Genvägen till att känna sig duktig är, som alla vet, att peka på andras svagheter. Att det ger dåliga vibbar och tråkiga konsekvenser i längden är inte svårt att räkna ut, men den insikten sitter inte på samma omedelbara plats i hjärnan som benägenheten att fnysa ur sig kritik som ska visa omvärlden att vi minsann ställer höga krav, genomskådar våra medmänniskors prestationsförsök, alltid har sett någon annan – kanske vi själva – åstadkomma något bättre.
En klassisk arena för fnysningar är kultursidornas recensioner. Vilken recensent med någon som helst självaktning skulle säga att det mesta han eller hon sett och hört och läst är rätt bra? Nej, den som vill framstå som kännare är alltid också felfinnare.
Och numera är vi alla recensenter, av allt. Ja, jag pratar om sociala medier, alla forum vi har att fylla med våra personliga åsikter, som den här bloggen och tidningssajternas kommentarsfält och Facebook och Twitter. Men medan tonen i mitt Facebook-flöde (där kompiskommunikation står i fokus) ofta är sympatiskt positiv är stämningen i Twitter-flödet (med mycket större och bättre informationstäthet) inte sällan cynisk, bitsk, hånfull.
Efter att ha sett första delen av SVT:s stora dokumentärsatsning Vasa 1628 i går kollade jag vad den twittrande TV-publiken hade att säga om saken. Det var nedslående läsning. På varje positivt tillrop fanns det tio eller femton avmätta kommentarer om dåliga datoranimeringar eller direkt elaka, meningslösa påhopp om allt möjligt.
Så hörni, upphovsmän och -kvinnor till kritiken – vad är syftet? Vilka tror ni läser? Vilka reaktioner är ni ute efter hos läsarna? När kommentarerna når några av personerna som varit delaktiga i produktionen – för det gör de – vad är det ni vill förmedla? Och i längden åstadkomma? Eftersom ni såg dokumentären måste ni ha något slags intresse för historien om Vasa. Är det helt säkert att det främsta intrycket dokumentären gjorde på er var att den visade upp dålig grafik och lika dåliga skådespelarinsatser? Det må väl vara hänt att man inte gillade grafiken eller skådespelarna, men var det i så fall ingen som intresserade sig för hur historien var berättad, perspektiven, sammanhanget, den entusiasm som otvivelaktigt ligger bakom skapandet av filmen?
Som sociala medier-ivrare och -försvarare blir jag beklämd och frustrerad när potentialen går så totalt förlorad. Varför vill vi hellre ha forum för förolämpningar än intressanta samtal?
I dag premiärbar jag kopparekorren. Den köptes i en ”julbutik”, som det kallades, en tillfällig butik på Katarina Bangata där det såldes designade kakfat och kakelplattor och ljuslyktor – och kopparekorrar. Som Beckmans julmarknad i miniatyr. ”A little drama” stod det på kvittot, jag vet inte om det är ekorren, smyckeserien eller kanske ett hippt designerkollektiv.
Varför inte maximera kaloriintaget även i mellandagarna med hjälp av nya satser hemmagjort godis och på det pizza med extra ost? Frossarfest hos Lena W på södra Söder, en skojig stadsdel, där specialiserade småbutiker håller öppet sent dagen före nyårsafton och vuxna män kör sparkcykel längs trottoaren.
En av julklapparna jag gav till min bror var den grafiska romanen 
