MXXIII ”Be på alla sätt för alla du känner”

Jag tyckte det hade blivit sämre med bön och bibelläsning på sista tiden, så under eftermiddagen bestämde jag mig för att i alla fall slå upp Bibeln lite snabbt och läsa något på måfå. Stycket jag hamnade på när jag öppnade Bibeln – The Message-översättningen – var riktigt bra, början av Första Timotheosbrevets andra kapitel. Det börjar med en uppmaning som jag behövde och fortsätter med att kortfattat beskriva, ja, meningen med livet.

Mitt främsta råd är att du ska be. Be på alla sätt för alla du känner. Be i synnerhet för makthavare och myndigheter att de ska styra väl, så att vi i lugn och ro får lov att leva enkelt i innerlig andakt – så som vår Frälsare Gud vill att vi ska leva.
    Han vill inte bara att vi ska bli räddade utan alla; han vill att alla ska ta till sig samma sanning som vi: att det finns en Gud, bara en enda Gud, och en enda Präst och Medlare mellan Gud och oss, nämligen Jesus, som offrade sig själv i utbyte mot alla som hölls fångna av synden och befriade dem. När det är dags blir det allmänt känt. Detta och inget annat är det uppdrag jag har fått: att sprida denna nyhet till dem som aldrig förr har hört talas om Gud och förklara vad det innebär med enklaste förtröstan och renaste sanning.

DCCCXCVIII Vägens koral

20121112-234514.jpg
Nu har jag läst den här högt ett par gånger. Den är fin. Rytm, rim, innehåll.

Vägens koral

På väg genom levnadens dagar och år
vill jag stanna i stillhet ibland
för jag tvekar och ängslas som någon som går
i ett väglöst och farofyllt land.
En gammaldags vägfararbön kan väl då
bli ordet på vägen: Med Dej vill jag gå,
med Dej som vill leda mej rätt med Din hand,
med Dej som har skapat min värld.
Med Gud går min färd!

Den vägen som går till en himmel en gång,
så förkunnar min vägfararbön,
den är oviss och farlig och tröttsam och lång
men just därför blir hemkomsten skön.
Och dröjer jag stilla vid vägen ett slag
får jag en aning om redan idag
att vilan jag hoppas få njuta som lön
långt mer än all möda är värd.
Till Gud går min färd!

Ur En aning av evighet av Atle Burman (1998).

DLXXIX Bön med hemgruppen

image
Kvällens hemgruppssamling ägde rum hos Veronica vid Sockenplan. Nio personer var vi den här gången, precis lagom för att kunna dela upp oss tre och tre under bönen. Medan en grupp satt kvar i soffan i vardagsrummet gick en grupp in i det lilla sovrummet och min grupp hamnade det ännu mindre köket. Där fanns två höga barstolar, och när jag tog in en annan stol i normal sitthöjd kändes det så fånigt att sitta där och titta upp på de andra två, så jag hoppade upp på diskbänken. Så där satt vi och bad för varandra en och en. De två som bad la varsin hand på den tredje, som brukligt är, och eftersom vi satt så konstigt, intryckta mellan diskbänken och den höga, smala bordsskivan som stack ut från väggen, fick vi ha en av barstolarna som bönestol i mitten, så att de andra två kom åt att lägga händerna på den som satt där. Den här cirkusen, rundflyttning, handpålägging, en person uppflugen på diskbänken, kunde vem som helst bevittna utanför fönstret en halvtrappa upp. En helt vanlig onsdagskväll för oss. Och skälet till att vi gör de här ansträngningarna, organiserar förbön i grupp, uttrycks på ett berömt sätt i Matteus 18:20: ”Ty där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem.” Vi ber till Gud, och Gud hör, för han är där.

image

DLXIV Cancerhjälp som alla kan åstadkomma

När jag kom till Korskyrkan lite före elva i förmiddags var det full aktivitet i alla utrymmen inför gudstjänst med påföljande lunch och årsmöte. Men jag skulle inte vara med på någotdera – jag var på väg till jobbet – utan skulle bara lämna en låda med några portioner paj med purjolök och champinjoner. Det är nämligen en kvinna i församlingen som nyligen fick besked om en snabbt växande cancertumör. För att göra vardagen enklare för henne, hennes man och deras tre barn är vi ganska många som hjälps åt att laga mat, som placeras i en frys i kyrkan och levereras till familjen varje vecka. Och självklart ber vi. Hon är ännu inte frisk, men nyligen nåddes vi av det besked som fick läkaren att upprepa flera gånger att det här var verkligen ett mirakel – tumören har efter en cellgiftsbehandling minskat med 40 %. Men, som det på en gång sas i mailinglistan när nyheten skickades ut, vi nöjer oss inte med mindre än 100.

DXXXI Sinnesfrid

Alltså. Min hemgrupp. Och vår Gud!

Dagen började med ett möte på Sturebibblan om rutiner för inköp av nya böcker och fortsatte med ett möte på Regionbiblioteket om överlämning av mina tidigare arbetsuppgifter där, snabb lunch på det, avbruten av en kortkort telefonintervju, därefter två timmar i Östermalms biblioteks ena informationsdisk, där passet började förrädiskt lugnt, innan en ny laddning låntagare kom, de flesta trevliga, bara en direkt otrevlig. Och så två timmars mailande i arbetsrummet. Sedan var jag slut, hade en svag huvudvärk och kastade mig iväg för att komma i tid till hemgruppssamlingen hos Åsa där jag skulle vara ensam ledare i kväll.

Och så kom friden. Trevliga människor, gott fika, bön, öppenhjärtigt samtal om just bön. Om uppmuntrande profetiska tilltal. Om personer i vår närhet som vi ber extra mycket för. Jag lämnade Årsta som en ny människa.

DXIX Bön

I dag planerade jag och min medledare Jonas den kommande hemgruppsterminen. Den kommer att handla om bön, i praktik och teori, den mest underskattade kommunikationsformen av alla, även av oss som har all anledning att veta bättre. Direktkontakt med världens skapare, universums härskare, uppfinnaren av gravitation, celldelning, klorofyll, norrsken, mjölktänder, samvete, vänskap och drömmar. Finns det någon man kan prata med om allt så är det han. Nämnde jag att han är allsmäktig och har räknat varje hårstrå på våra huvuden?

CCXLIX Morgonbön

image

Försöker göra en tidig avrundning på en dag med tidig start. Halv åtta i morse var det morgonbön i Korskyrkans foajé. Jag kan inte nog betona hur maxat produktiv en timmes bön är. Ingen av oss såg någon häftig syn, ingen blixt slog ner, inga änglar flaxade omkring. Ändå vet vi att vi kommunicerade med en urkraft som får en tsunami att likna en regndroppe, en makthavare som får presidenter, generaler och IT-miljardärer att se ut som hjälplösa spädbarn. Liksom vi själva.

Så oansenligt och så stort, långt över våra förstånd. Tre personer, på varsin stol, med trafikljud och solsken utanför glasportarna. Fika på Panini efteråt. Mitt i en korsning, mitt i Stockholm, mitt i en andlig verklighet som inte syns. Bara dess frukter. Och dem är vi med och påverkar, genom att vi när som helst får audiens hos universums härskare.

Nu ska jag prata med Honom lite till.