DXXX Foton vid Fältan

I eftermiddags stod jag och lutade mig mot ett träd och pratade med Kerold Klang. Allt enligt fotografens beställning. Vi sågs vid Fältöverstens entré och gick bort mot träden närmare Karlaplansfontänen, för att det skulle se ut som att vi var i ”vilken skog som helst”, och stod sedan och hängde mot en vägg i närheten. Någon av bilderna, eller kanske ett par, vad vet jag, kommer att användas till en artikel som ska marknadsföra våra lokaltidningsbloggar, som båda rör Stockholms historia.

Men jag ligger i lä på det området. Av oss två är det bara Kerold som tillbringat hela sin uppväxt här, med regelbundna båtfärder på Stockholms vatten, tydligen, och var ute och plåtade stan på 60- och 70-talen.

DXXIX Breddad blogg

Från och med i dag är min historiska Kungsholmenblogg en historisk Stockholmsblogg som kan läsas på alla fyra innerstadstidningars webbplatser, Vårt Kungsholmen, Vi i Vasastan, Östermalmsnytt och Södermalmsnytt. Inte för att jag på något sätt uttömt Kungsholmens historia, men det här öppnar ändå upp för väldigt mycket annat roligt som jag gärna skulle skriva om och som utspelat sig utanför min egen ö.

Tyvärr har jag aldrig studerat Stockholms historia på något organiserat sätt, men det går ju inte att arbeta sex år (tror jag det blev) i Stockholmskällans tjänst utan att få vissa historiska favoritepisoder. För att inte tala om Harald Norbelies Gata upp och gata ner-böcker, som jag slukade på Stadsbiblioteket i Uppsala just när mitt stockholmshistoriska intresse började spira och som jag insett emellanåt är källorna till vissa små fakta jag råkar känna till om olika platser och företeelser ur Stockholms förflutna. Utan Gata upp och gata ner-ingången hade det kanske aldrig blivit något av intresset.

Ibland blir jag irriterad på mig själv för att jag i och med den stockholmshistoriska bloggen tagit på mig ytterligare ett obetalt jobb. Men andra gånger – som nu – är jag mycket tillfreds med att över huvud taget ha anledning att gräva bland källorna och dela med mig av det jag hittar.

DXXVIII Söndag i Örebro


Det blev mindre stressigt än jag trodde det skulle bli att bara ha en drygt dygnslång Indienreunion i Örebro. Vi anpassade oss helt enkelt bra till våra ramar. Här är dagens höjdpunkter.


Gudstjänst. Att gå till EFK-kyrkan Filadelfia var som att komma hem. Blandade åldrar och stilar, ungdomar med tatuerade kors och fräcka bibelfodral, kostymgubbar, rollatortanter, de med minutiöst genomtänkta outfits och de som inte bryr sig, sådana som obesvärat rör sig i stim och sådana som trevar sig fram med blicken. En genomsnittlig frikyrka klockan elva en söndag.


Solevi. Anledningen till att vi sex svenskar fick en så grym Indienresa förra hösten var att att den planerades och leddes av så grymma personer, framför allt Solevi John, uppvuxen i Indien som missionärsbarn och gift med Victor John, grundare av organisationen vi besökte. Victor var i Indien, men Solevi var hemma i Sverige och med på gudstjänsten. Det här var andra gången jag och Anna träffat Solevi sedan resan. Ett glatt återseende.


Ännu mer mat. Vi ååå-ade och mmm-ade mycket åt gårdagens indiska middag, och nästan lika mycket åt dagens viltskavsgryta hemma hos Martina. Vi älskar mat.


Resa lätt. Det var ju bara en övernattning, och Martina stod för det mesta av själva sovutrustningen, men jag blev ändå positivt överraskad av hur bra packningskomprimeringen gick. Tygkassen från Hedengrens och Myrorna-väskan (en korsning mellan en gammaldags resväska och en portfölj) räckte till min stora necessär, ett par ombyten, datorn, läsning och alla handväskprylar som alltid är med. Till råga på allt råkade vi hamna på en Monki med väldigt generös rea, och även mina reafynd (två tröjor, en sjal och en täckjacka) gick ner.

DXXVII Lördagskväll i Örebro


Trots att det är mer än ett år sedan Indienresan, då vi lärde känna varandra, betraktar jag, Martina och Anna oss som ”Indienvänner”. Tidigare har vi träffats i Stockholm, men sedan i eftermiddag är vi hos Martina i Örebro. Det började tjejigt, med hemmagjord glass, och fortsatte sedan med ett långt samtal om de bästa sätten att rensa avlopp och därefter TV-spel.


Och självklart åt vi indiskt, på Karishma, en kort promenad från Martinas lägenhet. Vi delade på tre rätter i vanlig ordning och svängde oss med de originalnamn vi kunde på de olika rätterna i menyn. Gott och mättande. Många såser. Jag älskar sås.

DXXV Bra radio

Under förra året upptäckte jag mer och mer intressant radio genom att testa olika programserier och både lyssna på aktuella sändningar och program ur arkiven. Det blev viktigt att alltid ha några nedladdade program i mobilen, gärna dokumentärer.

Här är några av favoriterna, som fortfarande är lyssnings- och nedladdningsbara. Allihop sändes i somras.

Verkligheten i P3, 27 maj 2011:
Verkligheten i Sydkorea & Syskonen tävling
”Benjamin pluggar koreanska i Seoul. Men han är inte intresserad av Sydkorea – utan Nordkorea. Hans dröm är att kunna ta sig in i världens mest stängda land, prata deras språk och se hur det egentligen är där, bortom alla myter och fantasier.”  Och: ”De är jurister, schackspelare i elitklass och tv-producenter. De heter Adriana, Antonia, Amelia, Alfred och Albert – och de är syskonen som tävlar om allt.”

P4 Dokumentär, 26 juni 2011:
Utan min pistol är jag naken
”Det här programmet handlar om amerikanska vapenälskare och deras resonemang. Möt den unga tvåbarnsmamman som går beväpnad när hon hämtar barnen på dagis. Hör om cowboy-historikern i Arizona som har två pistoler i hölstret. Och möt prästen som ber till Gud att vapenlagarna inte ska ändras.”

P4 Dokumentär, 3 juli 2011:
När polismannen är en kvinna
”Jag har jobbat mycket med kriminaljournalistik och har blivit nyfiken på hur det är att vara en tjej i kåren. I dag är vart fjärde polis en kvinna, för tio år sen var de vart femte. Är man bara en i gänget? Eller får man kämpa sig fram som poliskvinna bland polismännen? Möt Johanna, Kerstin och Ella, tre generationer kriminalpoliser.”

I övrigt kan man ladda ner valfria avsnitt av jättelättsamma, jätteseriösa Jättestora frågor (värdelöst nog har inte alla avsnitt beskrivningar, men man kan ladda ner på måfå, alla är bra), charmigt nördiga Språket, reportage från extra aktuella platser i världen i Radiokorrespondenterna eller naturligtvis Biblioteket, med reportage och intervjuer kring det senaste och det klassiska i bokväg.

DXXIV Sociala medier-stress

I dag var Regionbiblioteks-kollegan Anna-Stina Takala med i Epstein i P1 och pratade Twitter tillsammans med mediestrategen Brit Stakston och journalisten Yasmine El Rafie. Mest slående var programledaren och nybörjartwittraren Louise Epsteins egen ståndpunkt, en jag hört tusen gånger vid det här laget. ”Inte nog med att man ska jobba, man ska ha Facebook och man ska blogga och nu ska man twittra också!” Inte ett ordagrant citat, men ungefär så där lät det, uttalat fort och med hög röst.

Det är så här det är just nu. Jag är så nyfiken på om det lät likadant när telefonen kom. Om det finns någon likhet med verkligheten i Marillas grannes hållning i Anne på Grönkulla-serien så gjorde det det, grannkvinnan såg telefonen som ett allvarligt hot mot människors naturliga sätt att umgås, öga mot öga. Men sedan har vi lärt oss att leva med telefoner och skulle mista en otroligt viktig kontaktväg om de försvann.

Jag skulle kunna säga mycket om det här, men ska försöka fatta mig kort den här gången. Sociala medier är ett redskap. De är varken goda eller onda i sig, allt beror på hur man använder dem. Man kan missbruka dem, man kan råka ut för andras missbruk av dem, man kan låta dem ta för mycket av ens tid, man kan bli stressad av att använda dem, man kan bli stressad av att inte använda dem när så många andra använder dem. Eller också byter man förhållningssätt, blir herre istället för slav.

Var kommer frustrationen ifrån hos dem som levererar den där harangen om alla besvärliga sociala medier man tvingas använda nu för tiden? Det måste ju i de allra flesta fall vara en reaktion på att de hör andra prata om hur mycket nytta de har av de här för vissa obegripliga tjänsterna. Om andra har nytta av dem men inte jag – vem har fel? Jag, för att jag inte fattar? Eller de andra, för att de är så dumma så att de har fallit för den här trenden? Vänta bara, snart går de in i väggen och får hjärtinfarkt och depression och jag får rätt.

Släpp pressen och stressen. Hjälper inte sociala medier dig i din vardag? Strunta i dem. När du en dröm att få lika stor nytta av dem som Anna-Stina, Brit och Yasmine och att ingå i nätverken istället för att stå utanför? Lär dig dem i din takt och skräddarsy dem efter dina behov. Men klaga inte. Jag har under de senaste åren kommit i kontakt med väldigt många personer som aktivt tar steg för att lära sig använda sociala medier, och det är just dessa personer som klagar allra högst. Nyfikenheten och skepsisen går hand i hand.

DXXIII Avskedspraliner

image
Kollegan Anna-Lena har varit nere på Pralinhuset och köpt avskedspraliner. Det är vår sista torsdag ihop på Sturebibblan. Nästa vecka börjar mitt nya schema, med dagar fördelade på Östermalms bibliotek, Gamla stans bibliotek och Sture bibliotek, och, inte minst, projektledarskapet för profileringen av Gamla stans bibliotek. Visste du inte att det fanns ett bibliotek där? Då är du inte ensam. Men i april, då ni, då nyinviger vi!

DXXII Recensionskursen

Jag såg först i dag Leif Zerns recension av Stadsteaterns ”Lycka” från i förrgår på dn.se och slås av hur olika vi tycker. Det han såg som trams hade jag omåttligt roligt åt (vilket jag bloggade om här).

Men jag uppskattar alltid att läsa Leif Zerns recensioner, för att jag gillar hans stil, men framför allt för att jag hade honom som lärare i ett moment av kursen ”Kritik och dagskritik (Estetik B2)”, som jag läste en termin i Uppsala. Det sas åtminstone då att det här var det närmaste man kunde komma en kurs på universitetsnivå i att recensera, och i Europa kunde man läsa den här typen av kurs bara i Uppsala och i Budapest.

Den del som Leif Zern undervisade i var den praktiska, som innebar att vi gick och såg en pjäs eller en film eller en konstutställning (Uppsalas konstmuseum hade vi i samma hus som institutionen, nämligen slottet) eller läste en bok och sedan skrev allihop varsin recension. Jag var inte den skarpaste kursdeltagaren, men tyckte det var väldigt kul.

Ett delmoment som gick mycket bättre för min del var B-uppsatsen. Om jag minns rätt kunde jag i mitt tajta schema hitta fem dygn i sträck att lägga på uppsatsen, från research till färdigskriven produkt. Den handlade om recensioner i svensk press av Toni Morrisons böcker och huruvida det var någon skillnad på omdömena beroende på om recensionerna skrivits före eller efter att Toni Morrison tagit emot Nobelpriset. Jag minns inte mycket av mitt resultat, men däremot att jag fick bra betyg.