DXV Lycka på Stadsteatern


I morgon fredag är det premiär och i går var jag och Anna och såg genrepet för Tjechov-pjäsen Lycka på Stadsteatern.

Jag som trodde att palmerna och glitterdraperiet hade satts upp som pynt för vår skull när Stockholms och Botkyrkas kulturförvaltningar hade kick-off i Stadsteaterns stora salong dagen före lucia, men de hörde alltså till Lycka, pjäsen som satts upp under flera olika namn genom åren och som Tjechov skrev när han var omkring 20.

I den här versionen var handlingen av sekundär betydelse, att döma av upplägget, med massor av fysisk komik, oväntad rekvisita och nära på stand-up-inslag. Alltihop började med att regissören Alexander Mørk-Eidem kom upp på scenen och berättade lite lättsamt och smånervöst om vilka bitar man särskilt testade i kväll, drog en kortfattad bakgrund till pjäsen och sa att eftersom föreställningen är så lång – 4 timmar och 20 minuter inklusive paus – är det helt okej att gå ut och kissa och komma tillbaka.

Den handling som ändå fanns där hade säkert en liten kärna som överensstämde med originalet, men det mesta verkade överfört till vår samtid. Det kretsade kring ett antal personer som träffas för att festa på ett gods som åtminstone i början ägs av en ung grevinna, Tova (Tova Magnusson), som gift sig till det, men vars åldrige make nyligen dött och nu står hon i skuld till många. På festen dyker bland andra Fredrik (Fredrik Lycke) upp, som väl räknas som huvudkaraktär, den obotligt otrogna, nedlåtande, outgrundliga charmören, och en rad personer i olika åldrar som alla har uttalade och mer hemliga relationer till varandra, vilka avslöjas och utvecklas ju längre festkvällen lider. Under veckorna som kommer får alla ta konsekvenserna av det som förlöpt.

Och så var det de där tvära kasten mellan helt vanliga repliker och publikdialog. Skulle vi respondera? Klappa när en av skådespelarna bad om applåder? Var den där episoden då karaktären Jörgen (Jörgen Thorsson), en ung läkare, kastade pengar över sufflösen något repeterat eller improviserat? När han just blivit låtsasupprörd över att hon hjälpte honom med ett par ord då han hävdar att han inte alls tvekade utan bara tog en liten paus?

Vi satt långt fram och följde alla publiktillvända passager på nära håll, som när karaktären Andreas (Andreas Kundler), en naiv och bedragen äkta man, plötsligt får ett slags galet utbrott och kommer på att när han nu ändå står på Stadsteaterns stora scen ska han minsann passa på att spela Hamlet. Så han börjar demonstrera hur hans version av Hamlet skulle se ut. ”Jag skulle börja längst bak!” ropade han, sprang in mot det bakre draperiet, vände sig om och rusade fram i full karriär mot scenkanten, där han antingen visade enorm fysisk skådespelartalang eller faktiskt var på väg att trilla ner, medan de allra närmaste skrek och sträckte fram armarna för att ta emot. Men han klarade det och började genast beskriva balanserandet på kanten som ett effektfullt trick i hans planerade Hamlet-version. Det går förstås inte att återge hans entusiastiska dramaturgiska brainstorming på ett rättvist sätt, men när han hållit en Hamlet-monolog på engelska i expressfart och sedan började kliva runt i publiken för att visa hur det skulle krydda hans tolkning skrattade jag så att jag grät.

Efter pausen, då de olika karaktärernas, i synnerhet Fredriks, dåliga omdöme leder dem närmare och närmare undergången, var stämningen mycket svartare, men fortfarande med bisarra och skrattretande inslag, som när både en och annan gömmer sig i drivor av skum från en skummaskin, och när Fredriks skägg både bildligt och bokstavligt sprider sig bland karaktärerna.

Om man ska våga sig på en sammanfattning så var det många frapperande faktorer som hindrade mig från att dechiffrera vad pjäsen eventuellt hade för budskap, och att man jämt utsätts för omotiverad nakenhet och intimitet på scenen stör mig – dra upp byxorna, mänska! – men den första akten, på nätta två och en halv timme, var det roligaste jag sett i teaterväg någonsin.

Uppdatering 8 januari: SvD har recenserat, ”Bubblande klassikerslakt”.