DIX Mellandagskväll vid Skanstull


Varför inte maximera kaloriintaget även i mellandagarna med hjälp av nya satser hemmagjort godis och på det pizza med extra ost? Frossarfest hos Lena W på södra Söder, en skojig stadsdel, där specialiserade småbutiker håller öppet sent dagen före nyårsafton och vuxna män kör sparkcykel längs trottoaren.

DVIII Two generals

En av julklapparna jag gav till min bror var den grafiska romanen Two generals, en andra världskrigetskildring ur två kanadensiska soldaters perspektiv. Planen var att – så försiktigt som möjligt – läsa den innan jag slog in den, men på julafton hade jag någon fjärdedel kvar, så den blev inslagen med bokmärket i. Häromdagen blev jag klar. Fem handgranater av fem möjliga.

Den är snyggt tecknad, snillrikt färglagd och berättad med lagom stor detaljrikedom. Men det bästa är den starka verklighetsanknytningen, det är inte ett tillrättalagt äventyr hämtat ur författarens fantasi – även om händelser förstås valts ut och valts bort och förtätats till en lämplig rytm – utan en trovärdigt dokumentär historisk redogörelse.

Eftersom jag inte gjort några efterforskningar innan jag började läsa boken gick det först i slutet upp för mig hur personlig och exakt återgiven berättelsen var, en skön effekt när insikten landar i medvetandet. Och nu har jag kompletterat med att se ett YouTube-klipp där författaren berättar om bokens bakgrund.

DVII Twittrare – vi kan bättre än så här

Genvägen till att känna sig duktig är, som alla vet, att peka på andras svagheter. Att det ger dåliga vibbar och tråkiga konsekvenser i längden är inte svårt att räkna ut, men den insikten sitter inte på samma omedelbara plats i hjärnan som benägenheten att fnysa ur sig kritik som ska visa omvärlden att vi minsann ställer höga krav, genomskådar våra medmänniskors prestationsförsök, alltid har sett någon annan – kanske vi själva – åstadkomma något bättre.

En klassisk arena för fnysningar är kultursidornas recensioner. Vilken recensent med någon som helst självaktning skulle säga att det mesta han eller hon sett och hört och läst är rätt bra? Nej, den som vill framstå som kännare är alltid också felfinnare.

Och numera är vi alla recensenter, av allt. Ja, jag pratar om sociala medier, alla forum vi har att fylla med våra personliga åsikter, som den här bloggen och tidningssajternas kommentarsfält och Facebook och Twitter. Men medan tonen i mitt Facebook-flöde (där kompiskommunikation står i fokus) ofta är sympatiskt positiv är stämningen i Twitter-flödet (med mycket större och bättre informationstäthet) inte sällan cynisk, bitsk, hånfull.

Efter att ha sett första delen av SVT:s stora dokumentärsatsning Vasa 1628 i går kollade jag vad den twittrande TV-publiken hade att säga om saken. Det var nedslående läsning. På varje positivt tillrop fanns det tio eller femton avmätta kommentarer om dåliga datoranimeringar eller direkt elaka, meningslösa påhopp om allt möjligt.

Så hörni, upphovsmän och -kvinnor till kritiken – vad är syftet? Vilka tror ni läser? Vilka reaktioner är ni ute efter hos läsarna? När kommentarerna når några av personerna som varit delaktiga i produktionen – för det gör de – vad är det ni vill förmedla? Och i längden åstadkomma? Eftersom ni såg dokumentären måste ni ha något slags intresse för historien om Vasa. Är det helt säkert att det främsta intrycket dokumentären gjorde på er var att den visade upp dålig grafik och lika dåliga skådespelarinsatser? Det må väl vara hänt att man inte gillade grafiken eller skådespelarna, men var det i så fall ingen som intresserade sig för hur historien var berättad, perspektiven, sammanhanget, den entusiasm som otvivelaktigt ligger bakom skapandet av filmen?

Som sociala medier-ivrare och -försvarare blir jag beklämd och frustrerad när potentialen går så totalt förlorad. Varför vill vi hellre ha forum för förolämpningar än intressanta samtal?

DVI Mellandag på jobbet

Första arbetsdagen efter den rekordkorta julhelgen.

Främsta arbetsuppgiften: Skriva slutrapport för projektet ”Sociala medier : nåt för alla”. Extremt svårt att hålla koncentrationen uppe. Tankarna vandrade iväg till listan över böcker jag läst 2011 och dokumentären om regalskeppet Vasa som jag eventuellt skulle hinna hem till efter kvällens extraknäck hos Lena L på Stockholms syncentral (jag hann nästan, missade bara de första minuterna).

Främsta samtalsämnet på kafferasten: Stormen Dagmar, våra medmänniskor i tågkaoset och vilka skador som uppstått och inte uppstått i stormens spår. Jag nämnde bland annat ett radhustak som blåst av huset, något jag hörde en TV-reporter säga helt kort och som han inte, och därmed inte heller jag, visste några detaljer om. Men ändå förde jag det vidare. Det är så här rykten sprids.

Dagens lunch: En riktigt tråkig och kärlekslös halloumisallad på annars väldigt trevliga Non Solo Bar. Mest en stor näve isbergssallad med några halloumiskivor på, men det var ju inget särskilt fel på det, skivorna var inte brända och salladen var inte osköljd, så när avdukaren frågade om det smakade bra klämde jag bara fram ett oengagerat ”jadå tack”, istället för att erbjuda en lektion i halloumisallad.

Dagens miss: I samma sekund som jag smällde igen dörren i morse visste jag att jag låst mig ute. Jag hade inte lagt ner nycklarna i väskan. Som tur var skulle mina föräldrar till kyrkstädningen efter jobbet och kunde svänga förbi mitt jobb och lämna extranycklarna till mig, men det här innebär att samtliga fyra existerande nyckeluppsättningar för närvarande finns här hemma. I morgon bitti ska jag ha minst en med mig ut.

DV Brorsonens jul

image

Det var det, julen 2011. Förutom att vi överdoserat gamla filmer, främst Sällskapsresor, och lagt pussel har det förstås varit mycket brorsonens jul, tvååringen som från och med nästa jul kommer att ha med sig ett småsyskon. Han har lekt konditori och sålt kakor och bullar för fem låtsaskronor styck, hittat en särdeles fin kotte som fick ligga (och fortfarande ligger) under granen, ätit massor av hallon med grädde, tittat på tecknad film i mammas eller pappas mobil och tagit många vändor till godisskålen, inte för att äta själv, utan för att ta en näve var åt oss andra. Ibland försvann han upp på övervåningen, där han satt vid farfars dator, och på frågan om han inte skulle komma ner svarade han: ”Nej, jag jobbar.”

Men redan under förmiddagen i dag tog vi farväl av brorsans familj, medan jag blev kvar hos föräldrarna och hann se första sällskapsresefilmen en gång till innan jag tog pendeln in till stan och bävade för att se min balkong efter nattens storm, men Dagmar hade skonat mina krukor och balkongmöbler. I morgon bitti går jag till jobbet som vanligt och kan glädja mig åt att inte vara fast på någon av alla Sveriges just nu tåglösa orter.

DIII Julnattsmässa

Efter en traditionell familjejulafton – julstrumpor till alla barn mellan 2 och 34 år, grötfrukost, pussel, Sällskapsresan, julmat, inspelad Kalle Anka klockan fyra (med så dålig kvalitet att vi snart gav upp), julklappar, Karl-Bertil, mer julklappar – var jag och brorsan på julnattsmässan i Botkyrka kyrka. Om det var värt att bryta upp och åka iväg mitt i natten? Definitivt. Det var mycket folk på plats, ska man gissa var det nog både kyrkvana och kyrkovana, och predikan tog upp det grundläggande budskapet utan fluff och kompromisser – vi firar födelsen av något så märkligt som Guds son i mänsklig gestalt, och eftersom Jesus kom för att försona oss med Gud och visa vem Gud är och vad han vill är Jesus och hans ord något alla andligt sökande bör studera.

DII Dan före dan på Sture bibliotek

Man skulle kunna tro att den 23 december, med öppettiden 12-16, skulle vara en fridfull dag på Sturebibblan, men så blev det inte alls. Dagen rivstartade med vikarieintroduktion, farbror som behövde omplåstring, ett antal reservationsärenden i snabb takt och övriga generella frågor av besökarna som kom upp för trappan i en stadig ström. Studenterna lyste med sin frånvaro, men annars var det full aktivitet.

När biblioteket väl stängt fick jag på olika sätt mota bort sex personer som inte gillade att vi stängde så tidigt och försökte ta sig in ändå. Det är när biblioteksservicen inte erbjuds som det blir som tydligast hur efterfrågad den är.

Men för mig var de två extra timmarna betydelsefulla, jag kunde snabbt ta mig iväg till Storvreten, där nu julen börjat storstilat, med första Sickan Carlsson-filmen sedd, pusslet påbörjat och skinkan provsmakad.