig, har lärt mig delar av låten utantill – och känner till bakgrunden till att de satt där och spelade tillsammans. Det skrev nämligen ukuleletjejen – Jessica Latshaw – om i sin blogg i förrgår. Hur det började med att trumkillen ställde nyfikna frågor redan på perrongen om ukulelen hon hade på ryggen, hur han bad om hennes nummer utan att få det, hur han övertalade sina kompisar att de skulle kliva på samma tåg som hon, hur de började spela, hur en kille som hette Matt, och som ingen av dem kände, tog upp sin mobiltelefon för att filma, hur Matt tog hennes namn efteråt och sa att han tänkte lägga upp filmen på YouTube.

”When Matt told me he was gonna put it on youtube and made sure to get my first and last name so he could tag me, I thought, Cool, maybe my parents will like to see it.

And they do; my parents sure do like to see it.

I just didn’t think so many other parents would like to see it, too.”

Just nu har klippet setts 820.732 gånger.

DXIX Bön

I dag planerade jag och min medledare Jonas den kommande hemgruppsterminen. Den kommer att handla om bön, i praktik och teori, den mest underskattade kommunikationsformen av alla, även av oss som har all anledning att veta bättre. Direktkontakt med världens skapare, universums härskare, uppfinnaren av gravitation, celldelning, klorofyll, norrsken, mjölktänder, samvete, vänskap och drömmar. Finns det någon man kan prata med om allt så är det han. Nämnde jag att han är allsmäktig och har räknat varje hårstrå på våra huvuden?

DXVIII Lunch på engelska på Hard Rock Cafe

Visst, det är gott och trevligt, men jag blir ärligt talat lite besvärad av att personalen pratar engelska. Är de äkta amerikaner/engelsmän/av annan engelskspråkig nationalitet? Kan de svenska och förstår när man sitter och dividerar med varandra runt bordet om vad man ska beställa, samtidigt som situationen uppfordrar till att man svarar på engelska? Jag låtsades den här gången som tidigare gånger att det är helt naturligt att lägga om till de engelska fraserna för att tala om vad man vill ha, säga ja det smakade bra och be om notan. Men nästa gång kanske man skulle testa dem. Oombett beställa på svenska. Börja prata väldigt långsamt och tydligt om de inte förstår. Påminna om att vi befinner oss i Stockholm. Be om en svensk meny.

DXVII Evenemangspresent

imagePresenter man deltar i själv är ett koncept jag gillar. På kvällens 35-årsfest gav tre av oss bort en jazzbrunch inklusive sällskap till födelsedagsbarnet, vilket innebär att man själv får jazzbruncha och dessutom att man lovat att det snart blir av att man ses igen (även om jag vet av erfarenhet att det här är högljudda tillställningar, så umgås får man göra före eller efter).

DXVI Ljudnivå på biblioteket – erkänn att du har en åsikt

Veckans fråga på Vårt Kungsholmens webbplats (hittas en bit ner på till höger på min Kungsholmsbloggs sida). Rösta, vettja! Vi får många synpunkter kring detta på biblioteken. Alla tycker olika, men de som säger till tillhör oftast kategorin som drömmer sig tillbaka till hyssjande bibliotekarier (men som säkert inte gillade dem när de fanns).

DXV Lycka på Stadsteatern


I morgon fredag är det premiär och i går var jag och Anna och såg genrepet för Tjechov-pjäsen Lycka på Stadsteatern.

Jag som trodde att palmerna och glitterdraperiet hade satts upp som pynt för vår skull när Stockholms och Botkyrkas kulturförvaltningar hade kick-off i Stadsteaterns stora salong dagen före lucia, men de hörde alltså till Lycka, pjäsen som satts upp under flera olika namn genom åren och som Tjechov skrev när han var omkring 20.

I den här versionen var handlingen av sekundär betydelse, att döma av upplägget, med massor av fysisk komik, oväntad rekvisita och nära på stand-up-inslag. Alltihop började med att regissören Alexander Mørk-Eidem kom upp på scenen och berättade lite lättsamt och smånervöst om vilka bitar man särskilt testade i kväll, drog en kortfattad bakgrund till pjäsen och sa att eftersom föreställningen är så lång – 4 timmar och 20 minuter inklusive paus – är det helt okej att gå ut och kissa och komma tillbaka.

Den handling som ändå fanns där hade säkert en liten kärna som överensstämde med originalet, men det mesta verkade överfört till vår samtid. Det kretsade kring ett antal personer som träffas för att festa på ett gods som åtminstone i början ägs av en ung grevinna, Tova (Tova Magnusson), som gift sig till det, men vars åldrige make nyligen dött och nu står hon i skuld till många. På festen dyker bland andra Fredrik (Fredrik Lycke) upp, som väl räknas som huvudkaraktär, den obotligt otrogna, nedlåtande, outgrundliga charmören, och en rad personer i olika åldrar som alla har uttalade och mer hemliga relationer till varandra, vilka avslöjas och utvecklas ju längre festkvällen lider. Under veckorna som kommer får alla ta konsekvenserna av det som förlöpt.

Och så var det de där tvära kasten mellan helt vanliga repliker och publikdialog. Skulle vi respondera? Klappa när en av skådespelarna bad om applåder? Var den där episoden då karaktären Jörgen (Jörgen Thorsson), en ung läkare, kastade pengar över sufflösen något repeterat eller improviserat? När han just blivit låtsasupprörd över att hon hjälpte honom med ett par ord då han hävdar att han inte alls tvekade utan bara tog en liten paus?

Vi satt långt fram och följde alla publiktillvända passager på nära håll, som när karaktären Andreas (Andreas Kundler), en naiv och bedragen äkta man, plötsligt får ett slags galet utbrott och kommer på att när han nu ändå står på Stadsteaterns stora scen ska han minsann passa på att spela Hamlet. Så han börjar demonstrera hur hans version av Hamlet skulle se ut. ”Jag skulle börja längst bak!” ropade han, sprang in mot det bakre draperiet, vände sig om och rusade fram i full karriär mot scenkanten, där han antingen visade enorm fysisk skådespelartalang eller faktiskt var på väg att trilla ner, medan de allra närmaste skrek och sträckte fram armarna för att ta emot. Men han klarade det och började genast beskriva balanserandet på kanten som ett effektfullt trick i hans planerade Hamlet-version. Det går förstås inte att återge hans entusiastiska dramaturgiska brainstorming på ett rättvist sätt, men när han hållit en Hamlet-monolog på engelska i expressfart och sedan började kliva runt i publiken för att visa hur det skulle krydda hans tolkning skrattade jag så att jag grät.

Efter pausen, då de olika karaktärernas, i synnerhet Fredriks, dåliga omdöme leder dem närmare och närmare undergången, var stämningen mycket svartare, men fortfarande med bisarra och skrattretande inslag, som när både en och annan gömmer sig i drivor av skum från en skummaskin, och när Fredriks skägg både bildligt och bokstavligt sprider sig bland karaktärerna.

Om man ska våga sig på en sammanfattning så var det många frapperande faktorer som hindrade mig från att dechiffrera vad pjäsen eventuellt hade för budskap, och att man jämt utsätts för omotiverad nakenhet och intimitet på scenen stör mig – dra upp byxorna, mänska! – men den första akten, på nätta två och en halv timme, var det roligaste jag sett i teaterväg någonsin.

Uppdatering 8 januari: SvD har recenserat, ”Bubblande klassikerslakt”.

DXIV Kopparekorren

I dag premiärbar jag kopparekorren. Den köptes i en ”julbutik”, som det kallades, en tillfällig butik på Katarina Bangata där det såldes designade kakfat och kakelplattor och ljuslyktor – och kopparekorrar. Som Beckmans julmarknad i miniatyr. ”A little drama” stod det på kvittot, jag vet inte om det är ekorren, smyckeserien eller kanske ett hippt designerkollektiv.

Ekorren sportades i kväll på genrepet för Lycka på Stadsteatern, en märklig och fruktansvärt rolig Tjechov-pjäs. Mer om den i morgon.

DXIII Schweiziska frestelser

image
På extraknäcket hemma hos Lena L fikade vi innan vi satte igång med dagens göromål, och jag fick två mackor med ljuvlig appenzeller. Därefter kunde jag inte sluta tänka på ost. Så snart vi var klara med sortering av noter, säkerhetskopiering av filer och informationssökning på olika områden gick jag ner till Sabis i Fältöversten och raka spåret till ostdisken. Nu kan jag inte sluta skära – eller riva loss – bitar av min egen appenzeller. L’Etivaz-biten har jag inte öppnat ännu.

(Och inte blev det bättre av att jag såg seriestarten av ”Två hungriga italienare” nu i kväll, om två utlandsitalienare som återvänder till hemlandet där de reser runt och pratar om och lagar och äter mat.)

DXII 2011 års läslöfte

Nej, jag klarade det inte. Målet var 52 böcker 2011, alltså i snitt en i veckan, men ambitionen gjorde sannolikt att jag tog mig igenom fler hela böcker än jag hade gjort annars. Det blev 47, nämligen de här. Långa och korta, svåra och enkla, fiktion och fakta, alla räknades, bara jag läst dem från pärm till pärm.

  • Banglatown (2011) av Daniela Wilks. Grafisk roman. 23-årig tjej flyttar till London, har pojkvänsproblem, festar för mycket, saknar sin mamma. Deppig men bra berättad.
  • Bibeln i världsperspektiv (1984) av Erland Wendel-Hansen. Brutalt torrt berättad oerhört intressant bibelspridningshistoria. Bloggade om den här.
  • De tolv (1985) av Leslie B. Flynn. Innan jag läste den här tyckte jag att jag hade pinsamt svårt att hålla ordning på Jesu lärjungar, men nu känns det bättre. Inte för att jag har så mycket bättre koll, utan för att jag nu vet att de omtalas med olika namn och att några av dem är nästan helt okända.
  • Doppler (2005) av Erlend Loe. Lättläst skrattahögtbok med Loes vanliga blandning av humor, melankoli och galenskap. Bloggade om den här.
  • Embroideries (2005) av Marjane Satrapi. Grafisk roman. Kvinnliga släktingar (till författaren, får man anta) berättar öppenhjärtigt om relationer i det förflutna. Man vet vad man får när det gäller Marjane Satrapi. Hon är bra.
  • Ett litet snedsprång (2010) av Denise Rudberg. För ett antal år sedan läste jag en av hennes chicklitromaner och konstaterade att det inte alls var något för mig. Men så såg jag i en annars pålitlig blogg att Rudbergs ”elegant crime”-debut var värd att testa oavsett vad man tyckt om hennes tidigare böcker, så jag gjorde det. Men nej. Det enda som roade mig var att handlingen vid ett par tillfällen utspelade sig på mitt lilla fik på hörnet.
  • Fallet Jesus (2002) av Lee Strobel. Vad säger källgranskningen – är dokumentationen kring Jesus sann eller uppdiktad? Framställningen tyckte jag var fånig och krystad, men själva granskningsredogörelsen högintressant.
  • Flickvännen (2009) av Karolina Ramqvist. Många berättar om maffiamän, få berättar om deras flickvänner. I den här romanen står de i fokus. Hur lever de? Hur mycket får de veta? Hur står de ut? Romanen har bra driv och är intressant. Man blir väldigt nyfiken på hur nära verkligheten den kommer.
  • Footnotes in Gaza (2009) av Joe Sacco. Undersökande journalistik kring massakrer i Gazaremsans förflutna presenterad i serieform, kan det vara något? Ja! Bloggade om den här.
  • Frankenstein (2010) av Jason Cobley, Declean Shalvey och Mary Shelley. Grafisk roman. Den skulle vara så fantastisk, sa de som vet något om äventyrsserier, men jag var kanske inte fullt så imponerad. Men det är en helt okej tolkning av en klassisk berättelse.
  • Främmande jord (2009) av Jhumpa Lahiri. Novellsamling. Välberättat om hur kulturkrockar uppstår inom familjen när föräldrarna utvandrat och barnen växer upp i det nya landet. Bloggade bland annat om den här.
  • Förtrollningens problem (2010) av Evert Taube. Den här var pinsamt svårläst, ibland förstod jag helt enkelt inte vad han menade, den gode Evert, men vilket hejdlöst spännande liv han levt. Bloggade inför läsningen av den här.
  • Förvandlingen (1915) av Franz Kafka. Kortromanen om mannen som en morgon vaknar i insektsskepnad. Den gjorde inget större intryck på mig, men som tur var läste jag den inför en läsecirkel vars diskussioner fördjupade den mycket.
  • How I made it to eighteen (2010) av Tracy White. Grafisk roman, eller snarare självbiografi, garanterat 95 % sann, enligt författaren. En skildring av hennes vistelse på en institution där hon fick hjälp att vända på sitt självdestruktiva beteende. Svart men hoppfullt.
  • Huvudjägarna (2010) av Jo Nesbø. Efter att ha läst vad andra tyckt verkar jag ha valt sämsta möjliga ingång i Nesbøs deckarproduktion. Ska ge honom ytterligare en chans, så många förtjusta biblioteksbesökare kan väl inte ha fel?
  • I hjärtat av Klara (1995) av Bo Ancker. Krångligt uppbyggd, men innehållet är intressant. Hur nostalgisk ska man tillåtas vara när det gäller de gamla Klarakvarteren? Var det mer slum än idyll?
  • Jag är inte men jag känner Jag är (2008) av Louie Giglio. Vi vill gärna tro att livet och världen och allt som sker kretsar kring – mig. Det gör det inte. Men var och en är en viktig del i den stora livsberättelsen. Bloggade ett citat här.
  • Kafka (2007) av David Zane Mairowitz och Robert Crumb. Ett bra exempel på hur textsidor och serierutor kan komplettera varandra och göra berättelsen både informationstät och lättillgänglig, i det här fallet ett koncentrat av Kafkas liv och verk.
  • Kyrkan som aldrig sover – berättelsen om Dream Center (2007) av Matthew Barnett. Det som började som en dröm blev en församling som satsar på drömförverkligande. I Los Angeles International Church – Dream Center – har många utslagna, utblottade och kriminella fått sina liv förvandlade. Det här är grundarens egen berättelse. Bloggade bland annat om den här. (Och Matthew Barnett twittrar här.)
  • Mad Men – the illustrated world (2010) av Dyna Moe. En skön mix av företeelser från det tidiga 60-talet presenterade ihop med karaktärer och händelser ur de första säsongerna av Mad Men. Här finns allt från världspolitik till middagsrecept.
  • Mina vackra ögon (2011) av Nina Hemmingsson. Seriestrippar. Här ställs alla konventioner på ända. Ibland roligt, ibland sorgligt. Ofta smart.
  • Moderna Indien (2006) av Per J. Andersson och Mikael Lindström. Intressant och mångbottnat. Många enskilda indier kommer till tals för att visa på landets utveckling i stort.
  • New York Trilogy (1986) av Paul Auster. Det är bara att erkänna  – det här är svårläst, kufiskt, bisarrt. Men klassiskt, och jag är glad att jag tog mig igenom alla tre delar med sina sorgliga existenser.
  • Norrtullsligan (1908) av Elin Wägner. Den här tyckte jag om. Framför allt är det förstås ett inlägg i kvinnosaksdebatten – varför har de kvinnliga kontoristerna så löjligt låga löner och varför kan inte deras överordnade respektera deras personliga integritet? – men bilden som lever kvar starkast i huvudet är bostaden på Norrtullsgatan där fyra unga kvinnor bor och överlever på minimala inkomster. Det är ett fattigdomsromantiserande, men ett välkommet sådant. Det tuffa livet tycks ha haft en bohemisk charm även för samtiden.
  • Nya röster sjunger samma sånger och andra krönikor 1985-2010 (2011) av Liza Marklund. Hon kan konsten att engagera, inom vitt skilda områden. Bloggade om den här.
  • När himmelriket tränger fram (2008) av Bill Johnson. Det finns så mycket mer att hämta! Så många av oss kristna har för låga förväntningar och struntar i att göra anspråk på det Gud har lovat oss. Bloggade ett citat här.
  • Octopus Pie: There are no stars in Brooklyn (2010) av Meredith Gran. Grafiska noveller. Märkliga men medryckande episoder ur twenty-something-gängets vardag.
  • One day (2009) av David Nicholls. Mycket bättre än jag trodde. Relationsroman 2.0, smartare, klurigare. Bloggade om den här.
  • På Broadway (2011) av Kristian Wedel. Korta berättelser om samtid och historisk tid längs Manhattans långa och uråldriga indianstig. Bloggade bland annat om den här.
  • Robot dreams (2007) av Sara Varon. Söt, ordlös grafisk roman om vänskap i en värld befolkad av förmänskligade djur och robotar som får liv. Bloggade om den här.
  • Ru (2011) av Kim Thúy. En känslomässigt stark och poetiskt berättad historia om flyktingfamiljen från Vietnam som slutligen hamnar i Kanada. Bloggade om den här.
  • Samtidigt (2008) av Emma Adbåge m.fl. Grafiska noveller. En antologi där en del är bättre än annat. Bäst var den av Emma Adbåge, ”Limited edition”, om olycklig kärlek mellan två grannar. Snyggast var Loka Kanarps ”5 saker min lillasyster inte gillar”, om tjejen som ser det äckliga i tillvaron, som simhallar, där alla delar på bassängvattnet på ett obehagligt sätt.
  • Sandhamn (2011) av Jens Liljestrand. En liten Novellix-novell som enligt mig handlar om en man som på grund av sin kändis- och hjältestatus har tappat greppet om var gränserna går och hur unga tjejer det är okej att vara intim med. Går egentligen bortom min gräns för vad som är uthärdligt att läsa. Enligt de övriga i läsecirkeln handlade den om Sandhamn och den kategori människor man förknippar med den miljön. Bloggade bland annat om den här.
  • Shoplifting from American Apparel (2009) av Tao Lin. Nyskapande, modern kortroman, säger vissa, en småtrist skildring av likgiltiga unga vuxna, säger jag.
  • Shutter Island (2009) av Christian de Metter och Dennis Lehane. Grafisk roman. Utan att kunna jämföra vare sig med boken eller filmen verkar det här vara en relativt lyckad överföring av historien till ett nytt medium. Teckningsstilen illustrerar den obehagliga stämningen på ett bra sätt. Bloggade om den här.
  • Still midnight (2009) av Denise Mina. En deckare vars kanske främsta förtjänst är den nyanserade bilden av förövarna och hur det är deras relation till varandra som avgör att, och på vilka sätt, brotten begås. Bloggade bland annat om den här.
  • Stockholm Arlanda Airport (2009) av Johan Fredin-Knutzén. Fotobok och faktabok om de många aspekterna av en flygplats. Bloggade om den här.
  • Stockholmsnatt (2010) av Pelle Forshed och Stefan Thungren. Seriestrippar. Jag är svag för stereotyphumor och det här faller mig i smaken. En studie i trendkänsliga söderkisar (och något färre bönor) och deras livsstil som inte lämnar något åt slumpen. Här presenteras klubblivet, musiksmaken, modet och det maximalt förfinade sinnet för inne och ute. (Seriestripparna kan följas här.)
  • Till mina vänner och ovänner (2006) av Loka Kanarp. Grafisk roman. Stilen är snygg, men det här var lite för mycket traditionellt nu-hänger-jag-ut-mitt-eget-vuxenblivande, om man frågar mig.
  • Träd och vattenspeglar (1955) av Gustaf Adolf Lysholm. Naturromantiska dikter som hör till en annan tidsålder än 50-talet. Skön läsning. Bloggade om den här.
  • Two generals (2010) av Scott Chantler. Grafisk roman. Välskrivet och vältecknat stycke andra världskrigethistoria. Brutalt och personligt. Bloggade om den här.
  • Vad är konst II – 100 nya jätteviktiga frågor (2010) av Ernst Billgren. ”Vad är konst”-böckerna får en att känna sig både upplyst och smart på samma gång. Svaren på frågorna är genomtänkta och intressanta och så enkla att hänga med i att man lättat tänker att det här med konst kanske inte är så svårt ändå. Men tvåan hade kunnat göras tunnare, det mesta besvaras redan i ettan. Bloggade om den (tvåan) här.
  • Vardagsbön i praktiken (2007) av Lena Arvidson-Artman. En enkel bok som framför allt sätter fingret på alla missuppfattningar vi odlar i vårt förhållande till Gud och till bönen. När man får ord på dem blir det tydligt hur galet man många gånger tänker, och därmed får man chansen att tänka om.
  • Vunnet och försvunnet (2004) av Bodil Jönsson. Den här antistressboken fick motsatt effekt på mig, väldigt bokstavligt. Jag fick hjärtklappning bara jag tittade på den. Jag som annars gillar Bodil Jönsson blev irriterad och mycket mer stressad än vanligt när jag läste om hur hela världen håller på att gå åt skogen som en följd av effektivisering och maximering av den tid vi har. Nä, ska man åstadkomma förändring funkar det inte att klaga, då måste man rationellt peka på för- och nackdelar med effektiviseringen och föreslå alternativ där man anser att det behövs. Böcker i den här stilen funkar bara som bekräftelse för alla som ser ner på sina stressade medmänniskor.
  • Världens lyckligaste folk (2009) av Lena Sundström. Besvärande, informativ och nedslående läsning om dansk främlingsfientlig politik, i en bok skriven då Sverigedemokraterna ännu inte tagit steget in i riksdagen. Men det är så pass personligt och nyanserat att intresset – och hoppet – hålls uppe hela vägen.
  • Världens mått (2007) av Daniel Kehlmann. Den här romanen lyftes fram som ett exempel på att tyskar visst kan skriva humoristisk litteratur. Nja. Jag vet inte. Den handlar om de två vetenskapsmännen Humboldt och Gauss som under 1800-talets första hälft experimenterar och undersöker världens beskaffenhet på olika områden. De flesta äventyr som beskrivs lär vara påhittade, men trots att författaren tar ut svängarna blir jag inte särskilt road.
  • We the animals (2011) av Justin Torres. En roman som är liten i formatet och tämligen hyllad, vad jag har sett, men som jag inte riktigt ser storheten i. En ung kille beskriver sin uppväxt i en familj med tre bröder och två föräldrar som har ett stormigt och instabilt förhållande. Det godtyckliga våldet lurar alltid runt hörnet. Kapitlen är ett slags fristående historier snarare än delar av en kronologisk berättelse, vilket är en snygg och fungerande teknik, men det maler på, utvecklingen går långsamt. Och så kommer slutet, en total uppgörelse, ett avslöjande som chockerar och som hade varit en intressant vändning om det inte var så extremt. Bloggade lite kort om den här.

DXI Nyårsdag

image
Knytkalas, det är en bra grej. Nyårsmiddagen bestod av fetaostsallad med melonsalsa följt av grönsakspaj och västerbottendito med kallskuret, till efterrätt marängsviss, som var mitt bidrag, och efter tolvslaget frukt och choklad. Men kanske uppskattade jag, för ovanlighetens skull, kan man nog säga, själva tolvslaget mest. Visserligen fanns de trista inslagen där, ynglingar som riskerar sina egna och våra kroppsdelar genom att skjuta iväg raketer mitt bland alla nyårsfirare, varav många ägnar sig åt årets snabbaste nedskräpning genom att lämna efter sig flaskor och engångsglas och serpentiner som ligger på marken där det fem minuter tidigare var rensopat, men med utsikt från Norr Mälarstrandsbryggan mot västra Kungsholmen och Söder och Gamla stan och Stadshuset kan man bortse ifrån det en stund. Fyrverkerierna var magnifika.

Strax före halv tre skingrades gästerna och jag pysslade ett tag och fortsatte i dag i takt med Wienkonsertens valser och marschmusik. Förutom disk, som diskmaskinen tar hand om, finns här lämningar som tulpaner, en hyacint och choklad.